Att se världen som ett barn

En av H C Andersens mest kända sagor: Kejsarens nya kläder, kan sägas handla om några av människans mest problematiska egenskaper och tillkortakommanden. Den fåfänga längtan efter att andra ska uppfatta en som smartare än man är och den snudd på automatiserade sociala anpassningsförmågan liksom fallenheten att se upp till och okritiskt följa auktoriteter, är tre exempel på djupt mänskliga egenskaper som när de förnekas eller bortses från blir till hinder för kunskapsutvecklingen. Därför är förståelse för dessa egenheter så viktig att göra sig medveten om, både på individuell och kollektiv nivå. Det räcker dock inte att bara vara medveten om att vi människor har en fallenhet för att tänka och agera så här, för att undvika att det leder till problem måste man utarbeta system för att förhindra att egenskaperna påverkar beslutsfattandet och samhällsutvecklingen.

Det brukar sägas att de flesta tror att de kör bättre bil än majoriteten, och samma gäller förmågan att inte bara se igenom sociala konventioner utan dessutom kunna förmedla insikten till andra. Tror man att man är immun mot social och kulturell påverkan är det ett tecken på motsatsen, just för att det är så oerhört lätt att dras med och dessutom belönande att ge uttryck för tankar som ligger i linje med den allmänna uppfattningen. Att tänka utanför boxen är en idealiserad förmåga, men den som tänker helt utan hänsyn till den där fiktiva boxen kommer i bästa fall att uppfattas som som excentrisk och i värsta fall betraktas som galen. Sociala konventioner tangerar det existentiella och därför riskerar fritänkare att ses som ett hot mot den allmänna ordningen, vilket påverkar tanke- och kunskapsutvecklingen på ett problematiskt sätt. Det som H C Andersen lär oss, om vi väljer att läsa hans saga på det sättet, är att sanningen behöver avslöjas och att den som kan ställa sig vid sidan av den sociala gemenskapen har lättare att se den. Inte för inte brukar man säga att vetenskapliga paradigm inte överges förrän forskarna som gjort sig en karriär inom ramen för dem går i pension eller dör.

Det är lätt att säga att man följer kunskapen, men i praktiken är det otroligt svårt, just för att vi människor är sociala och har lätt att överskatta vår förmåga att tänka och agera kritiskt. Den som har makt får även inflytande över vad som ska anses vara sant. Och eftersom även kejsaren är människa kan den som får möjlighet att komma nära och påverka personen bakom ämbetet tillskansa sig makt över sanningen. Vävarna med det fantastiska tyget i sagan vet precis vilka knappar de ska trycka på och kan därför manipulera kejsaren att se och känna det som inte existerar och eftersom ingen undersåte vill riskera att stöta sig med kejsaren väljer alla som är i beroendeställning att se det kejsaren ser. Om det är förenat med risk ett fängslas eller förlora sitt liv om man anmäler avvikande åsikt kommer den stora massan att vara lojal med kejsaren. Vi ser den här utvecklingen i allt fler länder idag. Med hjälp av H C Andersen går det att förstå det som händer i Ryssland under Putin, i Kina under Xi Jinping och i det republikanska partiet i USA under Trump. Alla tre ledarna är nakna, men den stora massan väljer att se dem som klädda i de vackraste tyger och smycken. Den som liksom barnet i sagan säger som det är, att deras makt kommer från massans tystnad, gamblar med sitt liv.

Att tänka som alla andra är enkelt, men att tänka själv och att tänka på tvärs är av många olika anledningar, både personliga och sociala, svårt. Vill man utveckla sina kreativa förmågor och bygga upp förståelse för vad som krävs av den som vill tänka nytt behöver man inte bara lära sig se världen som ett barn, det är relativt enkelt. Man måste även motstå frestelsen att säga det som förväntas av en. Detta gäller lika för forskare och lekmän, men menar man allvar med talet om kunskapens värde måste man följa kunskapen dit den tar en, oavsett var man hamnar. 

