Skillnad, repetition och kunskap

Börjar dagen med att reflektera lite över Deleuze (surprise, surprise), eller närmare bestämt hans avhandling, som på svenska skulle få titeln Skillnad och repetition. Läste den för några år sedan, men den skvalpar fortfarande runt i huvudet. Tankarna är helt enkelt aktuella fortfarande, och det ska jag försöka visa på här i denna post.

Deleuze formulerar i ett slags program, åtta punkter eller postulat som fångar kärnan i det tänkande som den moderna västerländska vetenskapen utgår från. Och dessa postulat menar Deleuze att man måste göra upp med för att komma fram till ett tänkande som ligger mer i linje med hur världen faktiskt är uppbyggd. Postulaten ser ut som följer:

1. Cogito natura universalis, rör tänkandets högsta princip, individen. Denna princip går ut på att synliggöra hur tänkandet är länkat och sammanvävt med individen, människan. Att det är hos henne som individ det uppstår. Tänkandet utgår inte bara från människan, det förutsätts också ledas av hennes inneboende godhet. Tänkandet förutsätts vara gott på samma sätt som människan är det. Dyrkandet av genier kan hänföras till denna princip, och den manifesteras vare år den 10 december när årets Nobelpris delas ut.

2. Idealiseringen och förutsättandet av att finns något sådant som ett sunt förnuft. Detta postulat uppmärksammar samtidigt idén om att sunt förnuft är den enda princip som behövs inom vetenskapen, att det är den princip arbetet utgår från. Men det handlar också om att sunt förnuft är en egenskap som finns nedlagd i världen och att den går att känna igen och beskriva objektivt.

3. Postulat nummer tre binder ihop de båda första och handlar om den rådande modellen för kunskap, som går ut på att kunskap är något universellt, något överallt lika. Kunskap, förstådd på detta sätt är med andra ord något som finns i världen för människan, individerna, att upptäcka. Och det sunda förnuftet garanterar att man känner igen kunskapen när och där man finner den.

4. Postulat nummer fyra belyser elementet, det vill säga den värld som vetenskapen undersöker (letar efter kunskap inom) och det är en värld uppbyggd av original och representationer av dessa. Vetenskapens uppgift blir därför att översätta kunskapen som finns i världen, till resten av befolkningen. Vetenskap som verksamhet är ett slags förmedningsinstans mellan originalet, den rena verkligheten, och representationerna av världen. Vad vetenskapen ger oss är alltså mer eller mindre exakta avbildningar. Idealet är att skapa så exakta kopior som möjligt av verkligheten (som är den samma överallt). Simuleringar av världen är med andra ord vad vetenskapen förutsätts förmedla till mänskligheten, översättningar av det språk världen är uppbyggd av.

5. Deleuze femte kännetecken på aprioriantaganden inom vetenskapen är att världen drivs framåt av en bristontologi. Att det överallt är brist som driver förändring. Hegel är den tänkare som kanske tydligast har formulerat denna tanke i modellen: Tes, Antites, Syntes. Världen strävar efter att hela tiden kompensera för brister eller problem i det rådande och förutsätts alltid befinna sig i en ständigt pågående, reaktiv process mot fulländning. Från denna princip går det att härleda tanken om att framtiden är överklickbar och att det går att formulera prognoser, att vetenskapens uppgift är att förutse framtiden.

6. Postulat nummer sex handlar om metod och här är det logiken som kungsväg till sanning som diskuteras. Ända sedan Sokrates dagar har logik varit det språk vetenskapen använt, och det är förklaringen till  det går att förutsätta att det finns något sådant som ett sunt förnuft, fristående från människa. Logiken är således den princip som styr all verksamhet inom alla vetenskaper.

7. Antagandet att alla problem har en lösning är vad postulat nummer sju handlar om och uppmärksammar. Människan förutsätts med andra ord, förr eller senare, med hjälp av sunt förnuft och logik, och om bara tillräckligt med resurser ställs till vetenskapens förfogande, kunna förstå och bemästra hela världen. Det är bara en fråga om tid och resurser.

