Fredrik Hären, krativitet och kritiskt tänkande

Lyssnade igår på Fredrik Hären som höll en föreläsning om kreativitet på Högskolan Väst. Oerhört inspirerande föreläsning, av en mycket skicklig talare. Hans förmåga att få människor att tänka till och att hans sätt att förmedla budskapet att det inte är svårt att vara kreativ imponerar. Hela gårdagen bars jag fram av Härens smittande entusiasm.


Men idag när jag vaknar. Nu när tankarna har fått sjunka in är jag inte lika säker på vad jag tycker om föreläsningen, egentligen. Vad blir konsekvensen om alla tar Hären på orden? Vad händer om det kreativa tänkandet sprider sig, om han får det genomslag han uppenbarligen har potentialen att få. Med tanke på de försäljningssiffror vi fick oss till livs igår är detta en människa som verkligen når ut med sina tankar. Lägg därtill en fulltecknad almanacka och vi har en opinionsbildare av rang. Detta kräver reflektion och kritisk granskning.

Härens budskap i sig är det inget fel på, inte alls. Det är inte där skon klämmer, det får ingen tro. Tvärt om ligger det väldigt mycket i det Hären säger, och om fler kan bli lite mer kreativa, ja då är jag säker på att världen skulle bli bättre. Men relatera hans budskap till den högervind som blåser just nu, och plötsligt är det inte lika lätt att vara oreserverat positiv. Tänk om makthavarna tar Härens bild och gör den till sin. Tänk om det reses krav på att alla ska bli ekonomiska entreprenörer, att tanken på att det är upp till en själv att lyckas, det är ju så enkelt. Då är steget inte långt till övertygelsen att den som inte lyckas, den får skylla sig själv. Sådan tendenser finns redan, vilket bland annat Zygmunt Bauman och Richard Sennet skriver om. Jag vet att det inte är detta Hären önskar, men vad som händer med idéer när de väl lämnat upphovsmannen eller upphovskvinnan, det styr inte han eller hon över.

En anledning till min entusiasm igår var att jag inte kunde låta bli att tänka på den vetenskapliga världen, på hur stelbent den är. Hären fick mig att inse att man inom vetenskapen, liksom inom bilindustrin, har extremt svårt att tänka nytt. Gång på gång finner jag exempel i min vardag på potentiellt goda idéer som stoppas i sin linda, just för att de är nya och oprövade. Grundforskning blir svårare och svårare att ägna sig åt för varje år som går. Och de riktigt stora projektmedlen går i regel till etablerade forskare och deras bokstavstrogna adepter.

Den stora nyheten idag inom vetenskapen är inte när banbrytande resultat presenteras, det är när någon lyckats landa en stor summa pengar. Det är med andra ord framgångsrika ansökningar och betydelsefulla utnämningar som ger ära och berömmelse. Banbrytande forskningsresultat får sällan lika mycket uppmärksamhet som stora projektmedelsuttdelningar, i alla fall inom humaniora. Resultaten förutsätts följa automatiskt av utlysningarna, men det är långt ifrån säkert att dessa saker hänger ihop. Det är när man landar projektet det utlyses presskonferenser, det är då det bjuds på tårta. När/om forskningsrapporten kommer, efter att forskningsprojektet avslutats då slås det sällan på några trummor. Tyvärr!

Denna trend växer sig starkare. För att få pengar måste man idag, i princip, redan innan forskningen har utförts, ha klart för sig vad man ska komma fram till. Och det hjälper om man redan är en framgångsrik forskare, eller om man tillhör ett forskarteam som redan tidigare har landat stora forskningsmedel. Forskning och utbildning riskerar, om denna utveckling får fortsätta, att bli en instans för konsolidering av gammal kunskap och legitimering av garanterat rättänkande adepter som kan föra arvet vidare. Konsekvensen blir också att genikulter odlas, fast alla vet att inga idéer är unika och uppstår i en isolerad människas huvud. Hären bekräftade den bilden genom att berätta om glödlampan som många tror uppfanns av Thomas Alva Edison, men han var bara den som uppvisade den första fungerande glödlampan i världen. Han förfinade alltså andras tankar, och så ser det ut överallt. Kunskap är ett kollektivt projekt, en konstant process!

Forskning skall vara förutsättningslöst, innovativ och den skall generera ny kunskap. Det är idealbilden i alla fall. Här har vi alltså mycket att lära av den gode Hären, för den som försöker leva efter detta ideal inom vetenskapen idag har det svårt. Inte för att det finns illvillighet eller för att dem som granskar ansökningar är inkompetenta, vore det så skulle problemet enkelt kunna lösas. Nej, frågan är mycket mer komplicerad än så. Och det är också här som problemen med Härens budskap blir tydliga. Hans tro på att kreativitet löser alla samhällsproblem utgår från ett fundamentalt tankefel. För att illustrera detta tar jag hjälp av ett begreppspar som jag lånar från Gilles Deleuze & Felix Guattari: Territorialisering och Deterritorialisering.

