Finns det plats för litterära upplevelser i dagens högskola?

Följande tankar växte ursprungligen fram under en session på den företagsekonomiska konferensen FEKIS som anordnades i höstas, på Handelshögskolan i Stockholm. Titeln för paneldiskussionen var: Är kurs litteratur? Undervisning som upplevelse. Och mina tankar bygger vidare på tankarna som lyftes av paneldeltagarna – Pierre Gulliet de Monthoux, Jenny Helin, Matilda Dahl, Maria Grafström, Anna Jonsson, Tinni Ernsjöö Rappe – som inledde samtalet med orden: Länge leve kurslitteraturen! Läsning och litteratur.

 

Ämnet ligger mig mycket varmt om hjärtat. Trotts eller kanske just därför att jag är dyslektiker spelar läsningen (och skrivandet) en helt central roll i mitt liv. Frågan är dock större än så. Personligen tror nog att jag kommer att kunna hitta böcker att läsa så länge jag lever, men läsning handlar om så mycket mer än personliga upplevelser. Graden av läsning och intresse för läsande och litteratur i ett samhälle, alltså läsandets och litteraturens andel av kulturen som helhet – den sammanlagda tid som befolkningen lägger på läsning – står i direkt relation till befolkningens som helhet intellektuella kapacitet. Därför är det faktum att läsandet går ner ingen liten sak, det är ett samtidsfenomen som angår oss alla. Kunskapen och dess kvalitet står i direkt relation till förmågan att läsa, som i sin tur hänger ihop med intresset för läsning. 

Just nu arbetar jag med en bok om akademisk kvalitet och en av utgångspunkterna för resonemangen där är att (inte bara) den högre utbildningen behöver bli mer bildningsinriktad, det vill säga placera in i kunskapen i en kontext och ge studenterna perspektiv på kursinnehållet. Idag handlar undervisning, som jag skrev om i en tidigare bloggpost, alldeles för mycket om effektiv överföring av fakta. Dagens studenter lär sig minnas och upprepa det som står i böckerna, vilket man kan göra utan att läsa. Läsande handlar nämligen om att konsumera text, om att förlora sig i böcker. Att läsa PowerPoints, notiser och inlägg på sociala nätverk har mycket lite med läsning att göra. Läsning handlar om att aktivera långtidsminnet. Organiseringen av dagens högre utbildning bygger allt mer och allt tydligare på korttidsminnet. 

När kunskap reduceras till en fråga om rätt eller fel framstår tillvarons inneboende komplexitet som ett problem och det inte finns utrymme för nyanser, vilket leder till att allt fler med tiden förstår allt mindre. Och det banar väg för totalitära ledare och den enda vägens poltik. Boken om akademisk kvalitet skriver jag för att bearbeta oron över vart vi är på väg och för att kanalisera frustrationen över att så få verkar förstå och bry sig om utarmningen och avakademiseringen av den högre utbildningen. Frågan angår alla, så problemet borde engagera fler. Sessionen på FEKIS fyllde mig med hopp och jag fick inte bara med mig tips på intressanta läroböcker, tanken på den lärobok jag nu står i begrepp att skriva och som förhoppningsvis blir klar och utgiven någon gång under nästa år väcktes också under panelsamtalet. Fast jag kämpar mot uppgivenheten för det känns som ett slags Moment 22 att försöka främja läsande med hjälp av en bok. Det är ju där problemet ligger; man saknar inte det man inte vet att man går miste om. Har man aldrig läst en bok och aldrig fått en läsupplevelse förstår man inte vad den läsande delen av befolkningen talar om, och när den andelen blir mindre blir det ännu svårare att övertyga människor om värdet med böcker och läsning.

En sak som diskuterades i panelen är ifall läroböckerna ska informera om korrekt fakta, eller provocera och mana till eftertanke? Jag är en varm vän av det senare eftersom jag är övertygad om att det är enda sättet att fostra självständiga, analytiskt drivna, studenter som dels kan hantera komplexa problem och öppna frågor utan givna svar, dels förstår och respekterar demokratin. Om undervisningen på högskolan inte fostrar till kritiskt tänkande är den inte högre. Och kompetensen att läsa och tolka längre och abstrakta texter är helt avgörande. Utan den förmågan blir det omöjligt att bilda sig en välgrundad uppfattning om vad man anser och sedan både förklara och försvara det man bestämt sig för, samtidigt som man är öppen för att tänka om i mötet med bättre argument. Vill man få en inblick i hur ett samhälle ser du där dessa förmågor saknas kan man glänta på dörren till det som tidigare hette Twitter, eller lyssna på någon av partiledardebatterna på TV. Tragiskt nog anses det inte finnas tid för den typen av intellektuell fostran i dagens utbildningssystem. Eftersom det är svårt att på ett objektivt sätt utvärdera den typen av lärandemål bortrationaliseras litteraturen och konsten att tänka och samtala om kunskap, vilket lett till att kompetensen att göra kvalificerade bedömningar betraktas med misstänksamhet. Därifrån stupar det brant utför.

