Vad tar oss längst? Vad är klokast?

Även om utveckling av samtidskulturen oroar mig är och förblir kultur ett fascinerande forskningsobjekt. Har svårt att se att jag någonsin kommer att tröttna på arbetet med att försöka förstå vad kultur är, hur den fungerar och vilken logik som driver dess förändring. Det som oroar mig är ensamheten jag känner, vilken kommer sig av att kunskapen som min forskning resulterar i inte riktigt räknas som kunskap eftersom den går på tvärs mot de grundläggande antaganden som just nu präglar tänkandet och synen på vad vetande är. 

Vad kommer du fram till? är en fråga jag som kulturvetare inte kan svara på eftersom kulturforskningen jag ägnar mig åt inte handlar om att producera tydliga resultat som kan paketeras och spridas på något enkelt sätt. Frågan bygger på ett antagande om vad forskning är som bygger på hur naturvetenskaplig forskning ser ut, och när mitt svar inte lever upp till förväntningarna avfärdas jag. Inte med stöd i några hållbara argument eller för att kritikern hittat logiska luckor i det jag säger, utan för att jag inte svarar på frågan på förväntat sätt. Det är så kultur fungerar, så jag lär mig något varje gång jag försöker svara, men det är också oroande för den typ av kunskap min forskning resulterar i behövs idag mer än kanske någonsin. Oron bottnar i insikten om hur stor makt kulturen har över kunskapen. Kultur äter strategier till frukost, brukar man säga, och mina inledande ord är ett försök att visa hur det fungerar i praktiken.

Dagens bloggpost handlar om vad som tar samhället längst, alltså vilka sätt att se på makt och förvalta det allmännas resurser som är mest långsiktigt hållbart. Idag förväntas ledare sätta upp ambitiösa mål, och sedan entusiasmera medarbetarna att nå målen så snabbt och effektivt som möjligt. Det låter förförande bra, särskilt om ekonomin antas vara ansträngd och det saknas pengar, men problemet är att oavsett hur ambitiösa målen är lägger det sättet att tänka och se på ledarskap en djupt problematisk hämsko på utvecklingen. När den tanken tas upp och blir en del av kollektivets grundläggande antaganden blir det svårt att kritisera uppfattningen, och ännu svårare att peka på problemen med den. Måltänkande handlar dock om att sätta ett slags tak för utvecklingen, det är exakt DIT vi ska och ingen annanstans. Det sättet att tänka hämmar kreativiteten som bara kan frodas i frihet, och det utarmar på sikt vitaliteten i samhället.

Ett intellektuellt utmanande sätt att arbeta med samhälls- och kunskapsutveckling, som har bättre chanser att faktiskt nå längre och högre samt med bättre resultat, dessutom förmodligen till lägre kostnad, är att släppa kreativiteten fri och lita på människorna som knyts till verksamheten och sedan utvärdera resultatet av arbetet i efterhand, inte mot målen utan med utgångspunkt i hur väl förslagen fungerar. För att det ska fungera måste dock alla som deltar känna att utfallet är gemensamt och att det är engagemanget som värderas, inte vilka förslag som fungerar. Och det går på tvärs mot ett annat grundläggande, nämligen idén om att det alltid finns en enda upphovsperson och att det går att äga och kontrollera resultatet av intellektuellt arbete. Människan är kollektiv, det är därför kulturen har så stort betydelse för tänkandet och kunskapsutvecklingen.

Målstyrning, effektivisering och individuella belöningar till de som lyckas i konkurrensen, leder på sikt till likriktning och intellektuell utarmning. Trygga individer vars uppgift är att skapa nya idéer och leta efter möjliga lösningar blir mer kreativa om de inte behöver bry sig om vems förslag som är bäst, vilket dessutom sällan går att avgöra på kort sikt. Dagens syn på ledarskap och management liknar i hög grad kristendomens väntan på Messias återkomst, eller den ensamme hjälten i en western film. Gamla idéer och tankemönster dyker på det här sättet ständigt upp i kulturen i nya former, men innehållet är det samma. Problemet är att det krävs att man ställer sig vid sidan av och tar sig tid att analysera kulturen på djupet för att se mönstren, och den forskare som gör det idag beskylls för att slösa med skattebetalarnas pengar, vilket kräver snabba resultat och tydliga svar på sina frågor. Förstår man inte att kunskap är något annat än svar på frågor, kommer den som försöker förklara den saken att arbeta i uppförsbacke. Och kritiken mot rådande syn på ledarskap riskerar i förlängningen att uppfattas som hädelse.

En annan aspekt av dagens samhälle och dess (problematiska) syn på kunskapskvalitet är att framgång räknas i pengar, eller som inom vetenskapen med hänvisning till antalet citeringar och publiceringar, alltså tomma nyckeltal som på detta sätt reifieras. När den här typen av föreställningar blir norm och del av människors grundläggande antaganden påverkas synen på kunskap och vad som gör forskare och forskningsinstitutioner framgångsrika. Den närmast religiösa tron på ledaren som en frälsare och ledarskapets undergörande potential, gör att akademiska ledares löner blir högre än forskarnas. Det är inte svårt att förstå lockelsen i att hoppa av forskarkarriären för att prova lyckan som ledare och göra administrativ karriär. Och har man nått framgång i en organisation lockar andra organisationer ofta med högre lön och ännu bättre villkor. Drömmen om frälsaren får dessa konsekvenser. På vilket sätt bidrar detta sätt att tänka och agera till att kunskapen blir bättre? Och är det ställt bortom varje rimligt tvivel att ledare är objektiva och aldrig försvarar sin egen position och sina egna intressen? Finns det verkligen ingen risk med upplägget; går det att kritisera förhållandet utan att trampa på ömma tår och riskera att uppfattas som ett hot mot rådande ordning? Det är frågor jag ofta ställer mig idag, men jag har inga tydliga svar på dessa frågor heller.