"Annat var det på Hasse Erikssons tid"

Detta är den första av en kortare serie poster med inblickar från lastbilsförares vardag. Sture heter egentligen något annat. Han körde lastbil nere i Europa vid slutet av 1990-talet. Detta är hans och min historia:

När jag kontaktar Sture på hans mobiltelefon för att fråga om jag får följa med på nästa resa sitter han i lastbilen vid spansk/franska gränsen och väntar på att helgstoppet för yrkestrafik i Frankrike ska hävas. Vi avtalar att han ska möta mig på Helsingborgs station följande tisdag eftermiddag då han räknar med att ha fått sin helgvila avklarad.


Väl framme i Helsingborg hittar jag snart Sture som enligt överenskommelse står bredvid sin gröna Saab. Han är klädd i jeans, vit sweatshirt och svart skinnväst. Åldersmässigt befinner han sig någonstans i medelåldern. I bilen på väg upp mot speditionsfirman berättar han att han är gift sedan 1973. Paret har tre barn och hustrun är hemmafru. ”Som lastbilschaufför gäller det att ha en stark och självständig kvinna”, säger han.

Vid halvsextiden på kvällen parkerar Sture sin bil utanför fraktcentralen. Han vet ännu inte definitivt vart han ska köra. Vi sätter oss därför och inväntar det beskedet i förarnas fikarum. Atmosfären där präglas av två saker. Dels en påtaglig uppbrottsstämning, dels en ”rå men hjärtlig” kollegial stämning som jag känner mig relativt väl hemmastadd i och känner igen från mina år inom bageriyrket på åttiotalet.

Inredningen i rummet är spartansk. Där finns en kaffekokare, en diskbänk full med kaffekoppar, ett slitet bord och några få stolar. Det är ganska smutsigt. Här uppehåller sig inte bara förare utan även terminalpersonal och mekaniker. Männen har märkbart svårt att sitta stilla. Förare kommer och går hela tiden. Man sätter sig ner, tar en kopp kaffe, pratar en stund. För att strax därpå gå ut igen.

Samtalen mellan kollegorna kryddas med skämtsamma, ofta dräpande infall och kommentarer. Alla pratar i munnen på varandra och samvaron formar sig därför mer till en samling konstateranden staplade på varandra än ett samtal i vanlig mening. Sprit är ett ämne som dyker upp regelbundet. ”Det enda sättet att tjäna pengar som lastbilsförare är att köpa billig sprit i utlandet och sälja här hemma”, säger en av förarna till mig. När två av åkeriets tyska chaufförer dyker upp, visar Sture prov på goda språkkunskaper när han obehindrat kryssar mellan tyska och svenska. Efter en stund går han ut för att kontrollera sin trailer och jaga upplysningar om lossningsdestinationen. Han vet fortfarande inte exakt vart han ska åka. Bara att han är bokad på tysklandsfärjan från Trelleborg som avgår klockan tio.

Efter fyrtiofem minuters väntan kommer åkeriets transportförman in i rummet och meddelar Sture att han ska lossa parkettgolv i området runt München. På nervägen ska även två pallar kaffepulver levereras till en godsterminal i östra Tyskland. Bilen är dock inte riktigt färdiglastad än.

Stämningen förändras plötsligt i rummet när förarna börjar prata om ett förestående hot om utflaggning. Någon läser högt ur dagens tidning. Förarna visar tydliga tecken på oro. Sture föreslår att kollegorna samfällt ska engagera sig och kanske skriva en insändare som ett slags protest, men reaktionerna är blandade. Diskussionen glider istället över till att handla om ett kollektivt missnöje med facket, som förarna inte anser ställer upp tillräckligt. ”Annat var det på Hasse Erikssons tid”, säger någon.

Transportförmannen avbryter regelbundet förarnas samtal när han kommer och fördelar transportuppdrag. Chaufförerna jämför sina olika uppdrag och det visar sig finnas allmänt kända fasta rutter där vissa anses bra och andra dåliga. Förväntningarna känns därför i luften varje gång förmannen närmar sig. Vissa förare suckar tungt och andra blir glada. Den som får en ”dålig” tur möts inte sällan med hånskratt från kollegorna. Efter varje besked diskuteras olika vägval. Åsikter om olika avtagsvägars för- och nackdelar vädras, dock utan att någon enighet uppstår. Alla håller på sitt. Fascinerat lyssnar jag på några äldre förare som visar sig ha hela Europas vägnät i huvudet. Deras samtal hoppar obehindrat mellan speciella vägar och alternativa vägval i Italien, Schweiz, Tyskland och Spanien.

När en förare sticker iväg får han en lyckönskning från de andra. Sture berättar för mig att arbetet är fritt och att chauffören har stort inflytande över vägvalet. Kunden ska dock ha godset på utsatt tid och i realiteten finns inga stora marginaler som går att utnyttja för improvisation.

Sture får efter en stund beskedet att hans trailer är färdiglastad och jag följer honom ut. Inför åsynen av lastbilarna som står uppställda på rad är det lätt att associera till en flygplats. Det är mörkt ute och området är upplyst av strålkastare. Sture har ringt hustrun och hon kommer nu för att hämta familjens personbil som inte får stå långtidsparkerad på terminalen. Hon blir skjutsad dit av en granne och barnen har följt med för att vinka av sin pappa. Sture presenterar mig kort och kramar sedan familjen hejdå.

Lastbilen som ska bli vårt hem de närmaste dygnen är en blå Volvo FH 12 med Globetrotterhytt. ”Det är en tidig modell”, säger Sture, vilket innebär att den inte har plant golv mellan stolarna utan en upphöjd ”tunnel” där det finns en låda för kartor och annat. Locket fungerar som avlastningsyta. Hytten är inte kliniskt ren, men den är inte heller direkt smutsigt. När Sture lägger väskan med ombyteskläder i överslafen säger han: ”Nu blev du förvånad”. Jag förstår ingenting då, men efter att ha rest med andra förare, och det visat sig att alla utom Sture sov i underslafen, förstår jag vad han menade.

Sture kör samma lastbil jämt och han berättar hur stolt och glad han var när han blev tillfrågad om önskemål vid inköpet av lastbilen. Som försteförare räknar han den uppenbart som sin. Det är bara när han är hemma i Sverige för att få sin helgvila som en så kallad lots kör den och levererar godset till slutkunden. Vid ett sådant tillfälle kördes den i diket, berättar Sture och säger sorgset: ”Den blev sig aldrig riktigt lik efter det. Hytten kunde man rikta upp, men vid vissa hastigheter skakar det ändå”. Han grämer sig över att det inte var han själv som körde den gången.

Sture ägnar sig åt lite ”rituellt” pyssel i hytten. Han städar hjälpligt genom att blåsa bort smulor och damm med en tryckluftsanordning som finns kopplad till förarstolen. Sedan kontrollerar han fraktsedlarna, lossningsordningen och de föreslagna vägvalen. Sture berättar att lossningsordningen verkar felaktig och resonerar med sig själv om han ska ändra den. ”Dom på kontoret har ingen aning om hur det är ute längs vägarna”, säger han irriterat.

Vi har inte bråttom och Sture hinner förevisa några av lastbilens finesser. Till exempel är den utrustad med satellitövervakare kopplad till GPS-nätet (global positioning system). Åkeriägaren och speditören (som förmedlar körningarna) kan med hjälp av denna avläsa lastbilens hastighet och exakta position, dygnet runt, från kontoret i Sverige. Godset kan härigenom bättre koordineras och sträckorna av tomkörning minimeras. Åkeriet och speditören tjänar pengar men Sture berättar att han känner sig övervakad och att friheten i yrket minskat. Den huvudsakliga kommunikationen mellan Sture, speditören (som förmedlar och koordinerar godset) och åkaren (som äger lastbilen), sker med hjälp av den dataskärm och det tangentbord som är anslutet till satellitsändaren. ”Det är billigare än att tala i mobiltelefon, men också opersonligare”, säger han och berättar att han föredrar att hålla kontakten med Sverige via mobiltelefonen.

Innan vi åker hämtar Sture färskt vatten i en lös plastdunk som placeras på golvet vid min stol, under en kaffekokare som sitter fast monterad där. I hytten finns en hel del personliga saker. Stures son har till exempel byggt ett bord i slöjden att äta vid. Det ligger löst ovanpå passagerarsidans handskfack, eller där det kunde suttit ett sådant om det varit en personbil, ovanför kaffekokaren. Bordet visar sig senare fungera perfekt för mig som underlag till fältanteckningsboken.

Sture berättar att han brukar äta ett lagat mål mat om dagen på någon vägkrog i samband med stoppet för nattvilan. Råvaror till övriga måltider förvarar han i ett kylskåp på dragbilens utsida. Maten visar sig senare bestå av en laddning smör, bröd och olika sorters pålägg. Sture sänder mer än en gång under resan en tacksam hälsning till sin svärmor som försett honom med hemlagat pålägg.

När klockan blir halv åtta på kvällen sätter Sture in ett nytt blad i färdskrivaren, lägger i en lämplig startväxel, tutar och vinkar glatt till några kollegor. Sedan kör han sakta ut från terminalen med destination Trelleborg.