Två annorlunda läroböcker presenterades. Den första, Hemkomstens ekonomi, kände jag inte till men jag har äntligen kommit mig för att beställa den, för den verkar mycket intressant. Den andra boken, En berättelse om organisering, har jag använt i min undervisning. Tyvärr plockades den av oklara anledningar bort när jag inte längre var kursansvarig. Själv tyckte jag att den var mycket bra, för den placerade kunskapen om olika aspekter av organisering i en kontext. Innehållet förmedlades med hjälp av en skönlitterär berättelse. Båda böckerna bygger på tanken om att vetenskap är ett slags berättande, och i panelen talades det om berättelsens kraft. Utvecklingen som tydligt går mot mot allt mer pedagogiska och instruerande läroböcker oroar mig, för den typen av böcker främjar inte utvecklingen av kompetensen att läsa. I mina egna läroböcker försöker jag få studenterna att tänka själva, och berättande är en bra strategi för att uppnå det. Jag ser det som ett sätt att göra något konstruktivt av insikten om, och det faktum att, människan inte är en logisk maskin, utan en irrationell kulturvarelse. Dagens linjära, effektiva och superpedagogiska läroböcker och de allt mer målstyrda kursuppläggen handlar om överföring av fakta, inte om främjande av bildning, vilket är förödande för arbetet med att bygga upp förståelse för kunskap. Båda dessa böcker bjuder motstånd mot det, och det är fantastiskt, men om studenterna inte läser böcker spelar det naturligtvis ingen roll hur bra de är.

I panelsen diskuterades om kurslitteratur ska vara ett slags instruktionsbok, eller fungera som inspirationsbok. Jag menar att det senare är helt avgörande och jag betraktar mina egna läroböcker som guideböcker, som reskamrater. Jag vill väcka lusten att lära och inspirera studenter till att höja sina ambitioner. Jag tror på överflödets pedagogik och hävdar med bestämdhet att lärande är en analog verksamhet. Som lärare talar jag inte om hur det är, jag ger studenterna verktyg att tänka själva med. Jag menar att det är resan som är målet, och att den viktigaste kunskapen är den som uppstår mellan studenten och det studenten läser, och mellan studenterna som studerar, liksom mellan lärarna som undervisar. Och inte minst mellan kunskapen i sig och den föränderliga verkligheten som den ytterst handlar om. Min bok om akademisk kvalitet som bör bli klar här i vår och förhoppningsvis blir utgiven, är ett brandtal för just dessa saker. Kvalitet i den akademiska världen handlar inte om att överföra fakta så effektivt som möjligt, utan att skapa förutsättningar för studenternas eget lärande. Boken om mellanrummen, som jag arbetat med i många år och nu äntligen insett hur jag ska skriva, handlar om kultur som liksom kunskapen uppstår och förändras relationellt. Den är tänkt att knyta ihop mina tankar om hur kunskap och kultur hänger ihop. När jag påbörjade arbetet med den boken oroade jag mig över min egen intellektuella förmåga för det kändes som jag tagit mig vatten över huvudet, men idag oroar jag mig för om boken överhuvudtaget kommer att (kunna) läsas. Det säger något om hur snabbt kulturen (som boken handlar om) förändrats.

Handelshögskolans litteraturprojekt talade man om. Det hånas av vissa, men jag tycker det är ett fantastiskt initiativ eftersom det bygger på tanken att kunskap uppstår ur överflöd och bäst förstår som ett slags resonans (eller det är i alla fall så som jag ser på saken). På Handelshögskolan läser studenterna inte skönlitteratur istället för kurslitteratur, läsecirklarna ligger nämligen utanför ordinarie undervisning. Tyvärr är det idag bara där, med den typen av högpresterande och motiverade studenter som det är möjligt. Men förhoppningsvis kan de studenterna visa vägen och inspirera andra. Projektet bygger på tanken att läsande är en kompetens, en kommunikativ förmåga. Seminarier om skönlitterära böcker kan på ett helt annat sätt än seminarier om pedagogiska läroböcker utvecklas till öppna processer utan mål, men med riktning, som drivs av kraften i nyfikenheten och lusten att lära genom att uttrycka egna tankar och lyssna på andras. Genom att delta i den typen av seminarier får studenterna chans att utveckla kompetensen att veta tillsammans som Sverker Sörlin skriver om i sin bok om bildning. Den kompetensen råder det skriande brist på i dagens samhälle där dialog ersatts med monolog.

