När jag för ganska många år sedan nu, på en utbildning för nyblivna ledamöter i högskolestyrelsen, lyssnade på Sverker Gustavsson, professor emeritus i statsvetenskap, sa han något som stannat kvar i minnet, nämligen att det som kännetecknar högre utbildning är att studenterna utvecklar följande egenskaper: kreativitet, integritet och civilkurage. Han sa också att den tankefrihet som är förutsättningen för att kunskap ska kunna hålla hög akademisk kvalitet idag svårligen kan utnyttjas av andra än galna doktorander och professorer som blivit emeritus. Med hänvisning till egen erfarenhet kan jag nu addera ytterligare en kategori till den där listan, nämligen lektorer som sagts upp från sin anställning. Detta menar jag behöver uppmärksammas och reflekteras över, för om det krävs av en att man antingen är galen, pensionerad eller uppsagd för att kunna utnyttja den akademiska frihet som står inskriven i högskolelagen, är det ett tecken på att något är fundamentalt fel i universitetsvärlden.
Det finns ingenting positivt med att förlora jobbet, men en sak är i alla fall bra med att ha fått beskedet. Jag anfäktas inte av oro och hämmas inte längre i mitt tänkande av rädslan över att kanske bli uppsagd. Även om jag just nu lever i ett slags limbo och känner mig som en levande död när jag kommer till campus vet jag vad som gäller, och jag slipper ta hänsyn till en hel del av det som tidigare fick mig att känna mig kontrollerad, misstänkt och förminskad, vilket är befriande. Oron över att bli av med jobbet går inte att hantera på något konstruktivt sätt, den äter sig in, förstör nattsömnen och tar fokus från arbetet, vilket är förödande för den akademiska kvaliteten. Mitt problem är att jag fortfarande bryr mig om arbetet som jag alltid satt en ära i att utföra på bästa sätt, så helt fri är jag inte förrän i februari när jag (som det ser ut nu) kastas ut i arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet.
Eftersom prefekten som sa upp mig, efter 23 år på högskolan, valde att inte bara utmana LAS och turordningsreglerna genom att placera mig i en krets om två personer där båda får gå, utan dessutom, med stöd från rektorn och utan att facket reagerar, vägrar att förklara grunden för beslutet på ett tydligt och begripligt sätt, får det som konsekvens, dels att jag inte kan skaka av mig misstanken att jag får gå på grund av mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten, dels att ingen av mina kollegor på Högskolan Väst vet vilka principer och kriterier som gäller för uppsägning ifall ledningen i framtiden beslutar om nya neddragningar. Och den allmänna osäkerhet som detta ger upphov till på arbetsplatsen hanterar olika medarbetare på olika sätt. De som har integritet och möjlighet byter jobb, går i pension i förtid eller säger upp sig och gör något annat. Andra gör allt för att visa sin lojalitet med ledningen och bevakar linjens intressen på möten och i lärarlagens arbete. Den stora massan lider dock i tystnad, vilket leder till att sjukskrivningarna ökar.
För att forskare och högskolelärare ska kunna använda sin forskarkompetens och utföra arbetet på ett sätt som gör att resultatet håller hög akademisk kvalitet måste klimatet på arbetsplatsen präglas av respekt för kunskapsarbetets komplexitet och lärandets dynamiska karaktär. I en sant akademisk miljö är kunskapen placerad i centrum, det är högt i tak och kritik välkomnas, i alla fall kollegial kritik som bygger på goda argument och som luftas av omsorg om verksamhetens akademiska kvaliteter. Växer det fram en tystnadskultur på högskolan är det den akademiska friheten som försvinner först. Därför är det så viktigt att kunskapen är placerad i centrum och att maktfördelningen mellan kollegiet och linjeorganisationen är balanserad, samt att alla – i både ord och handling samt teori och praktik – vill, kan och får värna högskolans akademiska kvaliteter utan att riskera uppsägning på oklara grunder.
En av vetenskapens mest utmärkande egenskaper är den positiva synen på kritik, vilket människor med makt i alla tider haft svårt att hantera. Och eftersom vi vet att den som har makt i alla fall indirekt kontrollerar kunskapen blir framväxten av en tystnadskultur i högskolevärlden ett problem som måste uppmärksammas och tas på största allvar. Vi ser idag allt fler tecken på bristande förståelse och respekt för detta bland politikerna i Sverige, och ännu tydligare i Europa. Trenden är tydlig och föraktet för kunskapen förs idag fram allt mer öppet. Att vicepresidenten i USA, J. D. Vance i ett tal i början av året, med hänvisning till och beundran för Richard Nixon, sa att professorerna, (vilket i den amerikanska kontexten väl betyder lärarna) är våra fiender, är en varningssignal att ta på största allvar. Forskare som följer och respekterar kunskapen utgör nämligen bara ett hot mot den som inte gör det.
Känner forskare den minsta rädsla inför att följa kunskapen dit den tar dem kommer det oundvikligen att påverka kvaliteten i det vetenskapliga arbetet och den högre utbildningen. Tystnadskulturen som vuxit fram på högskolan – i kombination med produktionsfixeringen och effektiviseringslogiken som ger upphov till ett fiktivt behov av fler chefer som får allt mer makt och möjlighet att kontrollera att landets högst utbildade lydigt följer order uppifrån – är fullkomligt förödande och hotar på sikt alla i den akademiska världen, även cheferna eftersom skattebetalarnas investering i universitetet i samma stund som kunskapsuppdraget överges, förvandlas till en "onödig" utgift som kan avskaffas eller reduceras av populistiska politiker som dels lockar väljare med löften om sänkt skatt, dels ser forskare som ett hot mot deras strävan efter makt.
Ingen vet vilka kunskaper som kan komma att behövas i framtiden, därför är det så viktigt att forskare inte tvingas ta några andra hänsyn än de som kunskapen kräver. Men om lektorernas arbete styrs mot strategiska och mätbara mål reduceras inte bara landets högst utbildade människor till utbytbara kuggar i ett väloljat produktionsmaskineri, högskolan upphör dessutom att vara en plats för intellektuell utveckling. Och eftersom den akademiska friheten kan sägas vara alla andra fri- och rättigheters moder är det helt avgörande att man som lektor inte känner sig rädd för att bli av med jobbet för att man väljer att ta strid för den akademiska kvaliteten med utgångspunkt i vetenskapens principer. Om lektorer känner oro går det inte att hindra framväxten av en tystnadskultur, oavsett hur mycket man vill det. Ingen ledningsstrategi eller kvalitetssystem i världen kan nämligen övertrumfa kulturens makt över tankar och handlingar.
När jag försöker initiera diskussioner om dessa saker märker jag att många vill läsa vad jag skriver, men ytterst få vill diskutera hoten mot den akademiska friheten offentligt, och bara misstanken om att det beror på rädsla för att stöta sig med linjens chefer skrämmer mig mer än den arbetslöshet jag i februari tvingas ut i på grund av mitt engagemang för akademins unika och ovärderliga kvaliteter. Ingen är oundgänglig och mina erfarenheter och upplevelser är naturligtvis inget bevis för något, men de är en indikation på att det kanske ligger något i det som Sverker Gustavsson talade om på den där utbildningsdagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar