En allt för trubbig kompass

Synen på kunskap är lika mycket ett resultat av kultur som av människans intellekt, och frågan är om inte kultur spelar en större roll. Jag skrev i en tidigare bloggpost om myten om framsteget, vilket är ett exempel på kulturens påverkan på den allmänna uppfattningen om vetenskap och kunskap. Den kollektiva övertygelsen om att forskningen ständigt går framåt och att mänsklighetens kunskaper ökar mer eller mindre linjärt över tid bygger inte på evidens eller kritisk analys, det är en kollektiv föreställning som lever och frodas i kulturen och därför påverkas även forskarna och forskningen. Problemet är att det ena är hopplöst svårt att skilja från det andra. Och utan insikt om och respekt för detta faktum blir det svårt att använda de kunskaper vi faktiskt förfogar över.

En effekt av och samtidigt ett tecken på kulturens roll, som samtidigt också är ett resultat av den mänskliga kognitionen, är den allmänna uppfattningen om att alla frågor har ett mer eller mindre tydligt svar; rätt eller fel, bra eller dåligt. Alla vet egentligen att det inte är så, men i praktiken, särskilt i dagens infekterade debattklimat, blir det den som har den tydligaste uppfattningen och är mest säker på sin sak som blir mest lyssnad på och som därigenom, så att säga får rätt. Och eftersom frågan anses avgjord är det "ingen" som lyssnar på "förloraren", vilket förstärker upplevelsen av att frågan är avgjord trots att det bara är debatten som avslutats eftersom en har utsetts till vinnare. Och just för att alla vet att det finns ytterst få entydiga svar kommer paradoxalt nog den som riktar kritik mot svaren som accepterats som sanning att betraktas som ett problem, eller också uppfattas det som att hen slår in öppna dörrar. I någon mening är vi naturligtvis tvungna att sätta ner foten och bestämma oss för något annars kommer vi ingen vart, men långsiktigt hållbara svar är alltid värda att vänta på och ytterst få verkligt viktiga frågor har ett definitivt svar. Jag ser det därför som kulturvetenskapens viktigaste uppgift att ständigt upprepa dessa saker. Utan en kunskapsfrämjande kultur kommer vetandets kvalitet att påverkas menligt, och eftersom det påverkar kulturen riskerar det att bli en destruktiv spiral.

Konsekvenserna av bristande insikt om och respekt för den felaktiga uppfattningen om att världen, verkligheten och vetandet är ordnat i dikotomier, visar sig i många av samtidens viktigaste frågor. Och att det i praktiken kommer an på en anseende och hur säker man är samt hur otvetydiga ens svar är, visar sig dagligen i diskussioner om komplexa problem som saknar tydliga svar. Problemet är att dessa helt avgörande frågor bara kan lösas om de diskuteras på ett annat sätt än det rådande, där det handlar om att utse en vinnare eller komma fram till vad som är rätt, riktigt och önskvärt. Det krävs tålamod, tid mer av samtal där man inte nödvändigtvis måste komma fram till ett entydigt svar för att komplexa frågor ska kunna belysas på ett bra sätt, alltså på ett sätt som gör rättvisa åt problemets natur och som leder till ökad förståelse för komplexiteten.

Ska vi gå med i NATO är inte längre en fråga, för vi är på god väg att bli medlemmar, med allt vad det innebär. Tragiskt nog behandlades ärendet i raketfart på grund av Putins agerande, trots att det är långt ifrån självklart att Sverige blir ett tryggare land efter att vi (om vi nu blir det) blivit fullvärdiga medlemmar. I den frågan hade vi och inte minst framtida generationer behövt en bättre kompass att navigera med hjälp av, än en som bara säger ja eller nej.

Är det rätt att bränna Koranen, är en annan komplex fråga som just nu urartar i en fatal debatt som bara leder till att den prekära situation vi, och här menar jag alla som lever i Sverige, har försatt oss själva i genom att underlåta att ta yttrandefrihetsfrågans komplexitet på allvar förvärras, vilket inte är bra för någon. Med en mer ändamålsenlig kompass hade Sveriges rykte i världen inte behövts dras i smutsen. 

Och för att kunna göra något åt klimatförändringarna måste man först acceptera att de beror på människans påverkan. Det är ännu en av alla avgörande frågor som allt för ofta går i stå när den urartar i en debatt om vem som har rätt och vem som har fel, eller vad som är bäst att göra. Bara för att alla forskare inte än ense om allt, in i minsta detalj (vilket forskare nästan aldrig är eftersom det inte är så som kunskap fungerar) betyder inte att vi kan slå oss till ro och inte göra någonting. Status quo i väntan på klara besked leder oundvikligen till att viktiga åtgärder skjuts på framtiden och risken är att vi passerar viktiga tipping points som gör det omöjligt att återställa allt till utgångsläget. Klimatfrågan är samtidens stora ödesfråga och det oroar mig att förståelsen för kulturens roll, kunskapens karaktär och respekten för komplexitet inte är större.

