Det akademiska klassamhället

På den tiden när vi talade om universitetet som ett elfenbenstorn befolkades högskolevärlden främst av överklassens och den uppåtsträvande medelklassens barn. Behovet av välutbildad arbetskraft är dock stort i alla samhällen som aspirerar på att vara kunskapssamhällen, och eftersom intellektuell kompetens och studieförmåga är jämnt fördelat bland befolkningen byggdes högskolesektorn ut rejält under 1990-talet och man började arbeta med insatser för breddad rekrytering. Om många får chansen att försöka kommer fler att lyckas och det kommer alla till gagn. Även om det varit en stor utmaning för mig i min roll som lärare är jag en varm anhängare av ambitionen att erbjuda plats på högskolan för hälften av varje årskull.

Tyvärr har våra politiker fått för sig att alla som påbörjar en utbildning också ska få en examen, vilket går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap och lärande. Tillgång till högre utbildning kan i sig aldrig vara ett problem, men om vi tar för givet att samhällets behov av kunskap med hög nivå och god kvalitet tillgodoses bara för att universiteten fortfarande heter universitet är vi mer än lovligt naiva. Beslutet att knyta högskolans ekonomi till genomströmningen, alltså till inrapporteringen av betyg och examina är på god väg att helt avakademisera högskolesektorn. Arbetet med både undervisning och forskning präglas idag allt mer av en förödande produktionslogik. Fokuseringen på produktionen av nyckeltal leder till att lärare som sätter en ära i att värna kunskapen och kvaliteten betraktas som ett hinder på vägen, både mot studenternas utlovade examen och ledningens lönsamhetsmål, och därför riskerar att få sparken, vilket gör att det växer fram en tystnadskultur som bidrar till cementeringen av rådande ordning.

Eftersom jag efter 23 år på Högskolan Väst kastas ut i arbetslöshet om en vecka borde jag kanske inte bry mig om vad som händer med universitetssektorn, men det var aldrig för att göra mina chefer nöjda som jag tog anställning som lektor. Jag har tagit mitt arbete som lärare och forskare på största allvar i alla år och jag är oförmögen att sluta bry mig om den värld som jag tillbringat hela mitt vuxna liv i. Jag har dessutom alltid sett det som att det är på skattebetalarnas uppdrag jag arbetar, och eftersom sökandet efter kunskap ger mitt liv både mening och riktning bryr jag mig nästan mer nu än när jag var mitt uppe i min livsgärning. Just nu känns det som att jag kommer att engagera mig för högskolans väl och ve så länge jag lever. Jag vill åtminstone göra vad jag kan för att mina barnbarn ska få möjlighet att bedriva högskolestudier tillsammans med erfarna, kunniga och engagerade lärare som ägnar sig åt forskning parallellt med undervisningen eftersom det är det som är utmärkande för undervisningen på universitetet. Jag är absolut inte nostalgisk, och om förändringen av högskolan inte påverkade kunskapskvaliteten skulle jag inte ha några problem med den. Min kritik mot NPM och försämrade möjligheter att arbeta akademiskt med lärande har alltid handlat om att värna kunskapen och kvaliteten för framtida generationer.

Idag handlar undervisning allt mer om att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå och därför har innebörden i begreppet lektor förändrats i grunden. När kurserna blir så pass målstyrda och kvalitetssäkrade att kompetensen att vara högskolelärare (i det ordets verkliga betydelse) i praktiken inte längre behövs leder det till att allt fler lektorer söker sig bort från undervisningen. Jag förstår dem, för kursansvar, föreläsande och handledning är inte längre särskilt intellektuellt utmanande. Delvis beroende på att dagens studenter är instrumentella i sin syn på studier, delvis på en växande och helt meningslös administration. I utlysningarna av nya lektorstjänster sägs det fortfarande att man lägger lika stor vikt i bedömningen av de sökande vid undervisningserfarenhet som vid kompetens att bedriva forskning, men kan man inte visa förmåga (?!) att erhålla forskningsmedel i konkurrens kommer man i praktiken inte att kunna få ett lektorat.

När kunskapskvalitet anses vara något som går att kvalitetssäkra genom att flytta lärarnas kompetens till system och manualer som all undervisande personal tvingas att följa kringskärs friheten och arbetet blir mindre intellektuellt stimulerande, därför blir lärardelen av lektoraten självklart mindre eftertraktade och många lektorer som kan undervisar följaktligen allt mindre. Men om lektoraten inte innehåller både forskning och undervisning är det som jag ser det inte längre ett lektorat. Högre utbildning kan aldrig bli högre om lektorerna inte forskar parallellt med undervisningen, så tjänsten lektor borde namnskyddas och kvalitetssäkras. Tyvärr hör jag sällan någon tala om det.

Även om arbetet som lärare över tid blivit mindre intellektuellt stimulerande och trots att allt fler studenter idag bryr sig mer om sina betyg än kunskapen har jag alltid betraktat undervisningen som ett hedersuppdrag. Jag har dessutom alltid satt en ära i att förvalta mina 20 procent i kompetensutveckling på bästa sätt och har sedan 2020 gett ut åtta böcker (sex läroböcker och två böcker som bygger på min kulturvetenskapliga forskning), och här i vår kommer jag ut med ytterligare en lärobok. Och eftersom jag fick sparken mitt i karriären håller jag dessutom på och slutredigera mitt livsverk om kultur som jag hyser goda förhoppningar om att få utgivet under hösten. Tyvärr ligger valet att skriva böcker mig i fatet eftersom det enda som räknas meriterade är engelska artiklar i högst rankade tidskrifter.

Jag har alltid sett det som att undervisningen främjar forskningen och vise versa. Även om jag valde att hoppa av den destruktiva konkurrensen om medel (när jag upptäckte att bara den som vet vad hen ska komma fram till har en chans att få pengar), har jag under alla år ägnat mig åt (grund)forskning vid sidan av undervisningen. Detta har jag insett den hårda vägen missgynnar mig i jakten på ett nytt lektorat. Men det blir dessutom allt tydligare för mig att det vuxit fram ett slags klassamhälle i akademin. På Chalmers har man till exempel skapat ett A-lag med forskare som bara forskar och ett B-lag som bara undervisar.

Längst ner i hierarkin befinner sig lektorerna som inte har externa forskningsmedel och därför får undervisa på mer eller mindre heltid, vilket jag alltså gjort trots att det placerar mig längst ner i hierarkin. Jag valde att satsa på undervisning eftersom jag levt i tron om att det alltid kommer att behövas undervisande lektorer. Över lektorerna som driver undervisningen på institutionerna svävar lektorerna som drar in pengar, skriver artiklar och handleder doktorander (som idag framförallt lär sig skriva artiklar och söka pengar). De är så pass eftertraktade att de rankas högre även även till lektorat där betoningen ligger på undervisning och de har en bättre löneutveckling. Överst i det akademiska klassamhället finns cheferna som inte sällan är lektorer som slutat forska och valt att göra administrativ karriär (vilket ger ett substantiellt lönelyft). Cheferna ansvarar för att kontrollera att högskolan lever upp till ledningens (som huvudsakligen består av representanter för näringslivet) produktionsmål.

Även inom forskningen finns en hierarki. Men den är svårare att se eftersom vi accepterar att bara 10 procent av de som söker medel för att bedriva forskning får pengar, och på grund av att vi dessutom tar för givet att de lyckliga få som erhåller medel i den mördande konkurrensen är bättre på att forska än de som inte får pengar. Sanningen är att skillnaden mellan ansökningarna som vinner bifall och de som får avslag, i alla fall så länge vi jämför de ansökningar som tillhör den övre halvan av dem som lämnas in, i princip är obefintlig. Dessutom är det aldrig självklart att den som är bra på att skriva ansökningar också är bra på att bedriva forskning som leder till ny och relevant kunskap. Det faktum att vi accepterar att högskolornas administrativa apparat ska få ofta långt över hälften av pengarna som söks och erhålls i over-head, och dessutom tror att dessa saker inte påverkar kunskapskvaliteten, är ett tecken på att akademin utvecklas till ett slags klassamhälle där makt går före rätt. Och då har jag ändå inte skrivit något om att forskare som vill fortsätta bedriva forskning tvingas lägga en stor del av tiden som pengarna möjliggör åt att söka nya medel. 

