Reflektektioner över uppdraget

En månad har jag bloggat regelbundet nu. Börjar så smått hitta en form som passar min livsrytm, det jag vill uppnå och vad jag känner att jag har kapacitet för. Tanken med projektet är att skapa en plats, först och främst för mig, att kunna reflektera över det jag för tillfället är tankemässigt upptagen med. Flyktlinjer ser jag som ett slags plats där tankar, hugskott och reflektioner kring tillståndet i världen kan få ligga till sig. Det är en källa att ösa ur för framtida skrivprojekt. En flyktlinje är som jag ser det ett resultat av slumpen, och den får sitt värde först när och om den används. Och här kommer det fina med att blogga istället för att bara skriva för ett privat arkiv. Genom att tankarna som läggs ut här är offentliga kan även andra få inspiration. Tillsammans når man alltid längre än på egen hand. Flyktlinjer är därför också en plats för samtal. Alla, och jag menar verkligen, alla kommentarer tas emot tacksamt!

Flyktlinjer är dessutom mitt sätt att synliggöra exempel på hur Kulturteorier (de jag använder och intresserar mig för) kan användas för att förstå världen. Bloggandet växer fram ur frustrationen över att ämnet inte får den uppmärksamhet det borde få, om man frågar mig. Kulturvetenskaplig kompetens behövs i samhället. Kulturvetenskap är nyttigt och är ett oundgängligt verktyg i arbetet med att skapa en långsiktigt hållbar värld. Vad som saknas i samhället (och här måste jag inflika att tillståndet är alarmerande) är förmågan till kritiskt tänkande, och eftersom det är detta som är Kulturvetenskapens adelsmärke vill jag synligggöra det.

Jag arbetar till vardags som Lektor på högskolan Väst, i Trollhättan och undervisar bland annat på programmet: Kultur- och samhällsanalys. Huvudämne där är just Kulturvetenskap, och jag stärks mer och mer för varje år som går i min övertygelse om att den kompetens utbildningen ger är användbar. Våra studenter (de som tar ut sin examen och avslutar sina kurser) får anställningar inom ett vitt spektrum av arbetsmarknaden. Jag har slutat förvånats över var och vad man kan arbeta med som kulturvetare. På frågan: Vad blir man? Kan jag alltså ärligt svara, du blir vad du vill! Så enkelt är det så klart inte, men har man bara ett eget intresse, egen drivkraft och en tanke om vad man skulle vilja arbeta med. Ja, då är chanserna att få jobb minst lika goda efter vårt program som efter något annat högskoleprogram. Men jag ser ju dessutom att Kultur- och samhällsanalys ger studenterna en bredd, en kritisk blick och att det dessutom i hög grad går att utforma innehållet individuellt, efter sina egna intressen. Slutsatsen blir därför att Kultur- och samhällsanalys borde vara förstahandsvalet för alla som vet att de på något sätt vill arbeta med människor, samhällsfrågor eller inom kultursektorn. Att visa på att och hur det är möjligt, det är en annan viktig drivkraft bakom Flyktlinjer.

Ambitionen är att skriva mellan en till två A4 sidor text om dagen, om allt som faller inom ramen för mina intressen. Läsare är som sagt mer än välkomna in i samtalet, och jag tar gärna emot uppslag på ämnen att skriva om. Än så länge har inspirationen inte sinat, men man vet aldrig. Och det är så klart roligare att skriva om sådant som andra vill läsa om.
 
Ett ämne som jag inte tagit upp här, men som jag arbetar med och är intresserad av är Arbetsintegrerat lärande (AIL), vilket Högskolan Väst har regeringens uppdrag att utveckla former för. Vad väcker det för tankar? Det skulle vara kul att ha ett utbyte kring det här!
 
Hur integrerar man akademisk kunskap och kompetens i arbetslivet (i vid mening, abslut inte bara lönearbete), och hur integrerar man arbetslivsrelaterade erfarenheter och kunskaper i akademin? Hur man man riva murar öka utbytet mellan akademin och det omgivande samhället, utan att förlora något på vägen?
 
Hur tänker ni?