Överflödets pedagogik

På samma sätt som livet är här och nu, varenda sekund av våra liv, utgör lärandet en integrerad del av livet som helhet. Är man bara intresserad av kunskap, vilket man är om man söker sig till universitetet – varför skulle man annars vara där? – får man lärandet på köpet om man bara lyssnar uppmärksamt och läser kurslitteraturen. Lärandet är dock inte avgränsat till föreläsningarna, seminarierna eller tiden man ägnar åt läsning, det är en del av livet. Förstår man det och lär sig rikta sin uppmärksamhet mot det man önskar sig kommer man att utvecklas som människa. Även om det finns kursmål och kriterier för att bli godkänd är det inte lärarna som bestämmer vad man ska lära sig. Ingen kan kontrollera någon annans lärande. Detta är fakta, det är så här det fungerar. En del studenter känner sig kontrollerade, men det är ett val de gör. Många vill ha tydliga regler att följa, vilket är ett sätt att underordna sig någon annans vilja. Ointresset för demokratin och drömmen om en diktator som "befriar" medborgarna från politikernas käbbel bygger på samma längtan. Att ta ansvar är jobbigt, men det är enda sättet att skaffa sig kunskap och utvecklas som människa.

Sökandet efter genvägar skulle jag säga är ett av mänsklighetens största kognitiva misstag. Jag möter exempel på dessa saker hela tiden i min vardag som lektor. För varje år som går tvingas jag lägga mer och mer tid på annat än att skapa förutsättningar för studenternas lärande, och mitt eget medvetna sökande efter kunskap får jag ägna mig åt på fritiden. Arbetet som både forskare och lärare handlar idag allt tydligare om att skapa system för kontroll av produktionen av på förhand bestämda saker, och kvalitet i den akademiska världen anses handla om att så effektivt som möjligt nå mål. Det går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap. Frihet och tillit är det fundament som akademin vilar på av den enkla anledningen att det är enda sättet att skapa ny kunskap.

Jag ska inte förlora mig i tankarna om problemen i den akademiska världen idag. Här ska det istället handla om det jag valt att kalla överflödets pedagogik som är motsatsen till att söka genvägar och något helt annat än att vara målfokuserad och effektiv i sitt sökande efter kunskap, vilket jag ser som förutsättningen för att man som student ska kunna få ut mesta möjliga av sin tid på högskolan. Det handlar om ett sätt att se på lärande som liknar evolutionen och som liksom den bygger på två principer eller parametrar. 1, Utkastande av möjligheter. 2, En begränsad miljö. Liksom livet utvecklas lärandet i mellanrummet mellan överflödet av möjligheter (läroböcker, föreläsningar och allt annat som kan leda till kunskap) och den begränsade miljön (dygnets 24 timmar och individens kognitiva förutsättningar) som tvingar fram ett urval, vilket gör att de bäst lämpade och mest användbara möjligheterna till lärande överlever på övrigas bekostnad.

Letar man efter genvägar och vill ha tydliga instruktioner – försöker man studera strategiskt genom att leta efter synergieffekter som gör att man behöver göra och läsa så lite som möjligt utan att missa tentor och få underkänt på uppgifterna som man måste klara för att få en examen – går det ut över kvaliteten i lärandet, och kunskaperna man skaffar sig blir mindre användbara. Vill man att ens utbildning ska bli en värdefull investering för framtiden måste man tänka tvärtom och inse att det är vägen som är målet. Ju mer innehåll man kan fylla tiden som student med, desto mer och bättre kunskaper kommer man att kunna tillägna sig. Kunskap finns i överflöd överallt, kan man bara lära sig förstå det, öppna ögonen och utrusta sig med tålamod är det den enda pedagogik man behöver. Lärandet går av sig själv och kunskapen utvecklas successivt.

I grund och botten handlar det om att göra tvärtemot vad intuitionen och det sunda förnuftet säger. Istället för att söka genvägar och försöka vara så effektiv som möjligt, tänk så här istället: Börja med det viktigaste. Se till att få tillräckligt med sömn, ta dig tid att underhålla dina muskler och din kondition, och tänk på att äta näringsrik mat i lagom mängd. Och umgås med vänner och studiekamrater. Om man delar in dygnet i tre delar kan man ägna åtta timmar åt att sova, åtta timmar åt att träna, äta och vara social. Därmed har man åtta timmar över till studier – förutsatt givetvis att man inte jobbar, vilket många anser sig behöva. Ska man jobba parallellt med studier skulle jag rekommendera att man gör det på deltid, alternativt att man läser på halvfart. Och att man ser det som en del av sitt sociala liv. Åtta timmar, fem dagar i veckan, innebär 40 timmar att fylla med meningsfullt innehåll. Kan man bara komma bort från målfokuseringen och fixeringen vid deadlines ökar chansen att man inte känner sig stressad, vilket är en viktig förutsättning för att man ska kunna minnas det man lär sig.