Jag menar att detta är en fullkomligt förödande utveckling, men eftersom jag inte längre har en position i systemet antar jag att min oro över utvecklingen och argumenten jag lutar mig mot kan avfärdas som uttryck för ett särintresse (trots att jag går ut i, som det verkar, permanent arbetslöshet om några dagar). Det är så här som klassamhällen reproduceras. Och när mina generationskamrater går i pension om några år bleknar det kollektiva minnet av hur det såg ut och fungerade i Högskolesverige när vårt land hade ett utbildningssystem som andra länder drömde om och kom hit för att studera.

Ett personalansvar som varken handlar om personal eller ansvar

Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år, men långt innan det tog jag fullt ansvar för mig själv och det jag valde att göra eller avstod från. Ute i arbetslivet har jag genom åren haft många chefer och jag har fungerat med de allra flesta, just för att jag alltid tagit ansvar för det jag varit satt att göra. Några få gånger har jag tvingats arbeta med riktigt dåliga chefer, och det som fått mig att stå ut är att jag tagit eget ansvar och sett till att ha så lite som möjligt med personen ifråga att göra. Jag vägrar tro att jag skulle vara unik. Ansvarstagande är en central del av innebörden i begreppet människa och samhället står och faller med befolkningens kollektiva förmåga till och vilja att ta ansvar, både för sig själva och det som är gemensamt. Därför är det obegripligt för mig hur vi kunde få för oss att en chef kan ta ANSVAR för personalen och att det är detta som den funktionen i en organisation handlar om. Om vuxna människor inte anses kapabla att ta ansvar för sig själva och uppgifterna som ingår i deras arbete, det vill säga om vi inte litar på varandra, kommer vi aldrig att kunna bygga ett demokratiskt, långsiktigt hållbart samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap.

Förändringen i synen på vad som ingår i chefernas uppdrag kom liksom införandet av NPM smygande, men någon gång runt millenieskiftet blev det uppenbart att synen på chefskap förändrats i grunden. Det är alltid vanskligt att uttala sig om vad som är hönan och ägget, men korrelationen mellan förändringen i synen på chefernas ansvar och ökningen av antalet chefer är tydlig. Idag är arbetslivet inte längre uppdelat i arbetare och tjänstemän – med ett relativt fåtal erfarna och respekterade människor i ledande roller. Idag är chef dels något man utbildar sig till, dels gör karriär som. Detta har lett till att både dagens arbetsliv och samhället som helhet allt tydligare delats upp i ledare och ledda. Och chefernas huvuduppgift är alltså inte att leda arbetet utan att ansvara för personalen. I mina mörkaste stunder ser jag detta som ett modernt uttryck för den white mans burden som banade väg för slaveriet.

I runt tio år har jag undervisat om organisering och ledarskap, och förändring är en företeelse som intresserar mig både av personliga och vetenskapliga skäl. Här under uppsägningstiden har jag fått en unik möjlighet att via egna upplevelser studera innebörden i ordet personalansvar. Dagens chefer får betalt för att ta personalansvar, men min erfarenhet är att många chefer istället använder ämbetets makt till att slippa ta ansvar. Om mina chefer verkligen tog ansvar för mig hade prefekten aldrig agerat som hen gjorde när jag blev uppsagd (vilket jag skrev en bloggpost om för drygt ett år sedan). Och att rektorn trots att ärendet sköttes på ett provocerande dåligt sätt anser sig ha fullt förtroende för prefekten säger allt om vad personalansvar betyder och hur det fungerar i praktiken idag. Samtidigt säger det något djupt obehagligt som den kåranda som vuxit fram inom gruppen ledare, där man är mer lojala med sina chefskollegor än med organisationen som helhet. Det är inte konstigt att det blir så när man som chef ingår i en gemenskap vars moral skiljer sig från den man tvingar på medarbetarna. 