Förstår man att och i hur hög grad intuitionen och det så kallade sunda förnuftet – som låter som individuella förmågor men som i själva verket är sociala konventioner och kulturellt upprätthålla antaganden – spelar en spratt är det förhållandevis enkelt att utveckla förmågan att övervinna hindren och lära sig tänka tvärtom, men det krävs dessutom mod att förmedla resultatet av sitt sökande efter kunskap. Även om det inte finns någon tydlig manual att följa eller en uppsättning verktyg man kan använda, finns det en del tricks och strategier man kan lära sig att se världen som ett barn. Vill man få syn på en ljussvag stjärna till exempel går det inte att fokusera på den, man måste istället rikta blicken vid sidan av. Vill man verkligen veta måste man på samma sätt göra det som intuitivt känns fel eftersom ingen annan gör det, för det är ofta där som sanningen finns. 

Problemet är att det barn som får alla andra att skratta åt den nakna kejsaren, som därmed i ett slag förlorar all sin makt, ofta upphöjs till ny kejsare. Tricket är att inse att det är så här kunskap (och makt) fungerar. Det räcker inte att se världen som ett barn, man måste fortsätta tänka och agera som det där barnet som ännu inte förstår och därför inte anpassar sig efter sociala normer. Ju fler år jag ägnar åt lärande och kunskapsutveckling desto tydligare blir det att det viktiga inte är vad jag vet, utan det jag inte vet och det som inte går att veta något om. Förmågan att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap liksom öppenheten och beredvilligheten att ständigt utmana allt det man håller för sant, även det som man gjort sig en karriär på och det som gjort en rik, är förutsättningen för all kunskapsutveckling. 

Vi har alla varit barn, men kulturen vi lever i berövar oss den förmågan och tvingar oss att se världen som "alla" andra ser den. Den insikten är både det viktigaste resultatet av min forskning och anledningen till att jag finner kultur (i ordet och begreppets vidaste bemärkelse) så enormt fascinerande.

Marknadsföringssamhället

Nätet må vara fyllt av information och fakta, men kunskapen går inte att googla fram. Den finns inte bara där att plocka fram när behov uppstår, den kräver något av alla som vill ta del av den, och den förändras hela tiden eftersom verkligheten som den ytterst handlar om förändras. Vill man verkligen veta går det alltså inte bara att slå sig till ro med det man hittar, eller hålla fast vid gamla insikter, oavsett hur bra de en gång var och tro att dessa gäller för evigt. Lärande handlar med andra ord inte bara om att skaffa sig kunskap, det handlar lika mycket om att (lära sig) lära om och avlära. Kunskapsutveckling är alltså ingen kumulativ, linjär process. Att säga sig veta förpliktigar, särskilt om andra människor litar på en och om frågan man uttalar sig om är avgörande. Jag är docent, men en akademisk titel är ingen garanti för att det jag eller någon annan som utbildat sig till forskare säger är sant. Detta, alltså det som står i det här stycket, är det viktigaste jag har lärt mig under mina över 30 år i den akademiska världen. Det kan tyckas torftigt, men eftersom vetenskapens syfte är kunskap spelar det ingen roll hur det känns. Tyvärr lever vi i ett samhälle där känslan och det som går att ge sken av får allt större betydelse, samtidigt som förståelsen för och tålamodet med kunskapen som ingen äger och som inte anpassar sig efter människors syn på den.

Idag spelar det, i allt fler sammanhang, allt mindre roll vad man vet. Det sägs att kunskap är makt, men det stämmer bara i sammanhang där kunskapen faktiskt betyder något. Inte ens på högskolan bygger alla beslut på kunskap. Allt fler direktiv kommer uppifrån och lektorer förväntas okritiskt följa order, även om dessa strider mot den forskningsbaserade kunskap och beprövade erfarenhet som forskarna skaffat sig på skattebetalarnas bekostnad. I grundskolan och på gymnasiet är den här tendensen ännu tydligare, lärare betraktas idag som vilka handläggare som helst, vilket gör att studenterna som söker sig till högre utbildning får allt svårare att förstå vad det innebär att bedriva självständiga studier. Den snabbt växande oförmågan i samhället som helhet att förstå vad kunskap är, hur vetenskap fungerar och vad som krävs av den som säger sig veta, underblåser efterfrågan på populistiska politiker och totalitära ledare som högaktningsfullt skiter i vad forskningen visar. Detta är en djupt oroväckande tendens som sprider sig som en löpeld över hela världen. Att Donald Trump betraktas som ett alternativ i ödesvalet i USA i november och att det finns politiker i det svenska regeringsunderlaget som tycker att han är en "frisk fläkt" är allvarliga tecken på kunskapens devalvering och vad som betyder något idag. Kunskapen och demokratin offras på det här sättet av okunniga, ointresserade människor som övertygats om att just den ledare som de tror på ska ge just dem vad just de vill ha. Mot den typen av galenskap står sig kunskapen slätt.

Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget, men vi lever idag i ett samhälle som bara blir ytligare och ytligare för varje år som går. Allt mer betyder allt mindre och det finns ingen tid att gå på djupet med något. I en sådan värld blir kunskapen, liksom sanningen i krig, det första offret. Eftersom ingen äger kunskapen och just för att den upphör att vara kunskap i samma stund som det man anser sig veta inte längre stämmer överens med förhållandena som insikterna handlar om, är vi alla potentiella offer för den som har makt över medierna och kontrollerar flödet i kommunikationskanalerna. Där och när makten tillåts övertrumfa kunskapen blir det den som har mest pengar som bestämmer, och när ett fåtal obscent rika individer tar makten över samhället kommer de naturligtvis inte att ta några beslut som missgynnar dem själva och deras intressen. 

Problemet är att vetande är en känsla medan kunskap inte handlar om hur det känns. Begäret efter säkra svar är utbrett och det växer på kvadraten av tillvarons komplexitet och kulturens förändringshastighet. Därför har makthavare som inte respekterar demokratins spelregler i alla tider pekat på hot och spelat på människors oro. Att härska genom att söndra är en maktstrategi som kräver kunskap för att kunna avslöjas, därför utgör intellektuella, forskare och kritiskt granskande journalister ett hot mot totalitära ledare. Kunskapens föränderlighet, svårigheter att veta något och begäret efter visshet utnyttjas idag hänsynslöst. Med stöd i egen och andras forskning vill jag påstå att ovanstående insikter är det viktigaste man kan och bör lära sig, allt annat står och faller nämligen med förståelsen och respekten för kunskapen. Det räcker dock inte att bara skaffa sig insikterna, man måste ständigt påminna sig om och filtrera bruset av intryck genom dem. Som det ser ut nu är det bara en tidsfråga innan samhällets investering i skola och utbildning stryps, dels för att finansiera populistiska beslut, dels för att säkra efterfrågan på mer av den typen av politik. Än finns det tid att agera, men tidsfönstret krymper lika snabbt som istäcket över Nordpolen.

H C Andersens saga Kejsarens nya kläder går idag att läsa som ett slags allegori över vårt samhälle. Företagsledarna som med stöd av aktieägarna och med hjälp av en kombination av smicker och fagra löften samt utpressning representerar vävarna som erbjuder kejsaren sina fantastiska tyger. Och politikerna och deras okritiska och själviska anhängare representerar kejsaren och dennes entourage. Så länge alla vi som ser och förstår tomheten som idag firar triumfer agerar som den beundrande massan i sagan och låter politikerna förnedra sig på vår bekostnad för att få bo i ett palats och flyga hur mycket de vill samt bjuda på champagne och mingla med kändisar rör vi oss snabbt utför det sluttande plan vi befinner oss på. Alla vi som värnar kunskapen måste agera som det lilla barnet i sagan upprepa faktum: Kejsaren är ju naken!

Friheten och det öppna samhället står och faller med respekten för kunskapen, därför utgör fenomen som mediatränade politiker och kommunikationsavdelningar som kontrollerar narrativen och verklighetsuppfattningen liksom begreppet företagshemligheter, allvarliga hot mot det samhälle vi svenskar lärt oss ta för givet. Marknadsföringssamhället som ersatte kunskapssamhället är ett ytligt samhälle, en kuliss. Där och när lärare betraktas som ett särintresse och forskare behandlas som vilka handläggare som helts, som okritiskt förväntas följa ledningens och politikernas order spelar kunskapen ingen roll, enda anledningen till att vi fortfarande har universitet där det bedrivs forskning och arrangeras högre utbildning är att det än så länge finns ett behov hos de som har makten att legitimera sina beslut. Och den forskare som ger sitt stöd belönas med fina titlar och hög lön. Men det som sagt bara en tidsfråga innan vi får ett totalitärt samhälle där alla tvingas till lydnad under en auktoritär ledning, om, säger om, inte allmänheten och väljarna tar sitt förnuft till fånga och värnar kunskapen, demokratin, friheten och den långsiktiga hållbarheten som är varandras ömsesidiga förutsättningar.

