Alkohol, en långt utdragen katastrof

Alkohol, det kändes som ett lämpligt ämne för reflektion i dessa tider när allt fokus ligger på kärnkraften och på katastrofen i Japan. Alkoholens hälsorisker, globalt och på sikt här hemma, överstiger vida de risker som finns med kärnkraften. Och, kärnkraften är lika farlig nu som den var innan jordbävningen och den efterföljande tsunamin. Synd att den, och de eventuella (men minimala?) riskerna för att Sverige skall drabbas, blivit huvudfokus i rapporteringen. Jag menar, hur allvarligt det än är så borde det väl inte komma som någon chock för någon att det finns risker med kärnkraften?

Alkohol var det. Ett av mina forskningsintressen. Här finns mycket att göra för en kulturvetare. Läser i Svenska Dagbladet att alkohol på jobbet är en stark trend i USA. Det får mig att tänka på framförallt två saker. Dels hur lätt det är att angelägna frågor hamnar utanför fokus när all världens medier riktas mot ett problem, ett ställe och en aspekt av världens blivande. Dels själva grundtanken med mitt kulturvetenskapliga alkholprojekt, att alkohol och droger är långt mer än bara kristaller och vätskor.

Nummer 2–3/2007 av tidskriften Glänta anlägger ett intressant och tankeväckande perspektiv på droger som är värt att uppmärksamma. Utgångspunkten för skribenterna i Glänta, liksom för mig, är att drogfrågan är komplex, och att den just därför bör granskas närmare. Det sätt att gripa sig an frågan som skribenterna valt är kulturvetenskaplig och visar att det finns inga enkla svar. Vill man förstå fenomenet alkohol och droger måste man närma sig frågan på ”ett mångformigt och prövande sätt.” Jag läser vidare (i Glänta) ...

Droger kan vara legala, illegala, svaga, starka, giftiga, ofarliga, förödande, beroendeframkallande. Poängen är att de allra flesta använder dem, ofta, och av olika anledningar, för att stärka sig, för äventyret, för att de måste, för att det är illegalt, för att testa, för att mildra ångest och smärta, för att bli ännu mer arbetsamma eller ännu mer lojala, för lyckan eller olyckan, för ensamheten eller gemenskapen. Psykoaktiva substanser ingår i normaliteten.

Det är också min åsikt att droger är en angelägenhet för alla och oavsett vad man tycker om dem finns de i världen och har så gjort, jämsides med människorna, sedan urminnes tider. Alkohol och droger kan och böär härigenom förstås som delar i ett större självorganiserande system, som delaspekter av världen och kulturens ständiga blivande. Ett blivande där ingen aspekt av helheten tilldelas större inflytande över processen än någon annan. Att peka på detta är mitt bidrag till en fördjupad förståelse för både helheten (kultur och världen) och för alkohol och droger. Alla långsiktigt hållbara strategier rörande drogfrågan måste relateras till denna tanke, först när man inser att ingen av delarna som bygger helheten ensam bär på några svar. Först när man inser att svaret finns i mellanrummen, först då kan man komma någon vart.

Samhällsvetaren och filosofen Manuel DeLanda, som jag gärna slår ett slag för, har i boken A New Philosophy of Society. Assemblage Theory and Social Complexity, liknat samhällen vid ett slags metabolism- eller ämnesomsättningsprocesser. Han uppmärksammar med hjälp av den takemodellen, det tankeverktyget, att en sådan substans som bensin har förändrat både resandet, tänkandet och människorna. Jag menar att alkohol på samma sätt kan sägas fungera som ett slags energi med tillräcklig agens att påverka samhället. För när alkoholen väl finns i sammanhanget är det helheten och inte någon av delarna ensam som bestämmer utfallet.
 
Exempel på detta, illustrationer av den typen av insikter finns överallt, det gäller bara att lära sig se dem. Ett populärkulturellt exempel som belyser tillvarons komplexitet och drogernas roller i världens blivande. Kort sagt en ovanligt lyckad film är, Traffic. No one gets away clean. Det är en komplex historia där ett antal parallellhandlingar vävs ihop till en story. Här får man följa småstadspolisen i Mexico som jagar narkotikasmugglare. Man får även följa den korrupta polischefen, också i Mexico, som egentligen är narkotikakung. Vidare handlar filmen om den högt uppsatte domaren som får i uppdrag att leda kampen mot narkotika i USA, och hans dotter som dras ner i missbrukarträsket. Ett annat spår i filmen handlar om den rike droghandlaren i USA som sätts fängelse, och hans fru som lejer en mördare för att döda huvudvittnet i rättegången mot honom. Man får även följa polisens i USA arbete. Alla utgör delar av samma nätverk som hålls ihop av aktören narkotika. Traffic visar med andra ord hur komplext problemet med droger är, att det inte finns några enkla lösningar och framförallt, att verkligheten är en och odelbar och att allt hänger ihop i och genom kommunicerande assemblage.
 