När jag läser Ian Flemmings bok Dark Academia. How Universities Die, är igenkänningsfaktorn genomgående mycket hög. Han skriver till exempel att få akademiker i dag betraktar sina chefer som kollegor med ledningsuppdrag. I strid mot den forskning som finns om ledarskap betraktar allt fler chefer i högskolevärlden sig själva som auktoriteter vars order inte får ifrågasättas, vilket dels är motsatsen till det klassiska akademiska ledarskapsidealet Inter Primus Pares (den främste bland likar), dels reducerar medarbetarna (de ledda) – vilket inom högskolevärlden de facto är landets högst utbildade människor –  till underlydande utövare av tjänsterna forskning och undervisning. Trots att det är uppenbart för alla tänkande människor att detta inte är bästa sättet att förvalta det akademiska arvet och försvara kunskapen låter vi universitetet som samhälls- och bildningsinsitution dö, vilket leder till att även demokratin undermineras. 

Det faktum att jag (i en och en halv vecka till) arbetar på avdelningen för företagsekonomi – där man forskar om just ledarskap – är pikant med tanke på vilket uruselt ledarskap som (med rektorns goda minne) praktiseras på institutionen. Rent mänskligt sett är det förlåtligt, det är inte förbjudet att vara inkompetent. Men forskningen om ledarskap är tydlig och om kunskap inte betyder något ens på en högskoleinstitution är det något som är fundamentalt fel. Det finns inget vetenskapligt stöd för tanken att chefer med hjälp av management kan styra organisationer mot mål, och definitivt inte för idén om att chefer kan ta ansvar för personalen. Nätet svämmar dock över av erbjudanden om utbildningar i just personalansvar, och när jag läser vad som erbjuds blir det som hänt och händer mig begripligt. Men det blir samtidigt ännu svårare för mig att förstå hur högskolan som samhällsinstitution kunnat låta sig förföras av flosklerna som används för att kränga den här typen av utbildningar.

Ditt ansvar som personalansvarig chef

Ditt arbete som chef handlar om att leda och driva arbetet och medarbetarna mot uppsatta mål. Det är ett viktigt och utmanande arbete som kräver kunskap i ledarskap och affärsutveckling men det är också mycket viktigt att du vet vilka lagar och regler som gäller och vilket ansvar du som personalansvarig chef har. Det handlar om allt från nyanställning till uppsägning, om utvecklings- och lönesamtal, om arbetsrätt och arbetsmiljöfrågor. Det gäller att veta vad som gäller, vilket ansvar och vilka rättigheter man som chef har. Men också om att kunna tillämpa och dra nytta av de praktiska verktyg man har till sin hjälp.

Regelverk, praktisk träning och erfarenhetsutbyte

På den här tre dagar långa kursen får du grundläggande kunskaper om de personalfrågor som du som chef ställs inför. Du får träna praktiskt och utbyta erfarenheter med andra personalansvariga chefer. Välkommen till en aktuell och praktisk kurs som ger dig de kunskaper du som personalansvarig chef behöver i ditt dagliga arbete!

Jag antar att tanken är att man som medarbetare ska känna sig trygg med chefer som ansvarar för en, men eftersom ansvaret idag allt mer kryper in under huden på en har jag snarare successivt under mitt arbetsliv känt ett växande obehag. Tanken på att det finns någon som tar ANSVAR för mig skrämmer mig eftersom det låter och känns Orwellskt. Att arbetet inom en organisation behöver ledas är självklart, men att vuxna, erfarna och ansvarskännande människor i kvalificerade yrken okritiskt förväntas acceptera att någon annan tar ansvar för dem är både kränkande och djupt problematiskt. Att personalansvar är något som man tror sig kunna utbilda chefer i, på tre dagar dessutom – trots att vi vet att det inte ens efter tre år på högskolan och med en kandidatexamen i ryggen är självklart att man kan axla rollen som ledare – är provocerande naivt och djupt okunnigt. Ansvaret är dessutom långt mer omfattande än många tror, vilket innehållet i den utbildning som presenterades ovan ger vid handen. 

Chefens personalansvar – det du som chef behöver veta om HR-frågor

PROGRAM

Vad behöver du som personalansvarig chef veta och kunna?