Genom att först och främst rikta fokus mot förutsättningarna för sitt lärande, alltså sömnen, avsaknaden av stress och träningen samt mathållningen och det sociala, kommer man att kunna vara närvarande i sina studier. Överflödets pedagogik handlar dock om att se hela livet och all vaken tid samt sömnen som möjligheter till lärande. Har man en god och grundad uppfattning om vad man är intresserad av kommer man att vara uppmärksam på det som leder till sådan kunskap, och den finns överallt. Därför är det inte slöseri att läsa skönlitteratur, gå på bio, kolla på TV eller surfa på nätet. Bara man inte gör det för att man är rastlös eller för att komma bort från studierna. Fyller man livet med meningsfullt innehåll spelar det ingen roll vad man gör, man kan vila i insikten om att man kommer att lära sig saker om det man är intresserad av. Genom att läsa och göra annat parallellt med studierna kommer lärandet att vara en integrerad del av ens liv, och därmed kommer det att kännas med meningsfullt, vilket gör det roligare.

Överflödets pedagogik bygger på att man gör vägen fram till målet, och att man låter sina intressen guida en genom livet samtidigt som man är uppmärksam på det som händer och närvarande i det man gör, oavsett vad det är. Fokuserar man på att sova när man gör det blir sömnen bättre. Tänker man på vad man äter får man den näring kroppen behöver. Tar man sig tid att träna och umgås med andra människor får man både stimulans och möjlighet att ta del av andras klokskap och kommer att kunna skaffa sig perspektiv på kunskaperna man har. Allt det där hjälper en att vara närmande i studierna. Och ser man till att även läsa annat kommer kunskapen att placeras i en kontext vilket gör det lättare att både minnas det man lär sig och förstå kunskapen. På det sättet bliv vägen mot examen en spännande resa, och det fina är att resan fortsätter även efter utbildningen, ut på arbetsmarknaden och under resten av livet.

Att läsandet av böcker går ner är ingen liten sak

Skrivande är en fascinerande verksamhet, tycker jag. Kanske beror det på att det är en förmåga jag som dyslektiker fått kämpa så mycket för att förvärva? Att jag idag får möjlighet att skriva böcker och bli utgiven är något jag är gränslöst tacksam för. Fast mest tacksam är jag över att resultatet av mitt kreativa arbete uppskattas, att jag blir läst och att mina tankar kan betyda något för någon annan. Genom åren har jag läst så mycket, av så många kloka forskare, filosofer och författare, så att jag nu själv kan och får skriva texter som andra läser är lite svårt att ta in.

För mig är skrivandet ett sätt att få utlopp för kreativiteten som ständigt pockar på uppmärksamhet och som jag behöver få utlopp för. Det är inte så att jag har huvudet fullt av färdiga tankar som jag sedan bara skriver ner; författande är för mig en skapande verksamhet. Det är när jag ser orden och tankarna som jag förstår dem och när jag läser det jag skriver som jag inser vad som behöver ändras för att en läsare ska kunna förstå vad jag menar. Och det är helt avgörande för läsupplevelsen att det är så. När jag tar del av andras texter är det bara de som talar till mig, texter som engagerat författaren själv och som inte följer någon allt för uppenbar mall, som ger mig något. Därför oroar det mig att allt mer att skrivande idag kommit att handla om produktion och prestation, för det går ut över läsupplevelsen.

När jag tar del av rapporter som handlar om hur läsandet bland befolkningen sjunker blir jag bedrövad, men inte särskilt förvånad. Sorgen jag känner handlar delvis om mig själv och mina möjligheter att få fortsätta skriva, men framförallt om samhället, demokratin och kunskapen. Förmågan att läsa, alltså kompetensen (men även tiden som finns att, och förståelsen för betydelsen av att kunna) försjunka i långa texter under längre tid för att på det sättet avkoda dess många olika betydelser, står i direkt relation till befolkningens generella intellektuella förmågan. Kunskap och intellektuell förmåga kräver tid och möda, det är intet man bara har. Därför är det ingen liten sak att läsandet går ner. Läsarna är inte bara fler än författarna, de är också förutsättningen för att författarna ska kunna fortsätta skriva böcker och andra texter. 

Det handlar inte om tycke och smak. Läsande är inte (bara) ett sätt att förströ sig, det handlar om en för lärandet och kunskapsutvecklingen, och således även för demokratin, essentiell förmåga. Att läsa är att lära, och kunskap utvecklas när tankar sprids mellan människor som förhåller sig aktivt till det som skrivs. Undervisning handlar inte om att överföra fakta utan om att skapa förutsättningar för lärande och om att hjälpa elever och studenter att bygga upp en egen förståelse för det man är intresserad av. Utan förmågan att läsa går det inte att lära. Och idag handlar skolan tragiskt nog allt mindre om lärande och allt mer och allt tydligare för varje år som går om produktion av resultat. Talet om bra och dåliga SKOLOR är ett tecken på det, liksom betygsinflationen och blivande studenters sjunkande förkunskaper. 