8. Det sista antagandet som Deleuze formulerar uppmärksammar att kunskapssökandet, liksom världen, har en bestämd riktning, ett mål. Vetenskapen är teleologisk och den liksom världen framskrider linjärt, i och genom en inneboende strävan efter att kompensera för brist. Postulat nummer åtta handlar alltså om att världen har en yttersta princip, att denna går att nå och att det är vetenskapens uppdrag.

Föga överraskande handlar Deleuze båda avhandlingar, Skillnad och repetition och Förnuftets logik (som troligen är vad de kommer att heta om/när de kommer i svensk översättning), och även hans övriga arbeten, liksom hans och Guattaris gemensamma produktion, om att bryta med och om att visa det orimliga i ovanstående postulat.

Vad menar då Deleuze? Hur ser han på världen, människan och kunskap? Vad är (human)vetenskapens uppdrag? Det går, väldigt förenklat, att sammanfatta i tre stycken alternativa postulat.

A. Världen kännetecknas av skillnad, och det är en egenskap i sig själv. Skillnad, visar Deleuze i sin avhandling, går att definiera och beskriva positivt (det vill säga utan att hänvisa till något annat), skillnad är något i sig och inte en relation. Detta kan sammanfattas i begreppet Simulacra. Att tala om simulacra, om att världen är uppbyggd av skillnad, är det samma som att säga att det finns inga original, bara mer eller mindre exakta kopior. Det finns ingen yttersta princip, bara ett evigt föränderligt här och nu. Bara rörelse, tillblivelse!

B. Rörelsen som världen byggs av är icke-linjär. Orsaken till detta, förklaringen till att det är så man bäst förstår världen, är att den kännetecknas av repetition, av evig återkomst. Det som repeteras är skillnad. En ny dag må vara den andre lik, men det finns inget original, bara skillnad. Och det är denna som repeteras, överallt, alltid. Därför blir processen, världens ständiga tillblivelse, icke-linjär. Världen framskrider inte på grund av en inneboende strävan efter att kompensera för olika former av och uttryck för brist. Världen, människan och kunskapen är inte teleologisk, har inget mål eller slutpunkt. Världen är en emergent storhet, ständigt ny och under tillblivelse, aldrig någonsin sig lik.

C. De två första postulaten får som konsekens att tänkandet och kunskap aldrig kan hängas upp på eller föras tillbaka på/till någon yttersta princip. Människan är inte den punkt som kunskapen emmanerar från eller uppstår hos, och det finns ingen yttersta princip nedlagd i världen för oss att upptäcka.

Slutsatsen man kan dra av ovanstående, det sätt som jag läser Deleuze på, är att vetenskapens uppgift inte kan/får vara att simulera världen. Eftersom det inte finns någon kunskap nedlagd i världen så kommer alla resultat, alla sanningar som vetenskapen presenterar att resultera i makt. Den som säger sig sitta inne med kunskapen om världen, den som reser anspråk på att ha kunskap om världen (och som blir lyssnad på), han eller hon får makt över resten av befolkningen. Och makt korrumperar!

Därför behövs kulturvetenskap. Det ämne jag företräder och med denna blogg vill promota, det är ett ämne som har valt att förstå och se på världen med Deleuzes (och andra liknande tänkare) ögon. Och därför kommer ni aldrig att få höra mig säga att jag vet någon bestämt om världen. Jag utgår alltid från att det vi vet är sådant vi håller för sant just nu, men att det alltid kan komma att förändras. Därför är det viktigare att vara kritisk till än att lita på, vetenskapligt evidenta resultat. Just för att undvika att man underblåser maktordningar.

Kulturvetenskap, i den betydelse jag lägger i ordet, handlar därför om två saker. Två principer eller postulat är vad jag utgår från och arbetar efter:

1. Strävan efter att finna och analysera uttryck för och konsekvenser av makt.

2. Vetskapen om att mitt arbete som kulturvetare går ut på att konstruera verktyg att tänka med hjälp av.

Sådär, det får räcka för idag. Men jag återkommer i ämnet! Detta är den första posten under kategorin: Deleuze (och Guattari).