Lärande är en process, som handlar om att utveckla ny kunskap, bättre förståelse och förfinade färdigheter. Tyvärr tänker många på lärande som ett slags produkt, alltså en text eller ett betyg, något man kan mäta och konkurrera om. Tänker man så kommer man inte att kunna förstå vad kunskap är, och då blir det svårt att förstå vad man behöver göra för att utvecklas om människa och för att förvalta demokratin. Jag tycker om att tänka på mitt eget lärande som att det handlar om att tillägna sig allt bättre färdighet att röra sig i ökänd terräng, utan några garantier för att man finner det man söker. Det är rörelsen och strapatserna som tilltalar mig. Och eftersom världen vi lever i, särskilt kulturen som är mitt forskningsområde, ständigt förändras blir jag aldrig färdig, vilket känns tryggt för det innebär att jag har goda chanser att kunna leva ett intressant och meningsfullt liv, så länge jag lever.
För mig, i mitt liv, fungerar kunskapen som syret jag andas, och ju svårare terräng jag kan röra mig i desto starkare blir musklerna och desto bättre blir uthålligheten och syreupptagningsförmågan, vilket gör att jag kan höja ambitionsnivån och ta mig an ännu svårare utmaningar. Liksom kondition handlar lärande och kunskapsutveckling om förmågor som måste upprätthållas för att vara vitala. Det går alltså inte att slå sig till ro med uppnådda resultat, vilket man kan göra om man tänker sig att lärande handlar om det man åstadkommer, de produkter man skapar, artiklarna, citeringarna och pengarna man vinner i konkurrens. Jag blir mindre och mindre intresserad av titlar, delvis eftersom de igen betyder allt mindre. När kunskap blev synonymt med betyg och examina gick det inflation i akademiska titlar, vilket jag tycker är synd för jag var mäkta stolt över min docenttitel när jag fick den 2011. Kunskapens värde är evigt och lärande ger tillfredställelse, så jag klagar egentligen inte, känner mest sorg.
Vårt utbildningssystem bygger allt tydligare på tanken att kunskap är en produkt och att lärande handlar om att skapa nyckeltal. Det slår mig när jag skriver detta att vi inte ens talar om betygsinflationen längre, den har efter det att privata aktörer tog över skolvärlden blivit vardag. De utländska aktieägarna och marknaden bryr sig inte och lärarna som klagar eller försöker värna kunskapen och försvarar kvaliteten lever farligt. Och produktionstakten är högt uppdriven, vilket stressar alla som finns och verkar i skolans värld, inte bara eleverna och studenterna utan även lärarna och forskarna. Allt handlar idag om kvantitet, och eftersom kvaliteten anses vara möjlig att säkra med hjälp av system som bygger på regler och management, kan galenskapen fortsätta. Därför känns det allt oftare som att jag håller på att kvävas i den akademiska världen, och inte bara där.
Även om kunskapen inte syns är vi alla beroende av den. Även om liknelsen med syre syre haltar lite, för utan syre dör man omgående, medan det går att leva ganska länge på tron att det är kunskap man lutar sig mot när det i själva verket handlar om känslor eller åsikter. Bevisligen går det till och med att bli president för världens största och mäktigaste demokrati trots att man öppet föraktar kunskap. En gång i tiden ansågs kunskap vara makt, men idag är det närmast en belastning. Forskare som inte ger ledarna som styr stöd ifrågasätts, och människor som agerar med hänvisning till vetenskap betraktas som problematiska och kan till och med fängslas. I vår syrefattiga värld måste man vara kunskapsresistent för att lyckas bli rik och därmed mäktig. Okunskapen kan liknas vid en drog, kanske vid strypsex för att hålla fast vid tanken på att kunskap är som syre. Liksom i mötet med heroin får den som lämnar kunskapens väg en smekmånad där man går på moln och känner sig fri och oövervinnerlig. Sedan är man fast och blir paranoid i mötet med andra människor som utgör ett hot eftersom alla är utelämnade till sig själva. I en värld där ens framgångar bygger på produkterna man skapat och ens förmåga att kanalisera andra människors känslor och beror på hur många anhängare man kan knyta till sig blir kunskapen ett existentiellt hot mot makten.
Det går så långe det går, men sedan går det inte längre. Utvecklingsvägen vi slagit in på kan mycket väl sluta i katastrof. Det vore i så fall inte första gången i mänsklighetens historia som hybris straffar sig. Utan kunskap förtvinar demokratin och totalitära samhällen går alltid under förr eller senare. Det kan inga skattesänkningar, murar eller bomber ändra på. Vi får det samhälle och den värld vi förtjänar, inte vad vi önskar oss. Fortsätter vi leva som vi i västvärlden gör kan jorden, den enda plats i universum som kan härbärgera liv i någon meningsfull betydelse. Elon Musk och andra miljardärer drömmer om att kolonisera Mars, men där finns symptomatiskt nog ingen skyddande atmosfär och inget syre, vilket säger något om deras självuppfattning. Övertygelsen om att de kan kontrollera livet och att så många människor idag väljer att lyssna mer på sådana som dem än på forskare som vigt sitt liv åt kunskapen är tragisk men talande.
Det går att hålla andan ett tag, men sedan svartnar det för ögonen. Att hyperventilera är ingen lösning, för ett överskott av syre i kroppen kan också leda till medvetslöshet. Jag tar det därför med ro. Jag bidar min tid och ägnar så mycket av den tid jag har åt lärande, åt skivande och läsande. Mina böcker, artiklar eller bloggtexter kommer troligen inte att förändra världen, men dels ger arbetet med dem mitt liv mening, dels finns det alltid en chans att någon läser och inspireras att själv lära och fylla luften med syre. Om många gör det kan det mycket väl bli en kraft att räkna med. Jag är dessutom långt ifrån ensam. Vi som vet kunskapens värde må vara i minoritet just nu, men kunskapen kan ingen ta ifrån oss och när tiden är mogen finns den där och går att bygga något verkligt varaktigt på. Den övertygelsen kan jag leva på, och det känns gott så.