När färre anser sig ha tid eller väljer att inte läsa tryckta böcker påverkas skolan och den högre utbildningen negativt eftersom lärarna därmed får svårare att undervisa. Att låta eleverna googla fram uppgifter på egen hand har väldigt lite med LÄRANDE att göra. Och att bara lyssna leder till ytlig inlärning. I en verklig kunskapsskola kan och ska ingen lärare ersätta läsandet, och det finns heller inga smarta pedagogiska metoder som effektiviserar lärandet. Skolans uppgift är inte att producera mätbara resultat, och när skolor konkurrerar med varandra om vilken skola som har bäst resultat är det förödande för alt vad lärande och kunskapskvalitet heter. Undervisning kan liknas vid guidade turer i en terräng som eleverna och studenterna stiftat bekantskap med via olika typer av texter. Lärarna går före och pekar ut sevärdheterna och visar på lämpliga leder, men upplevelsen av och känslan för landskapet går bara att skaffa sig genom att röra sig i terrängen, vilket kräver övning och ansträngning. Tid är den avgörande faktorn här, liksom insikten om och respekten för det faktum att det inte finns några genvägar! 

Om elever i skolan inte läser går det ut över deras intellektuella förmågor, och kan de inte läsa kommer de aldrig att kunna bli studenter. Och om föräldrarna inte läser blir det svårt att inspirera barnen att göra det. Tragiskt nog är det i den riktningen vi rör oss allt snabbare idag. Det är vanskligt att uttala sig om när förändringen inleddes, men något hände definitivt med läsningen när människor slutade prenumerera på och läsa papperstidningar. Och den nedåtgående rörelsen tog definitivt fart när forskare även inom humaniora och samhällsvetenskap övergav den tryckta boken som medium för förmedling av forskningsresultat och började producera artiklar på engelska i vetenskapliga journaler. De akademiska bokförlagen förlorade därmed på kort tid både författare och bokköpare, vilket ledde till att utbudet av välskrivna texter om komplexa ämnen minskade drastiskt. Och när forskarna slutade skriva böcker slutade många av dem även läsa böcker och därmed försvann en stor del av kundunderlaget, vilket gick ut över lönsamheten som aldrig varit särskilt god i mindre akademiskt inriktade förlag. Böcker som kräver något av läsaren, som inte ger den omedelbara tillfredställelse som en feel-good- bok eller en deckare gör, har av naturliga skäl svårt att bli kioskvältare. De flesta akademiska förlag drivs av den anledningen av passionerade eldsjälar. 

Förlagshusen som ger ut akademiska journaler däremot är några av världens mest lönsamma företag, vilket inte är så konstigt eftersom författarna inte bara arbetar gratis, de betalar dessutom höga avgifter för att få publicera artiklarna, som sedan betalas för av skattebetalarna eftersom universitetsbiblioteken måste prenumerera på tidskrifterna som blir fler och fler för varje år. Det ges fortfarande ut böcker, men d ansedda förlagens böcker kan cyniskt nog kosta uppemot 4000 kronor, vilket är en fantasisumma. Det sägs att marknaden ser till att alla varor och tjänster får sitt rätta pris, men ingen som inte måste köper en bok som kostar så mycket, det gör bara bibliotek (och studenter som får böckerna uppsatta på kursernas litteraturlistor), alltså är det ytterst skattebetalarna som göder förlagshusens aktieägare. Jag blir bedrövad när jag tänker på att en majoritet av alla artiklar som skrivs på engelska inte blir lästa, vilket inte är så konstigt eftersom det inte primärt är därför de skrivs. Texterna som dagens forskare skriver, skrivs för att få publikationer, som ett led i meriteringen och för att hävda sig i konkurrensen om nyckeltal. 

Eftersom artiklarna är hårt mallade handlar forskares skrivande idag inte särskilt mycket om skapande verksamhet. Fokus i dagens akademiska skrivande riktas mot form och handlar om produktion, vilket går ut över både innehållet och läsandet. Utvecklingen påverkar inte bara den allmänna förmågan att läsa i samhället, det svenska språket blir dessutom lidande. Lägg därtill en allt mer aggressiv digitalisering som drivs på av människans djupt kända önskan om att finna genvägar till det man önskar sig, och det blir uppenbart hur svårt det är att vända utvecklingen, vilket behövs för att kunna återupprätta kunskapssamhället.

Vill vi även i framtiden ha tillgång till kunskap, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna få kloka politiker och ansvarstagande företag som ser längre än till nästa mandatperiod eller kvartalsrapport, måste läsandet öka generellt. Det spelar roll vad tiden, som är det enda vi människor har, används till. Om lärare och forskare läser mindre och stressar mellan protokollförda möten allt mer, om tiden som ägnas åt skapande verksamhet minskar och produktionen av nyckeltal ökar, går det ut över den intellektuella förmågan. Och om allmänheten läser mindre och tittar på TicToc mer kommer den generella läsförmågan att utarmas. Sammantaget är den här utvecklingen förödande för kunskapskvaliteten i vårt land. Bildning hålls fortfarande högt, men bara så länge man inte behöver betala för eller lägga ner tid på att tillägna sig den.