Deleuze och Guattari utgår från att världen blir till i och genom icke-linjära processer av tillblivelse, och detta blivande drivs av två kontraherande krafter som finns överallt i världen. Sammanhållande och upplösande, eller territorialisering och deterritorialisering. Ingenstans i universum existerar det total stillhet, total sammanhållning finns inte. Den absoluta nollpunkten, den teoretiska punkt där entropin når sitt minimum, den finns inte. Likafullt är det en tendens i universum. Total stillhet eller sammanhållning (vilket svarta hål är ett exempel på) blir därför den ena ytterligheten på ett kontinuum där den andra är total upplösning, eller maximal entropi.

Kulturellt samhälleliga exempel på territorialisering och deterritorialisering, och på att det är två ytterlighetspositioner inom ett kontinuum, finns också. Inom världspolitiken kan man lägga märke till att Nordkorea och USA präglas av två diametralt motsatta tendenser. I Nordkorea är makten personifierad i en enda (död) ledare, och i USA säger man sig i alla fall värna individens frihet. Och i alla fall idag i världen, inom politiken, är det krafter av upplösning som dominerar. Men om vi tittar på ekonomi och inom företagsvärlden är det tvärt om teooritorialiserande krafter som dominerar. Företagsuppköp, multinationella konglomerat och världsbankens hegemoni är den rådande tendensen.

Makten har en förmåga att förmera sig, att öka i varje led. Och överallt finns exempel på territorialisering. Mannen är norm för mänskligheten, och vithet är norm för manlighet (tillsammans med medelklass och heterosexualitet). Mycket kan sägas om detta, men vad jag vill peka på med hjälp av Deleuze och Guattari, är att krafter av territorialisering idag i världen är starkare än krafterna av deterritorialisering. Världens inneboende vilja till makt som Nietzsche talade om, finns och verkar i såväl samhället som kulturen och följaktligen även inom vetenskapen. De sammanhållande krafterna är mer inflytelserika än de upplösande.

Här kan det vara intressant och ögonöppnande att lyssna på en sådan som Fredrik Hären. Han sjunger kreativitetens och nytänkandets lov. Han hyllar individer som går mot strömmen och pekar på möjligheterna som finns för kreativt tänkande, hur lätt det är, just eftersom världen präglas av territorialiserande krafter. Detta gjorde även Deleuze och Guattari. Deras drivkraft var att de ville så att säga vaccinera världens befolkning mot fascistiskt, territorialiserande tendenser efter det andra världskriget. Därför hyllade de och underblåste deterritorialiserande krafter, överallt. Motivet för detta var att krafter av territorialisering, strävan efter makt, de är så mycket starkare och mer genomgripande. Makten har en förmåga att förmera sig och leva vidare utan att någon behöver hjälpa den på traven. Därför behövs tendenser till deterritorialisering promotas.

Det som skiljer Hären från Deleuze och Guattari är emellertid att de franska filosoferna har tänkt ett steg längre. De har insett att båda ytterligheterna är lika illa, en värld präglad total anarki fungerar inte. Vad som behövs är balans mellan teritorialiserande/sammanhållande krafter (läs regler och ett visst mått av kontinuitet och överblickbarhet) och deterritorialiserande/upplösande krafter (läs här förmåga till nytänkande och flexibilitet). Bara så kan ett långsiktigt hållbart samhälle skapas.

Om alla tar till sig Härens budskap och blir kreativa, tänker nytt och bryter mot alla traditioner och konventioner. Om tillräckligt många gör samma sak, oavsett om det handlar om att följa eller bryta regler, då får vi problem.

Vad jag vill peka på, och det som är min kritik till Härens föreläsning, det är att tron på att det skulle finnas en (och en enda) lösning på ett problem, den är farlig. Ett långsiktigt hållbart samhälle där så många som möjligt kan nå sin fulla potential, det kan bara skapas genom att man inser att världen, samhällen och kultur alltid skapas, blir till, inom ramen för krafter av upplösning och sammanhållning. Kultur och kunskap uppstår i mellanrum mellan aktörer och är alltid resultatet av samspel mellan fler än en, men färre än många.

Vad behöver vi då? Hur kan man sammanfatta ovanstående tankar? Vad lärde jag mig av Härens föreläsning? Jo, jag lärde mig följande: Inom vetenskapen behövs det mer kreativitet, men den måste balanseras och det är inte lösningen på alla problem. Alla kan inte vara kreativa, vill inte vara kreativa. Därför bör man inte håna regelföljarna och de som håller fast vid gamla idéer och läsningar. De är lika viktiga som de kreativa. Båda ”grupperna” behöver varandra, men ingen får tilldelas tolkningsföreträde. Hur uppnår vi detta tillstånd? Mitt svar på den frågan är: genom att odla och sprida förmågan till kritiskt tänkande.

Det är kärnan i ämnet Kulturvetenskap! Genom att granska konsekvenserna av alla försanthållanden, genom att ständigt utvärdera rådande förhållande och genom att alltid förhålla sig skeptisk till alla som säger sig sitta inne med svaret på vilken fråga det än gäller, bara så uppnår vi långsiktig hållbarhet.

Vad blir konsekvensen av detta? Vilka problem finns med strävan efter kritiskt tänkande? Kom igen nu käre läsare. Detta är inte platsen att slå sig till ro. Flyktlinjer är en plats för kritiska samtal!