Vad är svårt samt provocerande med posthumanismen, och varför?

Ursäkta en liten detalj, men du har förstås aldrig tänkt på att språket möjliggörs genom just vår biologi...? /nykter

Fick den kommentaren på gårdagens bloggpost på temat pothumanism, vilket föranleder mig att skriva lite mer om ämnet. För det är tydligen svårt att förstå, och inte så lite provocerande. Eller, låt mig ta tillbaka vad jag nyss skrev, det är inte speciellt svårt att förstå reaktionen. För posthumanism går på tvärs mot samhället och akademins etablerade och vida spridda tankemodeller.

Lever man i tron om att alla frågor har ett, och ett enda, svar. Och om man är övertygad om att ens personliga begär efter sanning, logik och klarhet ifråga om mäniskans yttersta princip, att det skulle finnas någon sådan. Ja då är reaktionen på mitt förra inlägg så klart, både berättigad och naturlig. Att kräva rättning i ledet av alla som försöker utmana rådande paradigm, det är en utspridd uppgift. Det är så makten verkar och reproduceras. Ofta utan ens att den som ikläder sig rollen som instrument för makten vet om detta, eller erkänner att det är så. Men makt är inget man har, den kanaliseras genom sammanhang och går bara att iaktta via konsekvenserna den ger upphov till. Frågan i kommentatorsfältet är just en sådan effekt eller konsekvens.

För att än en gång förklara hur jag tänker och vad jag menar återvänder jag till den amerikanske filosofen och partikelfysikern Karen Barad och hennes bok: Meeting the Universe halfway. Hon skriver där att evolution är ett spel mellan miljön eller externa betingelser och att dessa alltid bestämmer förutsättningarna för vad slumpen kan generera. Allt som kastas ut ur processen har inte förutsättningar nog att reproducera sig, men vi vet att detta spel, efter miljarder av år har gett upphov till det vi känner igen som Homo Sapiens. Vi tar det igen, allt som så att säga kastas ut i världen har att förhålla sig till sammanhanget. Det är ett annat sätt att säga att världen, och i förlängningen även kunskapen om världen, uppstår dels i en process dels i mellanrummet mellan fler än en, men färre än många. Barad (2007:206f) skriver vidare, om människan, att hon som alla andra delar av naturen,

är av världen, inte i världen och definitivt inte positionerad på utsidan blickandes in. Människor är intra-aktiva (re)konstituerade som delar av världens ständiga blivande. Vilket inte är det samma som att säga att människan enbart är en effekt av, men heller inte att hon/vi är orsaken till, världens blivande. [Lite längre fram förtydligar hon hur dessa tankar används vetenskapligt genom att hävda att], realismens mål omformuleras därmed till strävandet efter korrekta beskrivningar av den verklighet som vi samtidigt är del av och intra-agerar tillsammans med, snarare än någon föreställd och idealiserad människooberoende verklighet. (Min översättning).

Såväl kunskap som människan är är ett resultat av "samproduktion." Alltså, världen skapar människan och människan skapar världen i en ömsesidig, oavslutbar process av öppna tillblivelser. Att då ställa sig frågan om vad som är människans yttersta princip, vad som kom först, hönan eller ägget? Det bygger på ett fundamentalt och olyckligt tankefel.

Ett första steg på vägen mot förståelse blir alltså att ta sig förbi denna låsning i tänkandet. Och det är enklare sagt än gjort. Men om man förstår att evolutionen drivs av två processer, i mellanrummet mellan det slumpen genererar och det aktuella sammanhangets förutsättningar. Att ingen del är viktigare än den andra, och att det mäsnkluga tänkandet är ett resultat av denna process. Förstår man det och införlivar det i sitt tänkande, ja då har man annammat ett perspektiv på världen som inte längre är humanistiskt, utan posthumanistiskt, eller prehumanistiskt för att med Latour (1993) betona att We have never been modern. Det vill säga, den historiska period som går under namnet Modernitet och under vilken det västerländska subjektet så att säga föddes, är också ett slags diskursiv fabrikation. Det moderna projektet har varit oerhört framgångsrikt och har gett mänskligheten väldigt mycket positivt, men det bygger på en tankefigur som har börjat krackelera. En första spik i projektets kista var Darwins evolutionslära som ifrågasatte gränsen mellan människan och djuren, och när kvantteorin lanserades vid mitten av 1900-talet, gick det inte längre att upprätthålla gränsen mellan världen och människan. Subjekt och objekt är helt enkelt olika aspekter av samma sak (jfr Barad 2007:138). Vad Latour påpekar med titeln på sin bok är att mänskligheten aldrig har varit modern, den har bara levt i enlighet med en diskurs som givit upphov till konsekvenser som omtalats i termer av modernitet.


Utan en bred och allmän tro på en immanent rationalitet, det vill säga en i världen nedlagd, djupt förborgad evig sanning, menar Foucault, hade inte vetenskapen haft den position i samhället som den har idag. Vetenskapens anseende förstås med andra ord som en kollektivt omhuldad övertygelse, vilken upprätthålls i en relation mellan vetenskapsvärlden och det omgivande samhället. Utan stöd för verksamheten, från breda lager av medborgarskaran, hade vetenskapen som den ser ut idag inte varit möjlig. Förnekandet av detta spel, av att förhållandet är kontextuellt upprätthållet, har ända sedan sofisterna uteslöts ur (det västerländska) samhällets gemenskap någon gång under den tidiga antiken fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare bortträngts (Foucault 1993:32f).

Foucault skriver i Diskursens ordning att verkar som om man velat utplåna varje spår av paradoxernas inbrytning i tanke- och språkspelen. Logik blir på detta sätt inte en egenskap som finns i världen, utan en artefakt. Foucault skriver vidare att det i

vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (Foucault 1993:36).

Detta får inte läsas som en kritik av det arbete som utförts i vetenskapens namn. Foucaults slutsats är istället att alla vetenskaper bör tillägna sig själv och även öppna upp mer för ett kritiskt samtal kring såväl verksamheten som premisserna och förgivettagandena. Det vill säga den som vill bedriva arbete i vetenskapens namn måste sträva efter att presentera arbetet på ett tydligt och väl genomlyst sätt och inga anspråk på att ha kommit fram till några definitiva svar bör resas.

Lärdomarna man kan dra av detta är dels vikten av att ständigt göra sig öppen för att tänka annorlunda och okonventionellt, dels att man måste acceptera världens komplexa oöverblickbarhet och att man hela tiden måste hålla insikten aktuell om att man aldrig kan nå fullständig kunskap om något, åtminstone inte om det ”sociala” eller det ”kulturella.” Men framförallt måste man inse att oöverblickbarheten inte är ett problem. Det är så jag vill definiera Posthumanismen, som ett tankeverktyg för att förstå en komplex och motsägelsefull värld, inte som en sanning.

Foucault menar att arbetet för att utveckla en sådan vetenskap förhindras av människors närmast omättliga begär efter sanning, vilket kommentarenovan är ett uttryck för. Ett annat exempel på hur detta begär kan yttra sig i vardagen kom jag på spåren när jag diskuterade rymden med mina barn, när de var små bör tilläggas. Båda två visade tydliga tendenser till frustration när de i kör ansatte mig med orden, ”rymden måste ju ta slut någonstans.” Men allting går helt enkelt inte att förklara och ju förr man inser och accepterar detta faktum desto bättre. Det är en bra (om än högst förenklad) sammanfattning av synen på kunskap som Flyktlinjer utgår från. Eftersom människan är sprungen ur världen och samtidigt lever i världen kommer hon att utgöra en del av det hon undersöker, oavsett vilken fråga som bearbetas.

Karen Barad (2007) menar att människligheten måste möta universum halvvägs och göra sig medveten om att människan som biologisk varelse är ”hoptrasslad” med världen och att ingen absolut gräns finns mellan subjekt och objekt. Föreställningen om att människan är av jord kommen måste helt enkelt införlivas tydligare i tänkandet. Vilket naturligtvis blir min fråga till kommentatorn, varför stanna vid biologin? Varför inte söka svaret i mikrobiologin, på molekylnivå? Eller ännu längre ner på skalan. Ytterst är ju människan uppbyggd av svängade strängar ...

Frågan om hur man ska beskriva och förstå begreppet människa handlar om vilken skala man bestämmer sig för att söka svaret på. Och den som letar efter dess yttersta princip, den kommer att få leta, och leta och leta. Jag vill så klart inte hindra någon från att leta. Gör gärna det, men under tiden väljer jag att lägga min energi på att utveckla tankeredskap för att förstå det som händer här och nu.

Alla som har något konstruktivt att säga kring det, positivt likväl som negativt, är välkommen in i samtalet här på Flyktlinjer.