Det finns ingen enkel lösning på den här typen av problem, men det är på inget sätt svårt att bryta den onda cirkeln. Om fler ägnar mer tid åt att läsa tryckta böcker istället för att låta sig uppslukas av korta klipp eller bingekonsumtion av TV-serier på nätet skulle det med tiden leda till en positiv förändring av den enkla och självklara anledningen att det spelar roll vad man lägger tid på. Vi blir inte bara vad vi äter, kulturen vi väljer att konsumera påverkar oss och vår intellektuella förmåga lika mycket eller mer än maten vi stoppar i oss. En viktig förutsättning för att att kunna äta hälsosam mat på ett ett som faktiskt främjar hälsa är dessutom dels att man inte är stressad, dels att man har kunskap om och är intresserad av näringslära. Utan kunskap blir det svårt att ta kloka beslut och utan förmåga att läsa blir det svårt att lära och utveckla kunskap. För att kunna förstå den här typen av samband krävs paradoxalt nog kunskap, viket gör det svårt att arbeta för en förändring. Eftersom grogrunden för populistisk poltik och efterfrågan på auktoritära ledare bygger på den okunskap och det ointresse som minskat läsande oundvikligen leder till är tecknen på minskat läsande inget vi kan ta lätt på. 

Jag menar att det är en stor och avgörande skillnad mellan den typen av läsande som krävs för att kunna få ut något av en abstrakt och krävande text med litterära kvaliteter, och den läsförmåga som krävs för att konsumera nyhetsartiklar eller korta inlägg på sociala nätverk. Artiklar vars innehåll går att sammanfatta i några tydliga punkter är något helt annat än en monografi som går på djupet och placerar ämnet för undersökningen i en kontext. Där, i den insikten, är en bra plats att börja arbetet med förändringen som måste till för att kunna återupprätta kunskapssamhället. Förstår man att det inte finns några genvägar till kunskap och inser man att kvaliteten i lärandet är avhängig tiden man lägger på läsning, blir det lättare att få gehör för och hitta sätt att organisera skolan och den högre utbildningen på sätt som inte bygger på den förrädiska men fatala lockelsen som drömmen om genvägar och effektivisering innebär. 

Överger vi inte New Public Management, alltså slutar betrakta skolan och den högre utbildningen som produktionsföretag, kommer den nedåtgående rörelsen att fortsätta. Marknaden kan och kommer aldrig att lösa problemet med minskat läsande, den bryr sig bara om att tillgodose efterfråga. Och efterfrågan på litterärt högtstående texter kan av naturliga skäl aldrig mäta sig med efterfrågan på mer lättillgängliga texter, vilken den aggressiva marknadsföringen av ljudböcker är ett tydligt tecken på. Att till och med fysiska bokhandlare lockar med rabatter på tryckta böcker om man tar emot en gratisprenumeration på en ljudbokstjänst borde vara en alarmklocka. Att lyssna är något HELT annat än att LÄSA. Böcker som skrivs på spekulation, för att locka konsumenter genom att anpassa sig efter vad som för tillfället är gångbart och genom att bjuda så lite motstånd som möjligt, går att producera på löpande band. Troligen är det bara en tidsfråga innan den typen av texter kan skrivas av algoritmer. Det är framförallt sådana böcker som blir ljudböcker vars innehåll konsumeras medan man gör annat. 

Litterära storverk, böcker som med tiden blir klassiker, är resultatet av nytänkande och skapande. Sådana texter kräver något av läsaren; tid, fokus och förmåga att förstå abstrakta resonemang. Och det krävs ännu mer av författaren, men om allt fler köper allt färre sådana böcker blir det svårt för författarna att skapa sådana texter. Vad jag försöker illustrera här är att och hur språk och intellektuell förmåga är kollektiva egenskaper som bygger på och utvecklas i samspel. Läsarna är fler än författarna och deras makt är därför större. Ett samhälle där majoriteten saknar förmågan att läsa är ett samhälle där förmågan att tänka och ta kloka beslut saknas, och där fungerar inte demokratin. 

Finns det plats för litterära upplevelser i dagens högskola?

Följande tankar växte ursprungligen fram under en session på den företagsekonomiska konferensen FEKIS som anordnades i höstas, på Handelshögskolan i Stockholm. Titeln för paneldiskussionen var: Är kurs litteratur? Undervisning som upplevelse. Och mina tankar bygger vidare på tankarna som lyftes av paneldeltagarna – Pierre Gulliet de Monthoux, Jenny Helin, Matilda Dahl, Maria Grafström, Anna Jonsson, Tinni Ernsjöö Rappe – som inledde samtalet med orden: Länge leve kurslitteraturen! Läsning och litteratur.

 

Ämnet ligger mig mycket varmt om hjärtat. Trotts eller kanske just därför att jag är dyslektiker spelar läsningen (och skrivandet) en helt central roll i mitt liv. Frågan är dock större än så. Personligen tror nog att jag kommer att kunna hitta böcker att läsa så länge jag lever, men läsning handlar om så mycket mer än personliga upplevelser. Graden av läsning och intresse för läsande och litteratur i ett samhälle, alltså läsandets och litteraturens andel av kulturen som helhet – den sammanlagda tid som befolkningen lägger på läsning – står i direkt relation till befolkningens som helhet intellektuella kapacitet. Därför är det faktum att läsandet går ner ingen liten sak, det är ett samtidsfenomen som angår oss alla. Kunskapen och dess kvalitet står i direkt relation till förmågan att läsa, som i sin tur hänger ihop med intresset för läsning. 

