Vetenskapliga kulturer och kunskapens krav

Kultur är en dimension av livet och samhället som i hög grad lever sitt eget liv. Det handlar om en faktor som man måste räkna med, men som inte går att räkna på. Och den påverkar i högsta grad förutsättningarna att utveckla och använda kunskap. Idealiseringen av sanningen är till exempel kulturellt upprätthållen. Trots att det är ett problematiskt begrepp lever föreställningen om att sanning är ett enkelt och självklart mål för all vetenskap, vilket gör det svårt att diskutera ämnet förutsättningslöst. Det faktum att kulturvetenskap och humaniora behandlas styvmoderligt medan ingenjörsvetenskap och fysik värderas högt, är en annan konsekvens av kultur. Bildningen som är på väg ut och produktionslogiken som präglar högskolans verksamhet allt mer visar också på kulturens makt över tanken och är en illustration av den företagsekonomiska iakttagelsen att kultur äter strategier till frukost. Vill man verkligen veta hur världen och verkligheten fungerar på riktigt måste man acceptera kulturens existens och förstå dess effekter, men tyvärr lever vi i en kultur som förnekar sin egen existens, vilket gör att vi sitter fast i ett moment 22. 

Det finns inga genvägar till kunskap och vetandet blir aldrig bättre än de förutsättningar som finns att utveckla och förvalta insikterna. Det är lätt att hålla sig med bildningsideal och säga att kunskapen ska vara i centrum för högskolans verksamhet, men det är inte strategierna som ledningen presenterar eller vad som sägs i högtidstal som räknas. För att kunskapen ska kunna hålla hög kvalitet kan den inte tvingas fram uppifrån; liksom kultur utvecklas, upprätthålls och förändras allt vetande mellan människor, i vardagen och över tid. Kunskapens kvalitet står och faller med den akademiska miljön och kulturen påverkar utfallet mer än vad många tror. Förhoppningsvis blir flykten av forskare från prestigefulla universitet i USA här under Trump en väckarklocka, men det är för tidigt att uttala sig om. Eftersom kultur fungerar som den gör är det troligare att man saknar kon först när båset är tomt och det intellektuella landskapet är förött.

Den mänskliga hjärnans fallenhet att använda logiken i högre grad till att förklara varför det blev som det blev – i efterhand och även om utfallet inte blev bra – snarare än till att utveckla och följa kunskapen, hämmar framväxten av en bildningskultur. Vi människor har dessutom en fallenhet att lyssna mer på vem som talar och mindre på vad som faktiskt sägs, och den som har makt möts alltid med mer respekt och mindre kritisk medvetenhet än den som inte har det. Därför värderas det som forskare säger högre än det som sägs av andra, oavsett vad forskarna säger och oberoende av om de bygger sina påståenden på forskning eller ej. Trots att Max Tegmark är fysiker presenteras han i medierna som AI-forskare och han antas vara en lika stor auktoritet när han uttalar sig om IT som när han talar om teoretisk fysik. 

Den här typen av bias döljer det faktum att vi idag tenderar att värdera det vi mäter, snarare än att mäta det som värderas. Idag är det därför viktigare var man som forskare publicerar sig än vilka kunskaper man skapar och kommunicerar till allmänheten (som lyssnar mer uppmärksamt på den som bekräftar deras fördomar än den som presenterar forskningsresultat som går på tvärs mot den allmänna uppfattningen). Kulturens inflytande över tänkande leder också till att den som påpekar dessa saker riskerar att uppfattas som illojal mot högskolans ledning och därför riskerar att bli av med jobbet, vilket riskerar leda till att det växer fram en lydnads- och tystnadskultur inom högskolevärlden som hämmar kunskapsutvecklingen i hela samhället. 

Kulturen övertrumfar på dessa och många andra sätt kunskapen, i alla fall så länge vi inte uppmärksammar detta faktum och tillsammans gör vad vi kan för att det inte ska bli så. Vad jag försöker peka på här är att kunskapen inte är antingen sann eller falsk, det handlar istället om en uppsättning insikter som får sin mening och blir användbara eller förkastas inom ramen för ett kulturellt sammanhang, vilket alltid är mer eller mindre kunskapsorienterat. Kulturen påverkar helt enkelt kunskapen mer än kunskapen påverkar kulturen. Eftersom kunskap är något som skapas av människor och för människor har allt vetande en social dimension, och så länge den ignoreras kommer ingen verklig kunskapskultur att kunna växa fram. 

Ju mer jag tänker på dessa saker desto viktigare framstår Högskolelagens paragraf 6, som stipulerar att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Den skrivningen finns där just för att kulturen och känslorna inte ska ta över. Men trots att vi vet hur viktig den paragrafen är för kunskapens kvalitet låter vi kulturen äta lagens andemening till frukost. Och vi använder vår intellektuella förmåga till att förklara varför det är logiskt och riktigt att låta den göra det. Den akademiska friheten, som paragrafen finns för att värna, blir bara ett ord om linjeorganisationens chefer i kraft av den makt som titeln ger ledningen tvingar fram ökad genomströmning och kräver mätbara resultat av forskarna för att den egna högskolan ska vinna i konkurrensen om krympande ekonomiska resurser med andra högskolor.

Målet med all forskning och undervisning är kunskap, ingen säger i alla fall något annat. Och eftersom kunskap upphör att vara kunskap i samma stund som verkligheten — alltså det kunskapen utvecklats för att förstå eller förklara — förändras, är och kan vetande inte vara något annat än en dynamisk process som i hög grad påverkas av kultur. Att kunskap i dagens akademiska värld problematiskt nog kan betraktas som en produkt som man med principer hämtade från Lean Production och med hjälp av New Public Management effektivt antas kunna tillverka och konkurrera om och med är ett resultat av kultur. Och när den här tanken slagit rot kommer den bedömningskompetens som alltid varit vetenskapens signum och som är en förutsättning för allt verkligt viktigt och användbart vetande att uppfattas som ett uttryck för subjektivt tyckande, vilket används som argument, dels för att skära ner på humaniora, dels för beslutet att högskolan ska fokusera på mätbara nyckeltal, (inte kunskap och lärande). 

Ett av samtidens allvarligaste problem är att det akademiska arbetet leds med utgångspunkt i en produktionslogik som är inkompatibel med kunskap, vilket döljs av det faktum att allt fler, både forskare och chefer, bryr sig mer om sin egen ekonomi och karriär än om kunskapen och därför använder sin makt och den kognitiva förmågan för att "förklara" varför det är budbäraren som är problemet, inte budskapet. Om du som läser vad jag skriver känner så, betänk att jag inte har något att vinna på att påpeka dessa saker, som bygger på egen och andras kulturforskning. Eftersom jag blivit uppsagd från jobbet (på grund av att jag valde att följa kunskapen snarare än den allt mer kulturförnekande kulturen som växer fram inom akademin) har jag dock inget att förlora på att skriva om det jag lärt mig om mitt studieobjekt. 

Så länge jag av ekonomiska skäl inte tvingas ägna tiden åt att fokusera på min egen försörjning är jag fri att skapa kunskap i enlighet med Högskolelagens paragraf 6. Men när lagen skrevs var (väl) inte tanken att man skulle tvingas att bli uppsagd för att kunna följa den, eller?

Den som vill läsa mer om min syn på vad som är högskolans uppdrag och vad man kan och bör göra för att en kunskapskultur ska växa fram i universitetsvärlden kan läsa mer i min bok En svanesång för universitetet.