Att inte veta. Det enda sant vetenskapliga förhållningssättet!

Av en hel massa olika skäl har jag på senaste tiden kommit att vara uppfylld av frågan, vad är vetenskap? Vad innebär det att vara vetenskapsman (och jag är av manligt kön så hur mycket jag än ogillar det ordet så stämmer det just här) och att ha ett vetenskapligt förhålningssätt till världen? Mina tankar kring detta blidar utgångspunkt för dagens bloggpost.

Orsaken till att jag skriver just detta, just nu, går naturligtvis inte att svara på. Och det är som ni kommer att märka snart, ett centralt påstående. Sanningen är att det finns inte en orsak, det finns flera. Men det finns inte hur många som helst. Slump är ett sätt att beskriva det på, flyktlinjer som korsas här och nu och som materialiseras i ettor och nollor, vilket denna text består av är ett annat. Den utlösande faktorn, det som snurrade i huvudet på mig när jag vaknade och det som jag just nu försöker bringa reda i, det är tankar på vad som sades i den podsänding jag lyssnade på igår kväll när jag var ute och promenerade. Jag lyssnade på ett gammalt Filosofiska rummet, från i maj förra året, om fenomenologi.

Jag har lyssnat på just det programmet förut, men när jag vaknade i morse hade dess innehåll bearbetats och min förståelse av det fördjupats. Genom att lägga tankarna som presenterades i det programet till allt annat jag har läst, funderat på och aktivt försökt förstå, så har jag nu en klarare bild av vad det är jag sysslar med, och vad vetenskap är. Och jag har stärkts i tron om att det enda sant vetenskapliga förhållningsättet, det är tillståndet av undran. Tvärt emot vad jag genom hela min vetenskapliga skolning har fått mig itutat så inser jag nu, till fullo, att vetenskap inte handlar om att veta. Så fort man tror sig veta något, då upphör man vara utövare av vetenskap!

Vetenskap handlar så klart om att sträva efter visshet, men det som gör verksamheten till vetenskaplig, det är att man aldrig når målet. Likt Wittgenstein och många andra är jag av uppfattningen att vetenskap är inget man sysslar med, det är inte ett arbete. Vetenskap är något man utövar för att man inte kan låta bli. Problem ska inte lösas, de ska upplösas. Det är ett annat sätt att säga samma sak. Problem som är lösta finns per definition kvar i sinnevärlden.

Med en sådan definition av vetenskap blir man av med en hel del problem som idag finns inbyggda i akademin. Makten, revirpinkandet och framförallt tvärsäkerheten som gör att man allt för ofta, allt för lättvindigt bortser från eventuella problem som den egna verksamheten kan ge upphov till, vilket för övrigt gårdagens Uppdrag granskning med all önskvärd tydlighet illustrerade. Och det får mig osökt att tänka på Thomas Midgley Jr. (se även här), som upptäckte och lanserade två av världshistoriens mest förödande substanser, bly i bensin och freon. Den enda rimliga, och sant vetenskapliga, hållningen borde vara att man inte vet. Och om man nu vill forska kring frågan om nanopartiklar (vilket jag så klart inte har några som helst invändningar emot) då borde man tvingas lägga ner lika mycket energi och intellektuell möda på att undersöka dess eventuella risker. Så ser det inte ut idag inom akademin!

Nåväl, det var en liten utvikning (men den handlar ändå om bloggpostens huvudfråga). Åter till fenomenologin. Inom det ämne som jag disputerat i, Etnologi, har man länge sagt sig hämta inspiration från fenomenologin. Men efter att ha lyssnat på Filosofiska rummet igår håller jag inte med om det, just eftersom man allt som oftast får höra Etnologer uttala sig om vad kultur är, och vad det innebär att vara kulturvarelse. Etnologi har visserligen tagit på sig rollen att skriva om människornas levda verklighet, men det är allt för få som verkligen gör det. Om ni frågar mig vill säga. Tyvärr!

Fenomenologins studieobjekt är det unikt mänskliga, det vill säga själva upplevandet av att vara i världen. Upplevelsen av att vara i världen, den delar människan med andra djur (och kanske växter och andra organismer?). Men människan är den enda varelsen som kan sätta ord på och kommunicera detta till andra. Att uppleva världen, själva upplevelsen i sig, och inget annat. Den är både unik för varje individ, och något man delar med alla andra människor på jorden. Återigen ett fenomen karakteriserat av att inte kunna definieras mer preciserat än på följande sätt: fler än en, men färre än många.

För att kunna uppleva krävs en människokropp, det är som en av mina kommentatorer påpekade själva grunden. Men att reducera, till exempel, upplevelsen av att förälskad, till ren biologi, kemi eller kanske fysik (det handlar trots allt i slutändan om partiklar), det kan bara den göra som antingen: 1. Aldrig har varit kär, eller: 2. Bara är ute efter makt och vetenskapligt inflytande. Båda är lika illa! Vad jag vill säga, och det Fenomenologin handlar om, det är att människans upplevelse av världen är ett fenomen som uppstår i mellanrummet mellan biologin och världen. Filosofen/psykologen David J. Chalmers har i boken The Concious Mind. In Search of a Fundamental Theory, försökt sig på att beskriva var medvetandet, eller upplevandet handlar om. Han talar om det i termer av Qualia och han menar att det är en emergent egenskap som inte går att reducera till sina beståndelar. På samma sätt som vanligt bordssalt inte går att dela upp i antingen natrium eller klor, är det mänskliga medvetandet något som inte går att reducera. Det är helt enkelt något i kraft av sig själv.

Och så är det, oavsett hur mycket vi människor önskar att det vore på något annat sätt. Att söka det yttersta svaret på vilken fråga det än är, att bejaka begäret efter sanning, det är en fundamentalt mänsklig egenskap. Låt oss inte blanda ihop den med världens beskaffenhet. Det är egentligen det jag velat säga hela tiden, på olika sätt, här på Flyktlinjer. Vad jag undersöker som vetenskapsman, det är just det unika i att vara människa. Och jag har kommit fram till att det är ett emergent fenomen som uppstår i mellanrummet mellan människokroppen (och alla de proteser som kopplats till denna, såsom glasögon, pacemakers och minnesapparater som datorer) och världen.

Att undersöka något sådant innebär per definition att man måste överge tanken på och strävandet efter att komma fram till något bestämt och slutgiltigt svar. Mänskligt medvetande är något djupt subjektivt, men samtidigt allmängiltigt. Och närmare än så går det inte att definiera fenomenet. Även om jag strävar efter att nå förståelse, när jag på olika sätt undersöker fenomenet. Även om jag undersöker problemet för att nå fördjupad insikt om det, så är den viktigaste insikten jag har skaffat mig ändå att jag aldrig kommer att komma fram till svaret. Människans vara i världen förändras ständigt, eftersom världen förändras. Mellanrummet där medvetandet uppstår skriftar ständigt karaktär.

Därför blir min slutsats att Kulturvetenskapen som är det ämne där denna insikt tydligast annammats (men det betyder inte att den är allmänt accepterad) är det mest vetenskapliga ämnet av alla. Kulturvetenskap handlar inte om att lösa problemet med människans upplevelse av att vara i världen. Kulturvetenskap handlar om att upplösa frågan. Kulturvetenskap handlat alltså inte om att befästa sin ställning i akademin, utan ytterst om att avskaffa sig själv.

Det finns anledning att återkomma i frågan! Frågor, kommentarer?