Just nu arbetar jag med en bok om akademisk kvalitet och en av utgångspunkterna för resonemangen där är att (inte bara) den högre utbildningen behöver bli mer bildningsinriktad, det vill säga placera in i kunskapen i en kontext och ge studenterna perspektiv på kursinnehållet. Idag handlar undervisning, som jag skrev om i en tidigare bloggpost, alldeles för mycket om effektiv överföring av fakta. Dagens studenter lär sig minnas och upprepa det som står i böckerna, vilket man kan göra utan att läsa. Läsande handlar nämligen om att konsumera text, om att förlora sig i böcker. Att läsa PowerPoints, notiser och inlägg på sociala nätverk har mycket lite med läsning att göra. Läsning handlar om att aktivera långtidsminnet. Organiseringen av dagens högre utbildning bygger allt mer och allt tydligare på korttidsminnet. 

När kunskap reduceras till en fråga om rätt eller fel framstår tillvarons inneboende komplexitet som ett problem och det inte finns utrymme för nyanser, vilket leder till att allt fler med tiden förstår allt mindre. Och det banar väg för totalitära ledare och den enda vägens poltik. Boken om akademisk kvalitet skriver jag för att bearbeta oron över vart vi är på väg och för att kanalisera frustrationen över att så få verkar förstå och bry sig om utarmningen och avakademiseringen av den högre utbildningen. Frågan angår alla, så problemet borde engagera fler. Sessionen på FEKIS fyllde mig med hopp och jag fick inte bara med mig tips på intressanta läroböcker, tanken på den lärobok jag nu står i begrepp att skriva och som förhoppningsvis blir klar och utgiven någon gång under nästa år väcktes också under panelsamtalet. Fast jag kämpar mot uppgivenheten för det känns som ett slags Moment 22 att försöka främja läsande med hjälp av en bok. Det är ju där problemet ligger; man saknar inte det man inte vet att man går miste om. Har man aldrig läst en bok och aldrig fått en läsupplevelse förstår man inte vad den läsande delen av befolkningen talar om, och när den andelen blir mindre blir det ännu svårare att övertyga människor om värdet med böcker och läsning.

En sak som diskuterades i panelen är ifall läroböckerna ska informera om korrekt fakta, eller provocera och mana till eftertanke? Jag är en varm vän av det senare eftersom jag är övertygad om att det är enda sättet att fostra självständiga, analytiskt drivna, studenter som dels kan hantera komplexa problem och öppna frågor utan givna svar, dels förstår och respekterar demokratin. Om undervisningen på högskolan inte fostrar till kritiskt tänkande är den inte högre. Och kompetensen att läsa och tolka längre och abstrakta texter är helt avgörande. Utan den förmågan blir det omöjligt att bilda sig en välgrundad uppfattning om vad man anser och sedan både förklara och försvara det man bestämt sig för, samtidigt som man är öppen för att tänka om i mötet med bättre argument. Vill man få en inblick i hur ett samhälle ser du där dessa förmågor saknas kan man glänta på dörren till det som tidigare hette Twitter, eller lyssna på någon av partiledardebatterna på TV. Tragiskt nog anses det inte finnas tid för den typen av intellektuell fostran i dagens utbildningssystem. Eftersom det är svårt att på ett objektivt sätt utvärdera den typen av lärandemål bortrationaliseras litteraturen och konsten att tänka och samtala om kunskap, vilket lett till att kompetensen att göra kvalificerade bedömningar betraktas med misstänksamhet. Därifrån stupar det brant utför.

Två annorlunda läroböcker presenterades. Den första, Hemkomstens ekonomi, kände jag inte till men jag har äntligen kommit mig för att beställa den, för den verkar mycket intressant. Den andra boken, En berättelse om organisering, har jag använt i min undervisning. Tyvärr plockades den av oklara anledningar bort när jag inte längre var kursansvarig. Själv tyckte jag att den var mycket bra, för den placerade kunskapen om olika aspekter av organisering i en kontext. Innehållet förmedlades med hjälp av en skönlitterär berättelse. Båda böckerna bygger på tanken om att vetenskap är ett slags berättande, och i panelen talades det om berättelsens kraft. Utvecklingen som tydligt går mot mot allt mer pedagogiska och instruerande läroböcker oroar mig, för den typen av böcker främjar inte utvecklingen av kompetensen att läsa. I mina egna läroböcker försöker jag få studenterna att tänka själva, och berättande är en bra strategi för att uppnå det. Jag ser det som ett sätt att göra något konstruktivt av insikten om, och det faktum att, människan inte är en logisk maskin, utan en irrationell kulturvarelse. Dagens linjära, effektiva och superpedagogiska läroböcker och de allt mer målstyrda kursuppläggen handlar om överföring av fakta, inte om främjande av bildning, vilket är förödande för arbetet med att bygga upp förståelse för kunskap. Båda dessa böcker bjuder motstånd mot det, och det är fantastiskt, men om studenterna inte läser böcker spelar det naturligtvis ingen roll hur bra de är.

I panelsen diskuterades om kurslitteratur ska vara ett slags instruktionsbok, eller fungera som inspirationsbok. Jag menar att det senare är helt avgörande och jag betraktar mina egna läroböcker som guideböcker, som reskamrater. Jag vill väcka lusten att lära och inspirera studenter till att höja sina ambitioner. Jag tror på överflödets pedagogik och hävdar med bestämdhet att lärande är en analog verksamhet. Som lärare talar jag inte om hur det är, jag ger studenterna verktyg att tänka själva med. Jag menar att det är resan som är målet, och att den viktigaste kunskapen är den som uppstår mellan studenten och det studenten läser, och mellan studenterna som studerar, liksom mellan lärarna som undervisar. Och inte minst mellan kunskapen i sig och den föränderliga verkligheten som den ytterst handlar om. Min bok om akademisk kvalitet som bör bli klar här i vår och förhoppningsvis blir utgiven, är ett brandtal för just dessa saker. Kvalitet i den akademiska världen handlar inte om att överföra fakta så effektivt som möjligt, utan att skapa förutsättningar för studenternas eget lärande. Boken om mellanrummen, som jag arbetat med i många år och nu äntligen insett hur jag ska skriva, handlar om kultur som liksom kunskapen uppstår och förändras relationellt. Den är tänkt att knyta ihop mina tankar om hur kunskap och kultur hänger ihop. När jag påbörjade arbetet med den boken oroade jag mig över min egen intellektuella förmåga för det kändes som jag tagit mig vatten över huvudet, men idag oroar jag mig för om boken överhuvudtaget kommer att (kunna) läsas. Det säger något om hur snabbt kulturen (som boken handlar om) förändrats.

Handelshögskolans litteraturprojekt talade man om. Det hånas av vissa, men jag tycker det är ett fantastiskt initiativ eftersom det bygger på tanken att kunskap uppstår ur överflöd och bäst förstår som ett slags resonans (eller det är i alla fall så som jag ser på saken). På Handelshögskolan läser studenterna inte skönlitteratur istället för kurslitteratur, läsecirklarna ligger nämligen utanför ordinarie undervisning. Tyvärr är det idag bara där, med den typen av högpresterande och motiverade studenter som det är möjligt. Men förhoppningsvis kan de studenterna visa vägen och inspirera andra. Projektet bygger på tanken att läsande är en kompetens, en kommunikativ förmåga. Seminarier om skönlitterära böcker kan på ett helt annat sätt än seminarier om pedagogiska läroböcker utvecklas till öppna processer utan mål, men med riktning, som drivs av kraften i nyfikenheten och lusten att lära genom att uttrycka egna tankar och lyssna på andras. Genom att delta i den typen av seminarier får studenterna chans att utveckla kompetensen att veta tillsammans som Sverker Sörlin skriver om i sin bok om bildning. Den kompetensen råder det skriande brist på i dagens samhälle där dialog ersatts med monolog.

Bildning och samtalskompetens är mänskliga egenskaper som behövs för att kunna bjuda motstånd mot den allt större risken att AI tar över. Seminarier om skönlitterära böcker kan och får inte vara av karaktären läxförhör, det får inte handla om att komma fram till några svar. För att kunna förstå komplexa problem måste man bygga upp förmågan att hantera dissensus. Litteraturseminarierna på Handels fokuserar på moraliska dilemman, som man arbetar med för att belysa problemen och för att utveckla kompetensen att lyssna, tolka och driva egna kritiska resonemang. Det är den vägen vi behöver gå om vi även framöver vill ha en högre AKADEMISK utbildning för det kan vi bara få genom att fokusera på generiska kompetenser. Överföring av fakta har inget med studier att göra. Lanseringen av ChatGPT har gjort det uppenbart hur svarsorienterade våra utbildningar är idag. Tyvärr "löser" vi det problemet idag genom att utveckla system för att jaga forskare, istället för att värna kunskapen och uppvärdera förmågan att läsa och skriva. Istället för att bygga upp våra mänskliga förmågor bidrar vi alltså till normaliseringen av digitaliseringen som tvingar oss att betrakta den unikt mänskliga som ett problem istället för en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling.

En aspekt att tänka på och något att arrangera seminarier om: Vilka känslor ger läsningen av olika typer av kurslitteratur, och annan litteratur, upphov till? Och hur talar man om sina egna känslor tillsammans med människor som har andra känslor? Idag blandas allt oftare kunskap ihop med känslor, vilket ger upphov till hätska debatter. Den utvecklingen behöver brytas och högskolan är en lämplig plats att börja det arbetet på, men då måste tanken på att högskolan (och grundskolan) producerar mätbara resultat överges. Kurslitteratur kan ses som form, fokuserat på att nå mål, vilket jag tänker på i termer av frekvens. Då handlar läsningen och undervisningen om att överföra fakta så effektivt som möjligt. Frekvens och resonans använder jag som metaforer för två sätt att se på utbildning. Frekvenstänkandet dominerar idag, antingen som en effekt av eller orsak till strävan efter effektivisering och målfokusering av den högre utbildningen. Resonanstänkandet bygger på det som jag efterlyser och talar om i termer av överflödets pedagogik där läsande i sig är lika viktigt som det man läser. 

Kurslitteratur kan också ses som innehåll, och då handlar det om att skapa resonans. För att främja lärande menar jag att fokus behöver riktas mot det som händer mellan. Eftersom det är där som kunskapen uppstår och utvecklas är det dit både studenter och lärare behöver rikta sina blickar. Vetenskapens form (akribi) är förhållandevis lätt, medan innehållet är svårt. Formen går att kontrollera, men för att kunna förstå och utveckla kunskap behövs förmåga att läsa, tolka, samtala om innehållet. Mediets makt över budskapet behöver uppmärksammas. För att kunna värna kunskapen och främja LÄRANDE behöver vi bråka med formen och testa olika typer av böcker i undervisningen. Det fins ingen best practice och den enda vägen leder alltid fel. Filosofi är ett slags konst, talades det om i panelen. Tyvärr håller filosofin idag på att utvecklas till en vetenskap bland andra, som fokuserar på svaret i bestämd form singular, vilket omformar samhället och underminerar grunden för kunskapen. När den högre utbildningen pressas neråt i vetandets hierarki, vilket förskjutningen av fokus, från bildning till fakta i praktiken innebär, offras kunskapen och förståelsen för komplexitet i samhället som helhet. 

Högre utbildning måste handla mycket mer om att bryta upp, och bryta mönster. Högre studier kan bara bli höga om undervisningen handlar att tvinga fram nya tankar och om arbetet som utförs på universitetet främjar utvecklingen av förmågan att upptäcka nya aspekter av det kända. Sökandet efter den perfekta läroboken är motsatsen till det. Jag har egen erfarenhet av att dåliga läroböcker ofta kan vara mer lärorika än bra. Kanske ska vi ha dåliga läroböcker som studenterna får jämföra med böcker de tycker är bra – och sedan diskutera skillnaden och argumentera för sin smak och sina åsikter om vad man anser är bra? För att värna högskolans akademiska kvaliteter behövs tid, tid att stanna upp och stanna kvar i olika typer av problem, tid att skaffa sig olika perspektiv på det man anser sig veta och tycker är bra.

Ovanstående tankar är som sagt ingen sammanfattning av paneldiskussionen, tvärtom. Veckans bloggpost är resultatet av resonans. Jag skriver inte om samtalet som utspelade sig mellan panelisterna utan snarare med, vilket också är tanken och den pedagogiska idén med boken om Nietzsche som är korrekturläst, satt och inom kort skickas till tryck. Där tar jag mig frihet att skriva med litterära ambitioner. Jag vill väcka lusen att läsa och kanske även skriva själv, och hoppas att omslagets fantasifulla bild (som jag är så nöjd med och tacksam för) kan få någon att öppna boken. Mer än så kan jag inte göra, mer än så kan ingen göra. Den kollektiva förmågan att läsa och diskutera litteratur står och faller med individernas intresse och engagemang.

Varför uppfattas den som kritiserar som smartare än den som berömmer?

Vi lever i ett bedömnings- och utvärderingssamhälle där allt och alla granskas och betygssätts hela tiden. Idag finns till och med professionella bedömare som på konsultbasis utvärderar olika uppdrag. Som docent får jag ibland uppdrag att granska artiklar och underlaget som sökande till olika tjänster åberopar, och genom åren har jag recenserat en rad böcker. Periodvis har jag reflekterat en del kring hur olika typer av respons uppfattas och hur olika människor griper sig an uppdraget att granska och fälla omdömen om saker de läst, sett eller upplevt, och det som intresserar mig är dels hur olika människor bedömer och vad de lägger vikt vid, dels hur olika typer av omdömen uppfattas.

Att bli bedömd och ta emot kritik på något man arbetat med kan vara jobbigt eftersom man lämnar ut sig när man publicerar något, särskilt om man lagt ner mycket arbete i det som bedöms eller om man identifierar sig med texten eller vad det nu är som recenseras. Jag har suttit med studenter som börjat gråta när jag gett dem kommentarer på sina texter, vilket fått mig att inse att jag som dyslektiker tidigt i livet tvingades inse att texterna jag skriver inte är en del av mig. Den insikten är jag tacksam för eftersom de två viktigaste böckerna jag skrivit, avhandlingen och boken som gjorde mig till docent – som jag är stolta över och som båda fortfarande läses – fick kritik av recensenterna. Jag tyckte då och tycker fortfarande att kritiken mot de två böckerna var orättvis, men jag har aldrig tagit den personligt. Även om jag fortfarande efter alla år irriterar mig på att författarna till recensionerna hakar upp sig på detaljer, fokuserar på oväsentligheter eller missförstår mina intentioner, vet jag och accepterar att det är böckerna som recenseras, inte jag. Kritiken på min bok om alkohol och droger, att den inte var en kvantitativ studie, rann av mig för det var uppenbart att professorn som riktade kritiken mot boken talade mer om sin syn på vetenskap än om den text jag skrivit. Det är så som spelreglerna ser ut och det är bara att acceptera.

