Binärt tänkande må vara naturligt, men klokt är det inte

Vår mänskliga hjärna är helt uppenbart fantastisk. Den har åtminstone tagit oss dit vi är idag, vilket i och för sig innebär att vi har en hel massa problem att hantera, just på grund av vår hjärna. Utan tvekan är vi intelligenta nog att tackla utmaningarna, men det finns inga enkla och entydiga lösningar. Problemen som jag tänker på här är nämligen långt mer komplexa än många anar. Intelligens är som jag ser på saken en balansgång, dels mellan höger och vänster hjärnhalva, dels mellan kognitionens positiva egenskaper och dess negativa. Dessutom räcker det inte att ha fantastiska förmågor, kommer de inte till användning spelar de naturligtvis ingen roll. Och om det är hjärnan som ger upphov till många av problemen vi tvingas hantera är vi beroende av dess positiva egenskaper för att vår nettointelligens (om det nu finns något sådant ord) inte sa dras ner av de negativa egenskaperna. Det går inte att välja bara de positiva särdragen och förmågorna, vår hjärna är en sammanhållen helhet som även består av negativa egenskaper, vilka tillsammans gör oss till dem vi är. Hjärnan är en dynamisk helhet, inte en uppsättning delar isolerade från varandra, och vi får helt enkelt ta det onda med det goda.

Som jag förstår det har vi som lever idag i princip samma kognitiva förmågor som människorna som levde på stenåldern och mycket talar för att de var bättre anpassade efter sin miljö än vad vi som lever idag är efter den värld vi skapat. Över tid och med hjälp av sina förmågor har mänskligheten successivt utvecklat det moderna samhälle som vi som lever nu är utkastade i och måste hantera, vare sig vi vill det eller inte och oavsett om vi kan eller ej. I ljuset av detta faktum är jag inte så säker på att jag tycker att människans hjärna är så särdeles fantastisk egentligen. Tvärtom är världen full av människor som antingen saknar förmågan att ta kloka beslut eller som medvetet avstår från att använda den intelligens de fötts med, eller som använder sina kognitiva förmågor för rent egoistiska syften, för att manipulera andra att tänka och göra på sätt som gynnar dem själva. Även mänskligheten är en komplex och sammansatt helhet bestående av olika typer av människor med olika förmågor och intressen, och det är helheten samt den generella förmågan som räknas.

Utan att blinka tas idag beslut som vi vet kommer att påverka generationer av människor och livsbetingelserna på jorden under överskådlig tid, för att vi kan (som de säger i Foodorareklamen). Och människor som försöker göra allmänheten uppmärksam på klimatförändringarna och bristen på hållbarhet i vår moderna, västerländska livsstil, fängslas medan en sådan som Donald Trump mycket väl kan bli USAs nästa president. Kontrasterna och de kognitiva motsättningarna blir särskilt tydliga just denna vecka när årets Nobelpristagare presenterats. Å ena sidan uppmärksammas och hyllas vetenskapen, å andra sidan dyrkas dumheten, och den galenskap som världens totalitära ledare visar prov på kan och får fortsätta, ibland för att marknaden och den heliga tillväxten anses kräva det (trots att det på sikt kommer att kosta mer än det smakar). Aldrig tidigare har problemen som jag pekar på här varit tydligare än i intervjun med en av årets fysikpristagare, som antyder att han ångrar att han forskat om AI, nu när han ser konsekvenserna av sitt arbete. Det är en talande men tragisk bild av mänskligheten, och den borde mana till eftertanke.

Inser att jag förlorade mig lite i samhälls- och riskanalysen. Tanken var ju att jag skulle skriva om hjärnans fallenhet till binärt tänkande. Fast jag har skrivit om det indirekt, och så där fungerar bloggandet för mig. Jag skriver om det som för närvarande upptar mina tankar, och när jag väl börjar skriva har jag ofta bara en titel och en vag tanke, sedan ger det sig. Ibland ändrar jag rubrik när texten är klar, men här tycker jag nog att den jag utgick från fortfarande är befogad. Arbetslivet, även i akademin, blir allt mer regelstyrt och målfokuserat, vilket gör det till en fråga om rätt eller fel. Till och med kunskapen och lärandet antas fungera på det sättet (som att det vore en fråga om sant eller falskt), det har i alla fall blivit svårare att bli lyssnad på om man hävdar att lärande och kunskapsutveckling är komplexa företeelser och dynamiska kvaliteter, snarare än något man kan producera enligt principer från tillverkningsindustrin. Efter att reformerna på 1990-talet fick genomslag och NPM förvandlade forskning och undervisning till en standardiserad tjänst och landets högst utbildade degraderade till vanliga tjänstemän som förväntas följa ledningens order utan att klaga, trots att många av besluten strider mot den kunskap som forskningen skapat, har avakademiseringen av universitetet och avintellektualiseringen av högre utbildning accelererat allt snabbare år för år.

