Sätt att se på kunskap

Utan att förlora mig själv i bitterhet skall jag här reflektera över hur det kan gå till ifall man försöker göra något nytt inom den traditionstyngda alkoholforskningsdisciplinen. Här finns det många ömma tår att trama på, vilket jag fått erfara den hårda vägen. Även om jag hela tiden varit tydlig med att vad jag vill är inte att krtisera, jag vill förnya, nyansera och leverera alternativa perspektiv och tolkningar på ett angeläget samhällsproblem.

Vad jag ville var att visa hur man som kulturvetare kan fördjupa förståelsen av problemkomplexet alkohol och droger. Och jag gjorde det med hjälp av bland annat Deleuze. Detta projekt arbetade jag med under ett antal år i mitten av 2000-talet. Arbetet resulterade i boken Kung alkohol. Och andra drogaktörer som gavs ut på bokförlaget Daidalos 2009. Jag är nöjd med resultatet, men tänkte ändå att det fanns mer att göra på den inslagna vägen. Ämnet var långt ifrån uttömt. Därför gjorde som jag man gör i sådana situationer, man lämnar in en ansökan till något av forskningsråden. Bland annat till Systembolagets råd för alkoholforskning.

Mitt intryck av den forskning kring ämnet som finns och som jag gick igenom under arbetet med boken är att det finns väldigt mycket av samma sak. Sida upp och sida ner av referenser med snarlikt innehåll finner man i databaserna, och samma namn dyker upp i påfallande många publikationer med liknande titlar. Det stärker mig i tron om att vetenskap skriver man inte (alltid, enbart) för att sprida kunskaper och viktiga insikter, vetenskap skriver man för att meritera sig. Och det vore kanske inte ett stort problem, om inte meritering samtidigt handlade om att bevaka uppnådda resultat och positioner.

Att vetenskap är nära förknippat med makt, det vill säga att den som har makt har makt även över kunskapen. Det är ett teoretiskt påpekande från Foucault som många kulturvetare underbyggt empiriskt, på olika sätt. Och att forska om just det ämnet är något jag själv funnit mycket fruktbart och givande. Men att skåda makten i vitögat och själv bli utsatt för dess kalla hand är mindre roligt. Det är vad som hände när jag försökte kapa åt mig en liten skärva av den ekonomska kaka som alkoholforskare år efter år har mumsat på. Det visade sig alltså vara lättare sagt än gjort. Ska man forska om alkohol så finns det regler att följa, det blev jag snart varse.

Även om man i sin genomgång av tidigare forskning nämner en hel massa forskare och även påpekar att det inte är en komplett genomgång, men väl ett representativt urval av de viktigaste strömningarna, så står det i kommentaren till avslaget att jag inte nämner tre utvalda referenser som, även om jag efter omfattande sökningar inte funnit dem, borde ha nämnts. Inget sägs om det jag nämner, bara om det jag inte nämner (vilket alltså är tre referenser!). Hur dessa referenser skulle kunna användas för att förbättra mitt projekt får jag sväva i ovisshet om. Här handlar det inte om att ge stöd och uppmuntran, här handlar det om att stänga till och hindra.

Jag trodde i min enfald att jag hade visat att jag var kompetent nog, och att jag utvecklat en metod som jag skulle kunna arbeta vidare på, i boken Kung alkohol ... Men se det gick inte. Ska man forska om alkohol så finns det regler att följa, det kan man inte göra hur som helst. Vad som går att utläsa av motivet för avslaget så handlar det om att jag inte gör som andra har gjort. Det är uppenbarligen skälet till att jag inte får pengar. Men det är inget som skrivs fram klart.

Projektet saknar dessutom tydlig frågeställning, och motivet för det är att jag inte kan beskriva vad jag skall komma fram till. "Riktig" forskning handlar med andra ord om att ha kontroll över hela processen, från den tidigare forskningen, över syftet, metoden, genomförandet och fram till resultatet. Bara den som kan redogöra för samtliga dessa led kan räkna med att få pengar för att forska om alkohol. Nya perspektiv, explorativa ansatser och ett sökande efter svar på frågor som tillåts växa fram processuellt stoppas på detta sätt i sin linda.

Allt detta skulle jag kunna leva med. Det är ingen rättighet att få pengar, och vem är jag att bedömma min egen ansökans kvaliteter. Jag är fullt öppen för att ansökan inte håller måttet, men jag tycker mig ana att det inte är huvudorsaken till att jag inte fick pengar. Andemeningen i avslagets sista stycke säger väldigt mycket om hur man ser på vilka kvaliteter som krävs för att få tillåtelse att forska om alkohol.

Sökande är etnolog och disputerade 2003 på en avhandling om lastbilsförare och yrkeskultur. På senare år har han publicerat några rapporter om alkohol och kultur, men jag ser inte att sökande har dokumenterad erfarenhet av denna typ av massmediegranskning.

Vad som krävs för att forska om alkohol är med andra ord att man har forskat om alkohol. Det betyder att vad man vill ha är mer av det man redan har. Nya perspektiv på detta högst allmängiltiga samhällsproblem är inget man vill stödja, tyvärr. Att min bok, som givits ut på ett ansett bokförlag, avfärdas med det nedsättande epitetet rapport säger mer om den som fäller uttalandet än om boken i sig. Detta är maktens språk! Så går det till bakom kulisserna inom vetenskapen. Varje dag släcks på detta sätt en eller flera flämtande lågor, som om de hade fått brinna och erhålla lite stöd hade kunna flamma upp och bli något stort.

Jag är nu inte bitter. Det är så här spelet ser ut, och det kan inte förnekas att det har gett mäsnkligheten en rad fantastiska uppfinningar och hjälpmedel. Vad jag vill peka på är dock att det hade kunna vara ännu bättre, om man bara lite, lite hade vågat släppa på tyglarna. Om man hade vägat öppna upp bara lite mer för samtalande inom vetenskapen. Då hade fler kanske vågat försöka, förutsättningslöst. Och detta hade med säkerhet betalat sig i längden, för kulturvetenskaplig forskning är mycket kostnadseffektiv. Vad vi behöver är egentligen bara tid. Ingen dyr utrustning.

Problemet uppstår när vetenskap blir en födkrok. Den som har tillkämpat sig en hög position har allt att vinna på att inte bli ifrågasatt. Makt korrumperar. Därför vill jag här inte veta vad som fungerar, jag vill mötas av respektfulla frågor, av intresserat motstånd. Och jag vill söka mig framåt, tillsammans med eventuella läsare. Det är så jag vill arbeta även inom vetenskapen. Om denn blogg kommer att fungera som jag hoppas, då får jag vad jag behöver för att orka kämpa vidare. Input och bränsle att bygga något av. Mod att söka framkomliga vägar.

För att avsluta i dur vill jag påpeka att även om det är svårt så går det. Daidalos trodde på mig och gav ut min bok. För det är jag dem evigt tacksam. Och Socialmedicinsk Tidskrift gav också ut en artikel där jag försökte lansera mina tankar. Jag fick bråka lite med den som granskat artikeln, men efter några vändor fram och tillbaka antogs texten. Det hedrar dem! Min forskning om alkohol har också uppmärksammats i en samlingsvolym. Trägen vinner. Det gäller att inte ge upp om man hittat något man tror på.

Nya perspektiv och tankar har som sagt inte alltid lätt att fästa i det kollektiva medvetandet, men det är inget skäl att ge upp. Kulturvetare i alla länder. Förenen eder!