Studenter som opponerar på varandras arbeten brukar ha svårt att vara kritiska, och om de är det vill de gärna luta sig mot något eller någon. Anvisningar, till exempel, som man utgår från och jämför arbetet med för att på det sättet slippa ta ansvar för det man säger. Ofta får man som seminarieledare höra att arbetet är så bra att det inte finns något att kritisera, vilket är ett annat sätt att undvika att ta ansvar. För att få studenterna att förstå problemet med båda sätten att opponera brukar jag säga att vem som helst kan peka på olikheter mellan anvisningarna och texten som ska granskas, och att det är hur enkelt som helst att berömma, man kan till och med göra det utan att ha läst. Och det är det helt centrala i alla bedömningar, att den som läser och bedömer faktiskt granskar det man läst eller sett och att kritiken handlar om verket som bedöms.  

En kritisk granskning, särskilt i den akademiska världen, måste alltid bygga på goda argument, och den som för fram kritiken måste ta ansvar för vad man säger och förklara hur man menar. Syftet med kritiska granskningar av vetenskapliga texter är att hjälpa författaren att förbättra texten, eller att bedöma innehållet för att det ska betygsättas. När jag skrev om recensionerna av mina första böcker ovan märkte jag hur jobbigt det fortfarande är att känna sig missförstådd, så missförstå nu inte det jag skriver; jag är tacksam för all kritik jag fått genom åren. Beröm hjälper ingen att bli bättre, och det är syftet med kritiska granskningar av work in progress. När jag recenserar böcker tänker jag dock på att uppdraget handlar om att ta ställning till ett färdigt verk och att man som recensent måste visa författaren respekt, för när boken är färdig går det inte att ändra något. Där handlar det även om att hjälpa potentiella läsare att bilda sig en uppfattning om en bok man inte läst. 

Att kritisera är något annat än att vara kritisk, och den skillnaden är viktig att beakta. Kritik bygger ofta på känslor eller åsikter medan kritiska granskningar måste vara väl förankrade i goda, alltså kontrollerbara, argument. Och så länge bedömningen handlar om det som bedöms (inte om upphovspersonen) och om den bara är respektfullt presenterad måste man som författare respektera det som sägs, oavsett hur besviken man är. Alla vill få beröm, men det är något man måste förtjäna. Dessutom handlar både kritiska och positiva omdömen om texten, inte om den som skrivit den. 

På sociala nätverk brukar många hissa eller dissa böcker de läst och filmer de sett, och den typen av utlåtanden är intressanta på många sätt eftersom de säger så mycket om den som fäller dem. Eller det går naturligtvis aldrig att veta säkert hur någon annan tänker eller fungerar, men man kan i alla fall reflektera över hur olika personer framställer sig själva genom att skriva som de gör, vilket naturligtvis även gäller mig själv. Många verkar tro att man kan skriva vad som helst på nätet och säger därför en massa saker som de aldrig skulle drömma om att säga direkt till någon. Det är ett djupt problematiskt samtidsfenomen, men jag lämnar det. Här handlar det om hur olika sätt att skriva påverkar synen på den som kritiserar, och om det märkliga fenomenet att den som är kritisk uppfattas vara smartare än den som är positiv.

Jag har lagt märke till att den som dissar en film eller bok på sociala nätverk sällan motiverar sin kritik. Och uttrycker man sig gillande om något kan det omdömet ofta utsättas för kritik, för att man uppskattar något man borde ogilla. Det är som om kritikerna seglar över alla oss andra, som om de ser ner på oss. De vet liksom bättre, vilket jag ställer mig allt mer frågande till. Jag ser det snarare som att kritikerna utnyttjar skammen som alla människor känner när de avslöjas för egen vinnings skull. Den som aldrig är nöjd signalerar något slags upphöjd smak, men jag tänker att det snarare kan tolkas som uttryck för dåligt självförtroende, som ett sätt att slippa ställas till svars för det man säger. Vad är poängen att tala om för andra att man inte tycker det eller detta är bra? Varför inte bara vara tyst? Jag tror vi skulle få ett bättre samhälle om vi fokuserade mer på det som är bra, om fler, oftare, talade om vad de tycker om, istället för allt som de ogillar.

Om jag ska försöka sammanfatta vad det är jag vill säga så handlar det om betydelsen av goda argument och om vikten av att ta ansvar för vad och varför man säger det man säger, oavsett om det är positivt eller negativt. Att okritiskt ta för givet att den som kritiserar är smartare än den som berömmer bidrar inte till ett konstruktivt samtalsklimat, tvärtom. Jag tror att vi får ett bättre samhälle om fler fokuserar mer på det de tycker om än det de ogillar. Om fler är öppna med och skriver om det de vill berömma och möter det de ogillar med tystnad skulle det inte finnas lika mycket utrymme för mobbare och fler skulle våga säga vad de tycker och dela sina texter och tankar.