• Att vara chef och ledare
• ARUBA-modellen: attrahera, rekrytera, utveckla, behålla och avveckla
• Personalarbetet kopplat till affärsresultat

Chefen som arbetsgivarrepresentant

• Kontakt med facket – hur, när och varför?
• Grundläggande regler kring anställningen

Arbetsrätt

• Ingå eller avsluta anställning
• Arbetstid och ledigheter
• Rekrytera utan att diskriminera

Arbetsmiljö

• Chefens ansvar
• Systematiskt arbetsmiljöarbete
• Fysisk och psykosocial arbetsmiljö
• Skapa en god arbetsmiljö - risker och konsekvenser

Chefens verktyg för att styra och leda verksamheten

• Mål och målstyrning
• Utvecklingssamtal och lönesamtal
• Helheten kring chefens ansvar som personalansvarig och ledare
• Attraktiv som arbetsgivare – Employer Branding
• Nästa generations medarbetare – hur lockar och behåller vi dem?

Övertron på vad som är möjligt att åstadkomma med hjälp av det ansvar som personer som väljer att göra administrativ karriär (med en mycket bättre löneutveckling än vad någon anställd kan drömma om) antas kunna axla, är skrämmande. Cheferna är inte bara immuna mot uppsägning, deras arbetsmiljö tas dessutom på mycket större allvar än medarbetarnas (just det skrev jag en bloggpost om i höstas). Under åren innan jag blev uppsagd kände jag mig allt mer som någon som stod i vägen för chefernas önskan att kunna ta åt sig äran för de nyckeltal som jag förväntades producera så effektivt som möjligt genom att vara tvungen att följa det växande antalet manualer som idag används för att reducera landets högst utbildade till utbytbara kuggar i ett maskineri som producerar tomhet (och som dessutom i praktiken gör cheferna överflödiga).

Paradoxalt nog har jag fått både mindre ansvar och minskad frihet att utföra mina arbetsuppgifter på bästa sätt ju mer utbildning och erfarenhet jag skaffat mig. Och när jag med stöd i forskning kritiserade ledningens försök att sätta den akademiska friheten ur spel fick jag sparken, utan förklaring. Det hänvisas till arbetsbrist, men kurserna finns kvar och drivs nu vidare med vikarier. Det faktum att cheferna både kan och får skjuta budbäraren säger något om hur dysfunktionell högskolans linjeorganisation är. På vilket sätt är det ett uttryck för personalansvar? Det är hur som helst, definitivt inte ett sätt att ta ansvar för skattebetalarnas investering i högre utbildning, vilket är ett kollektivt uppdrag. 

På vilket sätt går det att säga att mina chefer tar ansvar när de sänder mig ett mail som detta (se nedan), efter 23 år som lojal medarbetare? Och hur ska jag tolka betydelseskillnaden mellan den svenska och den engelska texten? Tänker man sig att den som talar svenska ska kontakta sin avdelningschef och den som inte gör det ska prata med prefekten? Tänker man ens eller är det en AI som skrivit texten?

Hej / Hi Eddy Nehls!
Ditt datorkonto på Högskolan Väst kommer att stängas 2026-02-12. Till och med den dagen kommer du att kunna logga in i våra datorer/websystem/e-post.
Har du frågor eller funderingar angående din anställning kontakta din närmaste chef.
Mvh Servicecenter\n\n

Your computer account will be closed at 02/12/2026. To and including that day you will be able to log on to our computers/websystems/e-mail.
For any questions about your employment please contact the Head of your department.
Regards Servicecenter\n\n"

Jag har ända sedan jag fick beskedet om att ledningen beslutat att placera mig i en tvåmanskrets där båda blir av med jobbet haft både frågor och funderingar angående min uppsägning, men jag får inga svar, bara kryptiska hänvisningar till en högst oklar sekretess. Inte ens efter att JO påpekat grava brister rörande kommunikationen får jag svar. Och facket som väl också i någon mening kan sägas ha ansvar möter mig med tystnad och ger därmed ledningen legitimitet. 

