Optimism i hopplöshetens tid

Just nu ser väldigt mycket, både rent personligt, i samhället och ute i världen, hopplöst mörkt ut. Och någon ljusning finns egentligen inte. Särskilt inte när varken skolan, som är tänkt att lägga grunden för det livslånga lärandet, eller den högre utbildningen, där förutsättningarna för samhällets långsiktiga behov av kunskap och kompetens skapas, fungerar. Och hur skulle utbildningssystemet kunna ge samhället vad samhället behöver när kunskapen idag inte längre betyder något och när allt fler politiker öppet visar förakt för forskare. Allt fler människor läser idag allt färre böcker och texterna som trots allt läses blir allt kortare och mer strömlinjeformade. Kausaliteten är som alltid svår att uttala sig om, men korrelationen är tydlig: gränserna stängs, klassklyftorna ökar, hatet och hoten eskalerar och det rustas för krig. Klimatförändringarna har naturligtvis inget med kunskapskrisen att göra, men det faktum att demokratin urholkas och totalitära ledare kan liera sig med världens rikaste för att försöka utrota allt och alla som utgör ett hot mot deras grandiosa vanföreställningar har det definitivt. 

Och mitt i allt det där tvingas jag som vigt mitt liv åt kunskapen och upparbetat en pedagogisk kompetens som är både bred och djup, ut på en arbetsmarknad där arbetslösheten är högre än den varit under hela mitt 60-åriga liv. Det går i vågor, men dåliga dagar tänker jag att allt kommer att gå åt helvete. Jag vägrar dock att fastna där. Redan för ett år sedan när Donald Trump installerades som president samtidigt som jag fick beskedet att jag skulle sägas upp, bestämde jag mig för att se glaset som halvfullt och göra något konstruktivt av det jag har och det jag kan, varje dag. Det har sannerligen inte varit enkelt och vissa dagar har jag sjunkit djupt ner i grubblerier, men jag kan tacksamt konstatera att det faktiskt går, och på senare tid är känslan att dalarna inte är lika djupa och att det är lättare att hitta tillbaka till något slags tro på framtiden. 

Jag är optimist, inte för att jag på riktigt tror att allt kommer att lösa sig till det bästa (det finns det ju inga tecken alls på just nu), utan för att jag inte vill bidra till den snabbt eskalerande försämringen. Ett bättre liv och samhälle är ALLTID möjligt, oavsett hur mörkt det är, men för att det ska kunna bli så måste man som individ och kollektiv välja att se det så och agera i enlighet med den övertygelsen. Samhällen växer fram underifrån och kulturer uppstår mellan människor. Därför är det så viktigt att inte ge upp kunskapen och tappa tron på framtiden. Totalitarismen är lika lite som gängkriminaliteten, arbetslösheten och de ökande klassklyftorna en utifrån kommande rörelse. Det handlar om problem som ingen kan friskriva sig från, vi har alla ett ansvar för det samhälle vi skapar och har att förvalta tillsammans. Väljer man att ge upp eller om man anpassar sig efter problemen bidrar man till försämringen, det är ett val man gör oavsett om det känns så eller inte. Och om tillräckligt många sätter sin tillit till politiker som påstår att problemen är importerade och lovar att på egen hand få ordning på allt, är vi alla körda.

Min privatekonomi och arbetssituation blir inte bättre för att jag oroar mig, tvärtom. Och arbetet med att forska och undervisa blir bara viktigare och viktigare när problemen hopar sig. Därför fokuserar jag på det jag kan göra idag för att förverkliga den framtid jag önskar mig, både för egen del och för samhället som fostrat mig till den jag är. Och jag tar en dag isänder. Sen går det som det går, och blir det inte som jag hoppas ligger det hur som helst utanför min kontroll. Ger jag upp vet jag ju helt säkert att det krävs ett mirakel för att det ska bli bra och oddsen för det är ännu sämre. Optimismen jag väljer att känna är alltså ingen flåshurtig tänk-positivt-så-ordnar-sig-allt positivism, utan en rent existentiell fråga. Jag väljer att tro för att jag har ett ansvar att inte ge upp utan fortsätta kämpa, inte minst för mina barn och barnbarns skull. Jag vill kunna se mig i spegeln och både säga och känna att jag gjorde vad jag kunde. 

Kunskap är inte makt, det har jag vetat länge. Och nu vet jag också att inte ens den som meriterat sig till docent, har arbetat som lektor i 23 år och dessutom har ett passionerat engagemang för akademisk kvalitet samt forskning och utbildning kan vara säker på att slippa kastas ut i arbetslöshet. Men själva sökandet efter mer och bättre kunskap för livet och världen vi lever i har ända sedan 1990-talet gett mig liv både mening och riktning. Ger jag upp och slutar läsa och skriva förlorar jag inte bara något viktigt i mott liv, jag ger dessutom ledningen för Högskolan Väst – som ser mig och min lojalitet gentemot studenterna och det samhällsuppdrag som högskolan har som ett hot mot deras visioner – makt över mig och min självkänsla, och det vägrar jag göra även om mitt självförtroende just nu är kört i botten. Därför fortsätter jag vara optimist, inte trots utan just för att vi lever i hopplöshetens tid.