Ett (mitt) sätt att utveckla kunskap

Så länge jag minns har jag närt ett intresse för livet, tillvaron och världen. Skolan intresserade mig inte, bara kunskapen som jag tillägnade mig där på mitt eget sätt. Jag lyssnade på lärarna och la saker på minnet, men några läxor läste jag inte och jag pluggade inte till proven. Jag bläddrade däremot igenom morgontidningen och läste kvällstidningen som pappa hade med sig hem, varje dag. Och jag såg på nyheterna på TV och bad mamma ta med sig böcker hem från biblioteket om saker som intresserade mig. Jag har däremot aldrig varit någon kalenderbitare och har fortfarande svårt att se meningen med att systematisera faktauppgifterna jag på olika sätt stöter på i vardagen. Men jag har med åren insett att jag är bra på att minnas frågorna som uppstår i huvudet, om saker jag inte förstår. Och jag är bra på att komma ihåg ord, tankar och detaljer rörande olika saker som dyker upp i flödet av intryck som livet och vardagen innebär. Det går av sig själv, det är inget jag planerar. Sedan har jag märkt att svaren och förklaringarna kommer till mig om jag bara har tålamod, ofta när jag minst anar det. 

Kunskapen jag tillägnar mig är en levande och ständigt föränderlig kropp av vetande som över tid adderas och subtraheras nya insikter och aspekter. Visst växer kunskapen, men framförallt växer insikten om hur lite jag vet och ödmjukheten inför hur lite som går att veta. Mitt lärande är en trial-and-error-process, inte ett målmedvetet sökande efter något. Ambitionen är inte att jag ska lära mig något speciellt, bara att utveckla mer och bättre kunskap. Det är kunskapen i sig som intresserar mig mest och därför återvänder jag ständigt till frågan om vad kunskap är och vad det innebär att veta något om någonting. Genom åren har jag lärt mig skillnaden mellan självförtroende och självkänsla, och min växande självkänsla ger mig mod att odla mitt dåliga självförtroende, vilket är en förutsättning för att kunna ändra uppfattning i mötet med bättre kunskaper och mer genomtänkta och underbyggda argument.

Det är inte bara genom att ta del av vetenskapliga texter, podcats eller dokumentärer på TV som kunskapen jag har utvecklas. Jag finner nycklar och pusselbitar snart sagt överallt. När jag lyssnar på andras samtal på tåg, spårvagnar eller på krogen fångar jag upp skärvor som kan sättas samman med andra insikter eller ge mig svar på frågor jag ofta inte visste att jag hade. Kunskap är mer en inställning och en process än en produkt. Lärande är ett sätt att leva för mig. Därför bryr jag mig inte så mycket om att jag inte gör någon akademisk karriär, även om jag naturligtvis tycker det är tråkigt att mina insikter och kompetenser inte värderas högre i dagens akademiska värld. Jag skriver för att kunna läsa orden jag använder, för att beskriva insikterna jag skaffat mig. Genom att få syn på tankarna kan jag sedan utvärdera dem i ljuset av kunskapen jag har och på det sättet bearbeta insikterna och hugskotten. Flyktlinjer är för mig ett sätt att bjuda in andra i min tankevärld och mitt kunskapsuniversum, inte ett sätt att informera allmänheten. 

Jag ser kunskap som ett kollektivt projekt och därför har jag kommit att intressera mig för samtalet, både som kunskapsmodell, kulturteori och metod för att utveckla ny kunskap. Genom att ställa sina tankar mot andras och mötas för att lyssna på varandra utvecklas kunskapen ömsesidigt, och eftersom varje möte är unikt växer såväl kunskapen som förståelsen för andra människor; om mötet är ett samtal vill säga, för utvecklas det till en debatt där det handlar om att vinna minskar både kunskapen och den ömsesidiga förståelsen för varandra. Debattsamhället är fyllt av fiender, medan samtalssamhället är en värld av medmänniskor som sitter i samma båt och som lär av varandra.

Tankarna ovan är frukter av mitt liv i kunskapens tjänst, det är resultatet av studier, först i grundskolan, sen på Komvux och därefter universitetet, som student, doktorand och därefter disputerad och docent. Men lika mycket har jag lärt och lär jag mig i vardagen, av livet. Och kunskapen jag skaffat mig genom åren och av livet, säger mig en sak: Den svenska skolan och det utbildningssystem vi byggt är på väg åt helt fel håll. Mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i, alltså målfokusering, ekonomisering, juridifiering och digitalisering, kommer inte att ge oss vad vi önskar, bara det vi förtjänar. Efterfrågan på populism och totalitära ledare är inte självklart en konsekvens av att skolan idag öppnats upp för privata vinstintressen, men det har i alla fall bidragit till att vi befinner oss där vi är idag, i ett kulturellt klimat där kunskap utgör en belastning och bildning betraktas som slöseri med tid och resurser. 

Vi har tragiskt nog skapat en värld och ett samhälle som förbereder sig på att kapitulera inför den artificiella intelligens som bygger på samma logik som nedmonteringen av kunskapssamhället och bildningsskolan. Det skrämmer mig lika mycket som konsekvenserna av klimatförändringarna, eller egentligen mer eftersom kunskap är en förutsättning för mänsklighetens framtid.