För att fördjupa förståelsen finns det (här som i så många andra samanhang) en poäng med att hänvisa till Deleuze svar på frågan om varför han och Guattari skriver som de gör. ”Ibland anklagar man oss för att använda svåra ord för att vara ’trendiga.’ Detta är inte bara ondsint, det är idiotiskt. Ett begrepp behöver ibland ett nytt ord för att betecknas, ibland begagnar det sig av ett vanligt ord som det ger en ny innebörd.” Assemblage är ett sådant ord, begrepp eller tankeverktyg, och det hjälper oss att tänka på det fenomen man är intresserad av i termer av ett slags process, eller snarare som en plats under ständig tillblivelse. Assemblagetanken fokuserar inte de enskilda delarna som bygger helheten, utan krafterna som håller samman fenomenet, eller snarare empiriskt iakttagbara resultat av sådana krafter. En drog förstådd på detta sätt är alltså något som uppstår i mötet mellan olika aktörer, i skärningspunkten mellan en rad linjer som kan sägas vara ett slags karta eller diagram. Deleuze utvecklar i fortsättningen på citatet tanken om linjers betydelse för, bland annat, människoblivandet.

Det vi kallar en ”karta” eller till och med ”diagram” är en mängd olika interagerande linjer […]. Det finns många olika typer av linjer, i konsten men också i samhället, i en människa. Det finns linjer som representerar något och andra som är abstrakta. Det finns linjer med segment och sådana utan segment. Vissa utvecklas i flera dimensioner, andra går i en viss riktning. Det finns linjer, abstrakta eller ej, som bildar konturer, andra som inte gör det. De sista är de vackraste. För oss är linjerna de konstitutiva elementen i ting och händelser. Därför har varje sak sin geografi, sin kartografi, sitt diagram. Till och med hos en människa är det innersta de linjer som bildar henne, eller som hon bildar, som hon lånar eller skapar.

Överfört till alkohol och droger kan man säga att dessa fenomen blir till på olika ”platser”, (molekylsammansättningen, brukarnas huvuden, biografer och DVD-filmer, och så vidare) som alla utgör delar av samma helhet. Vill man skaffa sig en fördjupad förståelse för vad alkohol och droger är/gör och vilka roller substanserna spelar i världens blivande, då måste samtliga framträdelseformer som fenomenen kan anta beaktas. Ingen aspekt kan avfärdas på förhand. Ingen skillnad får med andra ord göras mellan den fysiska substansen och berättelserna om samt bilder av alkohol och droger. Alla aspekter sammantaget är vad som gör alkohol och droger till allt det man är van vid att se och uppfatta dem som. Det hjälper assemblagetanken oss att inse.

Bara för att visa att det viktiga inte är vilka ord och begrepp man använder, utan vad man kan göra med hjälp av dem, kan det finnas en poäng att påpeka att ANT (aktör nätverksteori) är ytterligare ett sätt att säga i princip samma sak. Där fokuseras också sammanhållandet snarare än det som hålls samman. Och för att illustrera tanken på ytterligare ett alternativt sätt kan ett annat av Deleuzes och Guattaris tankeverktyg presenteras: Haecceity som liksom många andra begrepp är ett ovanligt ord som används för att beskriva något vanligt. (Poängen med att använda ordet är att det inte för med sig några associationer som stör tankebanorna). Haecceity beskrivs så här, av D&G ...

There is a mode of individuation very different from that of a person, subject, thing or substance. We reserve the name haecceity for it. A season, a winter, an hour, a date have a perfect individuality lacking nothing, even though this individuality is different from that of a thing or a subject. They are haecceities in the sense that they consist entirely of relations of movement and rest between molecules or particles, capacities to affect and be affected.

Vad som beskrivs i citatet är realiseringen av ett slags sammansättning som under en begränsad tid fungerar som en individ eller aktör, men som egentligen är ett sammanhållet fenomen, ett assemblage. Det handlar om en helhet som kan delas upp och vars beståndsdelar kan kopplas samman med andra för att bilda nya sammansättningar.