På alla arbetsplatser jag varit på har jag alltid sett det som att jag och mina chefer har olika roller inom ramen för ett gemensamt uppdrag, men så kan och får man inte tänka idag. Inte ens om man som jag har meriterat sig till docent. Rådande syn på vad ansvar innebär och var det ska förläggas har inte bara förändrat arbetslivet, det har också förändrat läraryrket i grunden, vilket jag skrev om redan 2017 i en post som handlade om problemet med att lärare allt mer betraktas som ett slags maktlösa mellanchefer.

Trots att jag i arbetsledningens ögon inte anses vara kapabel att ansvara för mig själv och mitt arbete förväntas jag ta något slags personalansvar för studenterna. Att förskolepedagoger och lärare i grundskolan har ansvar för barnen som kommer till skolan är en förutsättning för att det sättet att organisera lärande ska fungera. Men från och med gymnasiet, och framförallt på högskolan måste fokus ligga på att lära eleverna att ta eget ansvar, annars kommer den högre utbildningen inte att kunna fostra kritiskt sinnade medborgare som dels förstår vilka krav demokratin ställer på alla som vill leva i den, dels äger förmågan att axla ansvaret för samhället och allt annat som är gemensamt.

Friskolereformen som bygger på att man ska välja skola förändrade både synen på lärarens roll och ansvarsfördelningen mellan elever och lärare, och eftersom utbildningssystemet är en helhet har även högskolan förändrats, från att tidigare handla om att vara ett sammanhang där man bedriver självständiga studier tillsammans med erfarna och vetenskapligt meriterade lärare, till att idag handla om att producera betyg och examina. Och skillnaden mellan nu och då handlar i hög grad om synen på vem som ansvarar för vad.

Överallt i samhället finns det någon som påstår att de tar ansvar för oss. På pendeltågen säger sig konduktörerna ”finnas här för” mig som resenär. Men när tåget står stilla på grund av ”signalfel” eller ”obehöriga i spåret” möts man av tystnad. Och politikerna tävlar om vem som kan lova att ta mest ansvar för flest aspekter av medborgarnas liv, samtidigt som de sänker skatten och försöker övertyga väljarna om att de får mer egenmakt om de röstar på just deras parti.

Vi har byggt ett ständigt växande administrativt system som ger oss skenbar trygghet där chefer får betalt för att stå som ansvariga på pappret, men när kriget eller krisen kommer, alltså när löftet om ansvarstagande ska utkrävas, kan cheferna som har personalansvar avgå och utlösa en fallskärm som gör att deras personliga trygghet är säkrad. Jag som anställd och många andra som tvingas ut i samma situation får istället vända oss till A-kassan, och för att få tillgång till den krympande ersättningen tvingas vi lyda handläggarna på arbetsförmedlingen som tvingar en att följa orimliga regler för att inte riktar att bli av med tryggheten som en stadig inkomst innebär. Och eftersom arbetslösheten är runt 10 procent och anställdas kunskaper, kompetenser och erfarenheter idag inte anses värda något kommer jag högst sannolikt att efter 300 dagar i princip vara livegen. Om jag nu inte på något mirakulöst sätt hittar en ny anställning på dagens arbetsmarknad där alla över 40 betraktas med misstänksamhet och där AI tar över allt fler arbetsuppgifter. 

Det enda ansvar som fungerar är det ansvar som individen tar själv. Men eftersom det är försent att skaffa sig kompetens att göra det när behovet uppstår finns en risk att vi med tiden får ett samhälle där ingen kan ta ansvar för någonting. Nuvarande tolkning av begreppet personalansvar uppvisar många likheter med det kvalitetssystem som Högskolan Väst har – som inte får kritiseras och som fungerar när det inte behövs och fallerar när det skulle behövas, men som det ändå läggs pengar på. 

När jag förstod det jag skriver om här blev det lättare för mig att förstå förändringen av Sverige och världen. Gör vi upp med rådande syn på vad som är möjligt för en chef att ansvara för och börjar betrakta chefer som kollegor med ansvar för ledningen av det gemensamma arbete som är alla organisationers kärnuppdrag är jag övertygad om att många av problemen som idag ser oöverstigliga ut kommer att lösa sig av sig själva.