Som lärare kan jag underkänna studenter som inte lever upp till kursernas lärandemål, men så länge betygen hänger ihop med högskolans ekonomi, vilket gör alla som arbetar där, inte minst linjeorganisationen och den växande administrativa apparaten, beroende av en hög och jämn genomströmning, kommer forskningen aldrig att kunna hävda sig mot känslorna. Och när känslorna tar över behövs inte kunskapen längre. Eftersom det är så här som demokratier dör är detta inte bara ett nostalgiskt inlägg i samhällsdebatten från en sentimental forskare som tycker det var bättre förr. Tänk på det innan ni skrattar åt eller avfärdar det jag skriver om här, det är för er skull jag skriver mina texter och tar på mig omaket att påpeka dessa saker. Jag har inga tydliga politiska preferenser och detta är inte en höger-/vänsterfråga, kunskapen är en angelägenhet för alla. Försvarar vi inte kunskapen blir det som med freden, som Tage Danielsson sa på den tiden när Sverige hade världens bästa utbildningssystem: "Freden måste komma först. Gör den inte det min vän, kommer inget efter den".

Långtidsminnets pedagogik

När lärarnas och forskarnas makt över arbetet på högskolan minskar i takt med att New Public Management får allt större genomslag blir den högre utbildningen allt mer produktionsorienterad, och kvalitet anses handla om att hålla produktionen av nyckeltal på en hög och jämn nivå, vilket gör att kunskapen som vi har om vad kunskap är och hur lärande fungerar, liksom undervisningens pedagogiska principer, sätts ur spel. När makten över arbetets utförande flyttas till linjens chefer nedvärderas lärarnas och forskarnas unika kompetenser och erfarenheter eftersom de uppfattas som utförare av tjänsten forskning och undervisning. Därmed förändras kulturen på högskolan, och när annat än kunskap av högsta möjliga kvalitet står i centrum påverkas synen på hur och när man ska arrangera tentor, vilket den här bloggposten handlar om. 

Ifall proven ska kunna visa vad man faktiskt vet måste det ha gått tid mellan inlärningen och kontrollen av kunskaperna. Kunskap är nämligen inte det man kan upprepa, särskilt inte om det bara gått en kort tid innan man memorerat uppgifterna. Först när insikterna, inte bara arkiverats i långtidsminnet utan dessutom organiserats och klassificerats på ett sätt som gör det möjligt att längre fram kombinera äldre och nya insikter, är det relevant att tala om det man lärt sig som kunskap. Kunskap är ingen produkt och den mänskliga hjärnan är ingen dator med en hårddisk varifrån olika uppgifter som matats in i den kan plockas fram. För att ett prov ska kunna sägas vara ett test på vad man verkligen vet och dessutom förstår räcker det inte att med hjälp av närminnen plocka fram uppgifterna man memorerat, särskilt inte om provet ges bara några dagar eller veckor efter att man läst kurslitteraturen och lyssnat på föreläsningarna.

Eftersom kunskap blir kunskap först när den placerats i ett sammanhang och särskilt som vetande för att vara aktuellt och relevant ständigt behöver modifieras och ibland raderas i ljuset av ny kunskap, räcker det inte att man som student utvecklar en studieteknik som bygger på närminnet. Anledningen till det är att det är först när kunskapen tagit sig in i långtidsminnet som det är meningsfullt att tala om den som ett resultat av lärande. Det är först när man kan använda kunskapen praktiskt i andra sammanhang än i de där man tillägnat sig den som det blir möjligt för någon annan att avgöra vad man faktiskt vet och förstår. Kunskapslogik är väsensskilt från den produktionslogik som nu styr det akademiska arbetet. För att kontrollera produktionen av mätbara resultat räcker det att studenterna använder närminnet, men eftersom skattebetalarnas investering i högre utbildning handlar om att tillgodoser samhällets långsiktiga behov av användbar kunskap av högsta kvalitet är det sättet, både att studera och bedriva undervisning helt förkastligt. Om lärarnas uppgift blir att kontrollera att studenterna minns vad som står i böckerna som lästes nyligen eller det som behandlades på de senaste föreläsningarna, handlar deras arbete inte om att skapa förutsättningar för lärande, och studierna som studenterna ägnar sig åt kan inte sägas vara högre. Det krävs mycket mer av både lärarna och studenterna på högskolan för att verksamheten som bedrivs där ska kunna sägas vara akademisk. 

Förståelsen för skillnaden mellan kort- och långtidsminnet och för det faktum att den mänskliga kognitionen präglas av ett snabbt och ett långsamt system för bearbetning av information, liksom respekten för att lärande är en icke-linjär process, är helt avgörande för det ska gå att värna högskolans akademiska kvaliteter. Korttidsminnet är bara en första station på vägen mot insikt, det är där som information och fakta först tas emot och granskas, men det är först när insikterna lagrats i långtidsminnet som det är relevant att säga att man lärt sig något. Och det är inte förrän man kan använda det man lärt sig för att förstå nya problem i nya sammanhang som det går att tala om resultatet av studierna i termer av kunskap. Bedriver man studier på högskolan krävs det dock mer av en för att den examen man får när man får efter tre eller fyra år ska kunna sägas vara akademisk, vilket kräver att man har utvecklat en analytisk förmåga som kan användas för att granska egna insikter och andras påståenden kritiskt. Och det tar tid, tid som idag inte finns eftersom tid är pengar och pengar anses vara viktigare än kunskap.

Om tentorna som används på högskolan bygger på korttidsminnet och det som Daniel Kahneman kallar system 1 kommer kunskapskvaliteten oundvikligen att bli lidande, men eftersom det är det enda sättet som det går att examinera på ett sätt som både leder till nyckeltal som går att kontrollera och följa upp och som är möjligt att regelstyrda på ett sätt som är juridiskt hållbart är det så som lärarna tvingas arbeta. Det leder i sin tur till att det växer fram en administrativ apparat som ständigt växer och som kräver fler och fler chefer, vilket gör att lärarnas makt över arbetet med att förvalta högskolans kunskapsarv och värde dess akademiska kvaliteter minskar. Kunskap och lärande går inte att styra eller kontrollera, det fungerar bara med fakta. Och därför befinner vi oss nu där vi är, med en högskola där landets högst utbildade betraktas som vilka handläggare som helst, vilket gör att studenterna betraktar sig och agerar som kunder. När betygen inte lever upp till förväntningarna klagar man på litteraturen, föreläsningarna samt lärarna och deras uppgifter, istället för att agera som studenter och reflektera över sin studieteknik.

Fakta kan man memorera och lagra i korttidsminnet tills det är dags att tenta, men om det är det enda som kontrolleras av lärarna leder det till ytinlärning och risken är att man glömmer det man memorerat så fort man kommer till nästa kurs, vilket inte är förenligt med högre studier. För att kunna utveckla kunskap måste långtidsminnet aktiveras och den kritiskt, analytiska förmågan praktiseras. För att lyckas med det krävs tålamod och tid samt inte minst ett rikt överflöd av texter, och dessutom en öppenhet för möjligheten att misslyckas. Pedagogikerna som jag skrivit om tidigare här på bloggen hänger alltså ihop och utgör varandras ömsesidiga förutsättningar. Examensarbetet som avslutar utbildningen är inte en inlämning bland andra, den är kronan på verket, det är där man visar vad man vet och kan, och för att det ska kunna leva upp till examensmålen måste långtidsminnet och den kritiskt, analytiska förmågan användas.

Misslyckandets pedagogik

Vet man inte var gränsen för sin egen förmåga går och om man inte är bekväm med att befinna sig i närheten av den går det inte att lära sig svåra saker och utvecklas som människa. Lärande handlar om att tillägna sig ny kunskap, vilket man bara kan göra lyfta sig över sina nuvarande begränsningar. Detta är en helt avgörande aspekt av högre utbildning som det talas på tok för lite om. Idag anses hög genomströmning, alltså att så många som möjligt klarar sig, vara ett tecken på kvalitet på högskolan, vilket är en tanke som går på tvärs mot allt vi vet om lärande och kunskapsutveckling. Om lärare tvingas skapa uppgifter som så många som möjligt klarar och om nivån för godkänt är så låg att det inte krävs något särskilt av studenterna för att nå upp till dem, kan studierna som bedrivs på universitetet inte sägas vara högre. Det kanske känns bra i stunden att slippa göra en omtenta, men i det långa loppet är det förödande för kvaliteten i ens eget lärande. Insikt om och förståelse för var ens egen gräns går är en viktig framgångsfaktor i högre studier. Är man som student rädd för att misslyckas kommer man inte att kunna lyckas. 

Ett alternativt sätt att uttrycka sig skulle kunna vara att säga att om man inte misslyckas någon gång kommer man inte att kunna utvecklas och växa som människa. Det finns naturligtvis inget självändamål att bli underkänd, men så länge man drar lärdom av misslyckandena och inte skyller dem på någon annan handlar det inte om misslyckande i den mening som vanligtvis läggs i ordet. Det går att se det som ett slags pedagogik. Stannar man upp och tänker efter är det självklart att det fungerar så här. De som kämpar med att lära sig göra trick på sin skateboard har inga problem att försöka igen, och igen och igen. Ju svårare det är och ju längre tid det tar, desto större blir tillfredsställelsen när man äntligen lyckas. Samma med dataspelande. Det som gör att människor stannar kvar i spelen är det faktum att man inte lyckas på första försöket. För att andra ska kunna bli imponerade av ens förmåga krävs att det är svårt, och är det svårt kan man aldrig räkna med att lyckas utan hårt arbete och ihärdiga försök. Varför skulle utbildning fungera annorlunda, givet att det är kunskap som är målet? 

Om man kommer till universitetet för att utveckla insikter och förmågor som man ännu inte äger vore det märkligt om man inte misslyckades någon gång. Kan man bara förmå sig själv att inte se eventuella misslyckanden som ett problem, och så länge man drivs av intresse och en vilja att veta, alltså så länge det är kunskap och förståelse man söker, är man på rätt väg. Framgång i högre studier handlar i hög grad om vilken inställning man har. Ser man utbildning som en transportsträcka som man vill ta sig genom så fort som möjligt blir det så klart jobbigt att misslyckas, men om drivkraften i studierna är kunskap kan det mycket väl bli så att man lär sig mer av en missad tenta än tentorna man klarar. 

En viktig förutsättning för nå framgång i studier på högskolan är att man inte ser svårigheter som ett problem, för det ska vara svårt att studera. Lärare som ställer så pass höga krav att man har svårt att leva upp till dem gör det inte för att vara taskiga, tvärtom. För att utbildningarna som ges på högskolan även i fortsättningen ska kunna sägas vara högre, och det behöver de vara för att värdet av examensbevisen inte ska devalveras, behöver både lärare och studenter förstå och försvara de kvaliteter som gör att studierna upplevs vara svåra. På högskolan är svårt ett positivt ord, något man som student behöver lära sig uppskatta. Om det vore lätt att studera skulle vem som helst klara av det och då förlorar den examen man söte sig till högskolan för att få sitt värde. 

Intuitivt känns det kanske som ett problem att misslyckas och man önskar sig kanske att det ska vara lätt att studera, men jag hoppas att jag lyckats visa att det inte stämmer. Kan man bara förmå sig att tänka tvärtom och utveckla en annan inställning till misslyckanden och svårigheter kommer upplevelsen, både av orden och studierna att förändras. Kan man göra sig vän med svårigheterna och lära sig dra lärdom av misslyckandena kommer tiden som student att bli intressantare och därmed roligare, och då kan det mycket väl bli så att man inte misslyckas. Bara genom att fokusera mer på det man klarat av, än på sin oro över alla svåra utmaningar som ligger framför en, ökar chansen att lyckas. Och tillfredsställelsen över att lyckas kan leda till att söker sig till svårare och svårare uppgifter eftersom man vill uppleva den känslan igen. Samma med nervositet, det är en känsla man kan lära sig hantera och kanske till och med älska eftersom den är ett kvitto på att uppgiften man står inför betyder något för en på riktigt.

Vad är ett examensarbete?

Om studierna på högskolan inte förändrar en som människa, alltså om man inte tillägnar sig nya, avancerade kunskaper och färdigheter, och om dessa inte påverkar dels ens syn på världen och livet, dels ens möjligheter att ta kontroll över tillvaron, är det svårt att hävda att man genomgått en högre utbildning. En viktig förutsättning för att det ska kunna bli så är att studierna leder till att man tillägnar sig kunskap. Och för att kunna gör det krävs inte bara att man arbetar hårt och målmedvetet, man måste även utrusta sig med tålamod och anamma en syn på studierna som bygger på tanken att det är vägen mot examensarbetet och vidare efter det som är målet. Kunskap är som kondition eller muskler, i hög grad en färskvara, därför handlar studier inte om det man producerar utan om insikterna man skaffar sig och förmågorna man utvecklar, och kvaliteten står i direkt relation till den tid man lägger ner i arbetet som krävs för att kunna skapa underlaget som bedöms och som ligger till grund för betygen man får.

Eftersom examensarbetet är ett sätt att visa allt man lärt sig under utbildningen, både ifråga om kunskaper, färdigheter och förmågor samt förhållningssätt, är det problematiskt att för det första betrakta det arbetet som vilken inlämning som helst, och för det andra att vänta till sista terminen innan man börjar tänka på och förbereda sig inför arbetet. För att öka chansen att resultatet ska bli så bra så bra som möjligt är det en god idé att se examensarbetet som en integrerad del av utbildningen som helhet. Även om ingen förväntar sig att man lägger mer tid på arbetet än de 400 timmar som den avslutande kursen (på de flesta av dagens utbildningsprogram) omfattar är det ett slags mästarbrev, alltså ett intyg på vilka kunskaper man har. Börjar man tänka på och planera för examensarbetet redan under det första året och om man tar sina studier på allvar, det vill säga anammar en kunskapsorienterad inställning till allt man läser och det som sägs av lärarna under hela tiden som student, kommer examensarbetet dels inte att uppfattas som en skrämmande sista, gigantisk arbetsuppgift innan man blir fri från studietidens "krav", dels kommer det att upplevas mer som ett slags repetition, vilket leder till att arbetet uppfattas mindre skrämmande och stressande. Därigenom ökar chansen dramatiskt att resultatet blir bra. Tanken är inte att man ska lära sig något nytt under utbildningens sista termin, där och då förväntas man visa vad man har lärt sig och att man kan göra något eget av kunskaperna och kompetenserna man förvärvat under studietiden. Nyckeln till framgång är att betrakta examensarbetet, inte som det sista man gör som student, utan den första uppgiften i ett långt och framgångsrikt arbetsliv.

Tålamod är med andra ord en av de allra viktigaste egenskaperna man behöver ha eller utrusta sig med som student. Är man otålig, vilket många är idag eftersom samhället ser ut som det gör, kanske det blir lättare att motivera sig genom att påminna sig om det gamla ordspråket; lätt fånget, lätt förgånget. Ett annat klokt talesätt är: Man får vad man betalar för. No pain, no gain, brukar man också säga. Alla förstår att man inte kan bygga upp en smidig och muskulös kropp utan att ägna timmar, dagar och år i gymmet, och samma gäller kunskaperna man bygger upp. Det som inte är värt att vänta på är ofta inte värt något, skulle man också kunna säga. Förstår man det är det å andra sidan egentligen bara att vara närvarande i nuet, göra det man ska varje dag och sedan låta tiden göra jobbet åt en. Kan man bara förmå sig själv att inse det återstår sedan bara att vänta på att det enträgna arbete man utför dag för dag ska bära frukt. Den där frukten är dock ingen belöning för ett väl utfört arbete, utan ett slags ränta på insatt kapital. Kunskap är avkastningen av arbetet och när den investeras i den fortsatta verksamheten växer man som människa, och det är något man förhoppningsvis vill göra resten av livet.

Tålamod är liksom överflöd ett slags pedagogik, det går åtminstone att se det så. Det är den enda pedagogik man behöver om det är kunskap man söker. Poängen med att se tålamod som en pedagogik är att verkligheten som kunskapen ytterst handlar om ständigt förändras, och då måste även kunskapen förändras, annars är det inte kunskap längre. Förstår man det inser man att kunskap aldrig kan vara ett mål, utan att det handlar om en dynamisk process som aldrig tar slut. Utan tid och tålamod, ingen kunskap, skulle man kunna säga. Ett sätt att se på bildning är att det handlar om det som finns kvar när man glömt det man lärt sig, och det är en bra tanke att ha med sig in i studierna. För att examensarbete ska kunna bli bra som möjligt behöver man aktivera både sitt närminne, sitt långtidsminne, och sin kreativa förmåga. Högskolestudier handlar om generiska kunskaper och förmågor som utvecklas successivt, inte om mål som ska nås, vilka kan brytas ner i delmål. Examensarbetet är möjligen slutet på en fas i livet, men det är samtidigt början på nästa.