Binärt tänkande är känslostyrt, och kulturen vilka alla såväl påverkar som påverkas av genom att leva och verka i den är en kraft att räkna med och båda tenderar att övertrumfa intellektet om det inte finns tid att stanna upp och tänka efter. Eftersom detta inte anses vara en prioriterad fråga tas problemet inte på allvar, och en häpnadsväckande stor del av våra kognitiva förmågor kan därigenom användas för att skapa logiska förklaringar till beslut som tagits av en slump, för att det kändes rätt eller för att andra gjorde samma sak. Det där måste vi komma tillrätta med om vi ska kunna använda våra kognitiva förmågor, först för att hantera alla de olika typer av problem vi står inför, både de som drabbar oss oförskyllt och de som vi delvis i alla fall själva skapat (även om vi inte varit medvetna om det), inte sällan genom valet av lösningar på tidigare problem. Nobelpriset är i enlighet med detta sätt att tänka delvis missvisande, för det visar bara upp ena sidan av den mänskliga förmågan. Ingen av oss, inte ens genierna vi hyllar, är helt igenom och alltid logiska och kloka, alla styrs även av känslor och bekvämlighet. Båda sidorna av oss sammantaget gör oss dels till dem vi är, och båda aspekterna bidrar till att forma samhället som är förutsättningen för att vi ska kunna skapa ny kunskap om fenomen och företeelser som ligger bortom vår egen sfär. Samhället är alla vi tillsammans, och det är den SAMLADE intellektuella förmågan som gör att vi alla och livet som omger oss överlever eller går under.

Vår hjärna får vi leva med, men förstår vi inte hur den fungerar och vilka spratt den ständigt spelar oss alla i högre eller mindre grad kommer vi varken att kunna utveckla kunskap eller lära oss använda den. Fallenheten att tänka binärt tenderar problematiskt nog att få oss att dela upp världen i förment hanterbara delar som behandlas var för sig, i övertygelsen om att det går att göra så och att man senare kan sätta ihop kunskapsdelarna till en fungerande helhet. Därför gör vi rätt saker, men vi gör det på fel sätt, vilket gör att dagens lösningar blir morgondagens problem. Och istället för att reflektera över både våra förtjänster och brister skjuter vi budbärarna som dristar sig till att påpeka faktum, vilket är en annan konsekvens av det binära tänkandet; det delar in världen i vänner och fiender. Det binära tänkandet får oss att tänka att alla som inte håller med oss är mot oss, och den som bara umgås med likasinnade upplever därmed all kunskap som inte bekräftar gruppens världsbild som ett hot. Universitetets uppdelning i en linjeorganisation som har makt över strategierna och ett kollegium som förväntas följa order, även om det strider mot deras egen och andras forskning, är en samtids tendens att ta på allvar. För att kunna placera kunskapen i centrum krävs ett icke-binärt tänkande och en kollektiv förmåga att både förstå och hantera komplexitet.  

När jag kom till universitetet kändes det som att komma hem, men på senare tid känner jag mig som lektor och docent allt mer som ett problem, trots alla år av erfarenhet av forskning och undervisning, vilket är högskolans kärnuppdrag. Jag tror, med hänvisning till tankarna ovan, att jag vet varför det blivit så, men en av mina viktigaste poänger är att världen, kunskapen och vår mänskliga kognition är allt för komplexa fenomen och företeelser för att någon ska kunna säga något säkert om den här typen av fenomen, vilket är en tanke som går på tvärs mot de normer och värderingar samt grundläggande antaganden som avgör vem som anses klok och vem som uppfattas vara en tok. Det är ett moment 22 som heter duga.