Ett alternativt och förhoppningsvis klargörande sätt att förklara samma sak finns hos den holländske filosofen Annemarie Mol som boken The Body Muliple, (som handlar om medicinsk praktik och skapande av kunskap om kroppen inom vården) hävdar att ett sådant mångfacetterande sjukdomstillstånd som åderförkalkning bäst förstås genom att uppfattas som ett multipelt fenomen vilket existerar på många olika ställen och på olika sätt samtidigt, det vill säga som ett fenomen under tillblivelse som hålls samman snarare än något entydigt och en gång för alla givet. Mol utgår med andra ord inte från en verklighet som betraktas från många olika perspektiv. Åderförkalkning förstås istället som något som blir till på olika ”platser” (i patientens kropp, på röntgenplåtar, i berättelser om symptomen, i läkarens diagnos, och så vidare). Tankemodellen som hon för fram bygger på att det bara finns en värld och att den är ”fler än en men färre än många.” Mol menar att även om uttrycken inte direkt är sammankopplade hänger de intimt samman genom nätverken de ingår i. Verkligheten i fallet med åderförkalkning är inte uppdelad i olika paradigm åtskilda av vattentäta skott, den uppstår på olika platser som ytterst hålls samman av sjukhusbyggnaden. Poängen med Mols angrepssätt är att man genom att använda det kommer ifrån problemen som finns, både med utgångspunkten att verkligheten är fundamental och evig (men omöjlig att nå), och att den är fragmentariserad (det vill säga perspektivbunden). Hennes tankeverktyg löser alltså inte ett problem, det upplöser problemet och hjälper till att rikta fokus på det centrala i frågan.

Tänker man på ett begrepp som människa på det sättet blir det uppenbart att det går att se det som en tillfällig sammansättning av molekyler, som efter döden sprids i universum. Aktören alkohols förmåga att ingå allianser med andra aktörer är ett annat sätt att omsätta dessa tankar analytiskt. Och alkoholens roller i filmens värld betraktas med samma tankeverktyg som en av många framträdelseformer som drogen antar. Via filmen laddas de sammanhållna fenomenen eller aktörerna alkohol och droger med innebörder, vilket gör biografsalongen till en av de ”platser” där fenomenen alkohol och droger uppstår, i och genom mötet med publiken.

Rent farmakologiskt påverkar drogen alkohol den mänskliga hjärnan endast genom att graden av vakenhet minskar, allt annat som händer när man dricker är betingat av tillfället och kontexten man befinner sig i. Samma sak gäller de flesta droger. Enligt boken Kokain – myter och fakta (Nordegren & Tunving 1986) har till exempel den substansen inte alltid betraktats som en drog. Det är med andra ord inom ramen för en specifik kontext som vissa substanser av olika aktörer görs till droger och tolkningen av effekterna, som till exempel alkohol ger upphov till, måste man lära sig, i och genom det kulturella sammanhang man befinner sig i. Drogernas innebörd skapas med andra ord tillsammans och jämsides med kulturen, i en process av ömsesidigt blivande. Det som gör en drog till en drog enligt denna uppfattning är de ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att en substans ska komma att betraktas som en drog.

Droger blir alltså droger i ett slags lärprocess, vilken inbegriper tillfällen då populärkultur konsumeras och den sortens förklaringar menar jag är mer användbara än dem som uteslutande hämtar stöd, antingen i drogers kemiska sammansättning, eller hos människan. Vad som lanseras är med andra ord en förstålese som är användbar även i framtiden, om och när andra substanser brukas/missbrukas. Idag är just detta, att man definierar en drog genom att hänvisa till dess molekylsammanslutning, ett stort problem eftersom det räcker att ändra några molekyler för att göra substanser som går att bruka som droger lagliga. Problemet med droger och alkohol har egentligen inget med kemiska formler att göra, det uppstår istället som konsekvenser av möten mellan aktörer. Och eftersom alkohol och droger blir alkohol och droger i och genom kulturella uttryck är det dit man bör rikta sin analytiska blick om man vill förstå innebörden i substanserna.

Populärkultur är med andra ord långtifrån det triviala inslag i vardagen som det ofta uppfattas som. Utgår man från att det uteslutande handlar om harmlös underhållning och förströelse för stunden sätts förmågan till kritiskt tänkande ur spel.

Perspektivet är dessutom ett oundgängligt verktyg för att uppmärksamma att alkohol och droger är ett ämne som rör alla människor, inte bara missbrukare. Något att tänka på innan man bejakar trenden att dricka alkohol på jobbet, och att ha i bakhuvudet när man tittar på nästa avsnitt av Mad Men, eller något annat kulturellt uttryck där alkohol eller droger finns med i handlingen.

Om att se världen med lite andra ögon. Det är vad Kulturvetenskap handlar om!