Skicka manligheten till rymden, där hör den hemma!

Kan inte låta bli att facineras av rymden. Men den facination jag känner är förmodligen inte alls den som upphovsmännen till NASA - a human adventure anspelar på och vill underblåsa.

Det går inte att bortse från att allt vi uppnått i rymden har skett genom mänsklig försorg. Det må vara raketer och sonder och bränslesteg och kapslar och robotarmar men i slutändan är det människor som ska få det att fungera. Utställningen ska andas de psykosociala experiment som alla rymdexpeditioner är.

Så beskrivs intentionen med utställningen av José Araujo som står bakom projektet. Och det är ett projekt som uppmärksammats i många medier. Om rymden lite mer i allmänhet har det även skrivits en hel del på senare tid, till exempel i ett stort reportage Svenska Dagbladet i söndags (2011-01-30), och i nyhetssändningar på SVT. Därför finns anledning att granska projektet med Kulturanalytiska glasögon.

Vad som hyllas i utställningen framgår av citatet, människans förunderliga förmåga och storhet. Men är det verkligen en könsneutral beskrivning av människan vi ser? Och vad räknas här som eftersträvansvärt? Innan jag går in på det vill jag beskriva kort hur jag tänker, om mäniskan och om hennes plats i universum.

Människan är en av alla de miljoner livsformer som frambringats av evolutionen på jorden, och människans förmåga att med hjälp av tankekraft anpassa sig till och omforma sin omgivning är stor. Frågan man ofta glömmer när dessa egenskaper hyllas är emellertid att man talar i egen sak, om och till sig själv. Hur imponerande är det egetligen, ur ett kosmiskt perspektiv, att lägga ner så pass mycket (många gånger ändliga) resurser som det ändå handlar om, för att förflytta en handfull människor från planeten jorden till sin närmaste granne i rymden och tillbaka igen? Är det överhuvud taget imponerande? Frågar vi Christer Fuglesang eller José Araujo är svaret givet, men om vi frågar invånarna på Maldiverna, eller Inuiterna i Alaska? Om vi frågar alla de som på olika sätt är utsatta för effekterna av människans påverkan på jorden, hur ser de på rymdprojektet?

Alltid när man ställs inför något man förväntas bli imponerad av, måste man skärpa sin kritiska blick! Betänk att jorden är den ENDA plats i universum som är beboelig för människan. Det finns en enda plats i universum som erbjuder en miljö där människan kan leva utan att vara beroende av teknologier, och det är jorden. Och inte ens på jorden är det någon speciellt stor yta som är beboelig för människan. Kommer vi bara någon kilometer upp, ovanför havsytan, minskar mängden syre betänkligt, och under havsytan går det inte att andas. Denna tunna, tunna, nästan försummbara, strimma av universum är den enda plats människan kan leva på! Det glömms alldeles för ofta bort. Varför, och vad får det för konsekvenser?

Innan vi riktar blicken mot rymden bör vi reflektera över detta fact of life! Vad ska vi ut i rymden att göra, egentligen? För vem är det vi vill manifestera vår storhet? Och, framförallt, vilken logik är det som driver denna typ av projekt? Vilka maktordningar spelar under ytan, vem/vilka gynnas av önskan att nå ut i rymden?

Det är avgörande frågor som alldles för sällan ställs, kanske beroende på att det finns för få kulturvetare i världen? För lite av kritiskt tänkande? Tvärr är det just det jag befarar! Rymdprojektet motiveras ibland med alla de fantastiska uppfinningar som vi så att säga har fått på köpet. Det är till exempel temat i en artikel i Illustrerad Vetenskap. Men det är ett befängt argument, för om det vore ett legitimt skäl kan man lika gärna argumenera för krig, vilket också är en stark inovationsdrivkraft. Parallellerna mellan rymdprojektet och krig är för övrigt många fler än ansvariga vill kännas vid. Det går naturligtvis inte att förneka det faktum att vi har dessa mänskliga projekt att tacka för mycket. Men som SVT visade i Vetenskapsmagasinet i måndags (2011-01-31) så finns det en hel massa oetiska forskningsprojekt (vilka aldrig skulle godkännas idag) som genom historien resulterat i användbar kunskap.

Är det inovationer vi vill ha? Varför då ta omvägen om rymden? Varför inte satsa lika mycket, eller ännu mer, resurser på forksningen om förnyelsebar energi, eller något annat som leder till att människan kan leva i harmoni med naturen, under överskådlig tid framöver. Vad är det som hindar oss? Den frågan måste vi ställa oss!

Det avgjort största och mest svåröverstigliga hindret människan har att övervinna, det är den manliga hegemoni som idag råder överallt. Rymdprojektet är en manlighetens våta dröm, fylld av teknologi och utmaningar. Det är nästan övertydligt att projektets ingenjörer är bleksikiga män som suttit allt för länge framför datorn, i en mörk källare, utan kontakt med andra än likasinade. För vem skulle annars tala sig varm om en kolloni på Mars?! Bara den som tror att mat kommer från konservburkar, att luft är en gas, och att teknik kan lösa alla problem en människa har och kan få. Bara den som tycker en sådan tillvaro ger honom eller henne (för det finns naturligtvis kvinnor i den världen också) allt h-n behöver, kan komma på en så pass befängd idé som att vi borde satsa på bemannade rymdresor!

Det är hög tid att vi gör upp med den tanken, överger projektet. Och satsar vår energi åt att rädda den enda plats i universum som vi kan leva ett fullgott liv på. Om det trots allt skulle visa sig vara för sent. Om det mot förmodan inte går att rädda planeten jorden, ja då är mänskligheten ändå dömd till undergång. Rymden är allt för stor, och den mänskliga hjärnan allt för liten, för att vi skulle kunna ha någon som helst framtid. Låt ingen få dig att tro något annat!

Vad behöver vi då? Jo, andra visioner än dem vi envist håller fast vid idag! Ur det virtuella behöver vi plocka fram annat än det som nu ser dagens ljus. Men det är processer som alla kan och måste delta i för att de ska kunna bli verklighet. Idag, och det är vår stora förbannelse, är det bara vissa idér, vissa logiker som släpps fram. Och de kan alla, på ett eller annat sätt, härledas tillbaka till begreppet manlighet.

Manlighet, närmare bestämt: vit, västerländsk, heterosexuell manlighet. Det är vad som tagit mänskligheten dit där den är idag, på gott och ont. Men nu är det dags att hitta en annan övergripande tankestruktur som kan vägleda mänskligheten. Hur den ska se ut, det kan dock varken jag eller något annat enskilt subjet styra över. Det enda jag kan göra och tänker göra här och på andra ställen är att vara kritisk och peka på vikten av kritisk medvetenhet. För allas skull!

Rymden behöver vi inte åka till, för vi lever mitt i den. Den som försöker sälja på mänskligheten idén om att vi ska resa i rymden vill alltså att vi ska betala för något vi redan äger!

Tankar, reflektioner?