Bildning och samtalskompetens är mänskliga egenskaper som behövs för att kunna bjuda motstånd mot den allt större risken att AI tar över. Seminarier om skönlitterära böcker kan och får inte vara av karaktären läxförhör, det får inte handla om att komma fram till några svar. För att kunna förstå komplexa problem måste man bygga upp förmågan att hantera dissensus. Litteraturseminarierna på Handels fokuserar på moraliska dilemman, som man arbetar med för att belysa problemen och för att utveckla kompetensen att lyssna, tolka och driva egna kritiska resonemang. Det är den vägen vi behöver gå om vi även framöver vill ha en högre AKADEMISK utbildning för det kan vi bara få genom att fokusera på generiska kompetenser. Överföring av fakta har inget med studier att göra. Lanseringen av ChatGPT har gjort det uppenbart hur svarsorienterade våra utbildningar är idag. Tyvärr "löser" vi det problemet idag genom att utveckla system för att jaga forskare, istället för att värna kunskapen och uppvärdera förmågan att läsa och skriva. Istället för att bygga upp våra mänskliga förmågor bidrar vi alltså till normaliseringen av digitaliseringen som tvingar oss att betrakta den unikt mänskliga som ett problem istället för en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling.

En aspekt att tänka på och något att arrangera seminarier om: Vilka känslor ger läsningen av olika typer av kurslitteratur, och annan litteratur, upphov till? Och hur talar man om sina egna känslor tillsammans med människor som har andra känslor? Idag blandas allt oftare kunskap ihop med känslor, vilket ger upphov till hätska debatter. Den utvecklingen behöver brytas och högskolan är en lämplig plats att börja det arbetet på, men då måste tanken på att högskolan (och grundskolan) producerar mätbara resultat överges. Kurslitteratur kan ses som form, fokuserat på att nå mål, vilket jag tänker på i termer av frekvens. Då handlar läsningen och undervisningen om att överföra fakta så effektivt som möjligt. Frekvens och resonans använder jag som metaforer för två sätt att se på utbildning. Frekvenstänkandet dominerar idag, antingen som en effekt av eller orsak till strävan efter effektivisering och målfokusering av den högre utbildningen. Resonanstänkandet bygger på det som jag efterlyser och talar om i termer av överflödets pedagogik där läsande i sig är lika viktigt som det man läser. 

Kurslitteratur kan också ses som innehåll, och då handlar det om att skapa resonans. För att främja lärande menar jag att fokus behöver riktas mot det som händer mellan. Eftersom det är där som kunskapen uppstår och utvecklas är det dit både studenter och lärare behöver rikta sina blickar. Vetenskapens form (akribi) är förhållandevis lätt, medan innehållet är svårt. Formen går att kontrollera, men för att kunna förstå och utveckla kunskap behövs förmåga att läsa, tolka, samtala om innehållet. Mediets makt över budskapet behöver uppmärksammas. För att kunna värna kunskapen och främja LÄRANDE behöver vi bråka med formen och testa olika typer av böcker i undervisningen. Det fins ingen best practice och den enda vägen leder alltid fel. Filosofi är ett slags konst, talades det om i panelen. Tyvärr håller filosofin idag på att utvecklas till en vetenskap bland andra, som fokuserar på svaret i bestämd form singular, vilket omformar samhället och underminerar grunden för kunskapen. När den högre utbildningen pressas neråt i vetandets hierarki, vilket förskjutningen av fokus, från bildning till fakta i praktiken innebär, offras kunskapen och förståelsen för komplexitet i samhället som helhet. 

Högre utbildning måste handla mycket mer om att bryta upp, och bryta mönster. Högre studier kan bara bli höga om undervisningen handlar att tvinga fram nya tankar och om arbetet som utförs på universitetet främjar utvecklingen av förmågan att upptäcka nya aspekter av det kända. Sökandet efter den perfekta läroboken är motsatsen till det. Jag har egen erfarenhet av att dåliga läroböcker ofta kan vara mer lärorika än bra. Kanske ska vi ha dåliga läroböcker som studenterna får jämföra med böcker de tycker är bra – och sedan diskutera skillnaden och argumentera för sin smak och sina åsikter om vad man anser är bra? För att värna högskolans akademiska kvaliteter behövs tid, tid att stanna upp och stanna kvar i olika typer av problem, tid att skaffa sig olika perspektiv på det man anser sig veta och tycker är bra.

Ovanstående tankar är som sagt ingen sammanfattning av paneldiskussionen, tvärtom. Veckans bloggpost är resultatet av resonans. Jag skriver inte om samtalet som utspelade sig mellan panelisterna utan snarare med, vilket också är tanken och den pedagogiska idén med boken om Nietzsche som är korrekturläst, satt och inom kort skickas till tryck. Där tar jag mig frihet att skriva med litterära ambitioner. Jag vill väcka lusen att läsa och kanske även skriva själv, och hoppas att omslagets fantasifulla bild (som jag är så nöjd med och tacksam för) kan få någon att öppna boken. Mer än så kan jag inte göra, mer än så kan ingen göra. Den kollektiva förmågan att läsa och diskutera litteratur står och faller med individernas intresse och engagemang.