Villfarelserna som diskuterats ovan får långtgående konsekvenser och trots att vi människor har tillgång till mer och bättre kunskaper idag än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, har vårt sätt att se på och förhålla oss till vetenskap och filosofi, liksom sättet vi valt att använda insikterna, lett till större och allvarligare problem än någonsin tidigare. Vi och vårt sätt att tänka utgör ett hot, inte bara för vår egen existens utan även för livet på jorden.

Vi väntar på många sätt fortfarande på frälsaren, och det är påfallande ofta en vit, medelåders, heterosexuell man med massor av pengar som känns igen (sic) som den som med hjälp av sin överlägsna intelligens ska lösa våra problem. Elon Musk ser många fortfarande som en stark kandidat vilket gör att han får oproportionerligt med makt och inflytande över besluten om vad som är lämpligt att göra. Att han på senare tid gjort katastrofalt dåliga affärer rinner liksom vatten på en gås av honom, delvis beroende på att så många människor investerat så mycket i honom och hans idéer. Frälsningen kommer inte utifrån och inte i form av en människa, den är resultatet av kollektiva ansträngningar och hårt gemensamt arbete vars eventuella frukter ingen enskild kan ta åt sig äran för. 

Vi behöver inte mer kunskap eller kunskap av bättre kvalitet, det är synen på forskare och vetande, alltså kompassen som mänskligheten använder för att orientera sig i tillvaron med hjälp av, det är fel på, och det problemet är kulturellt. Så när Timbro påstår att humaniora måste göra sig själv mer relevant för näringslivet avslöjar man alltså sin egen monumentala okunskap eller möjligen ignorans om relationen mellan kunskap och kultur. 

Än så länge har jag semester, och jag behöver verkligen vila, men sen, till hösten, ska jag ta tag i dessa frågor på allvar igen.

Ett (mitt) sätt att utveckla kunskap

Så länge jag minns har jag närt ett intresse för livet, tillvaron och världen. Skolan intresserade mig inte, bara kunskapen som jag tillägnade mig där på mitt eget sätt. Jag lyssnade på lärarna och la saker på minnet, men några läxor läste jag inte och jag pluggade inte till proven. Jag bläddrade däremot igenom morgontidningen och läste kvällstidningen som pappa hade med sig hem, varje dag. Och jag såg på nyheterna på TV och bad mamma ta med sig böcker hem från biblioteket om saker som intresserade mig. Jag har däremot aldrig varit någon kalenderbitare och har fortfarande svårt att se meningen med att systematisera faktauppgifterna jag på olika sätt stöter på i vardagen. Men jag har med åren insett att jag är bra på att minnas frågorna som uppstår i huvudet, om saker jag inte förstår. Och jag är bra på att komma ihåg ord, tankar och detaljer rörande olika saker som dyker upp i flödet av intryck som livet och vardagen innebär. Det går av sig själv, det är inget jag planerar. Sedan har jag märkt att svaren och förklaringarna kommer till mig om jag bara har tålamod, ofta när jag minst anar det. 

Kunskapen jag tillägnar mig är en levande och ständigt föränderlig kropp av vetande som över tid adderas och subtraheras nya insikter och aspekter. Visst växer kunskapen, men framförallt växer insikten om hur lite jag vet och ödmjukheten inför hur lite som går att veta. Mitt lärande är en trial-and-error-process, inte ett målmedvetet sökande efter något. Ambitionen är inte att jag ska lära mig något speciellt, bara att utveckla mer och bättre kunskap. Det är kunskapen i sig som intresserar mig mest och därför återvänder jag ständigt till frågan om vad kunskap är och vad det innebär att veta något om någonting. Genom åren har jag lärt mig skillnaden mellan självförtroende och självkänsla, och min växande självkänsla ger mig mod att odla mitt dåliga självförtroende, vilket är en förutsättning för att kunna ändra uppfattning i mötet med bättre kunskaper och mer genomtänkta och underbyggda argument.

Det är inte bara genom att ta del av vetenskapliga texter, podcats eller dokumentärer på TV som kunskapen jag har utvecklas. Jag finner nycklar och pusselbitar snart sagt överallt. När jag lyssnar på andras samtal på tåg, spårvagnar eller på krogen fångar jag upp skärvor som kan sättas samman med andra insikter eller ge mig svar på frågor jag ofta inte visste att jag hade. Kunskap är mer en inställning och en process än en produkt. Lärande är ett sätt att leva för mig. Därför bryr jag mig inte så mycket om att jag inte gör någon akademisk karriär, även om jag naturligtvis tycker det är tråkigt att mina insikter och kompetenser inte värderas högre i dagens akademiska värld. Jag skriver för att kunna läsa orden jag använder, för att beskriva insikterna jag skaffat mig. Genom att få syn på tankarna kan jag sedan utvärdera dem i ljuset av kunskapen jag har och på det sättet bearbeta insikterna och hugskotten. Flyktlinjer är för mig ett sätt att bjuda in andra i min tankevärld och mitt kunskapsuniversum, inte ett sätt att informera allmänheten. 

Jag ser kunskap som ett kollektivt projekt och därför har jag kommit att intressera mig för samtalet, både som kunskapsmodell, kulturteori och metod för att utveckla ny kunskap. Genom att ställa sina tankar mot andras och mötas för att lyssna på varandra utvecklas kunskapen ömsesidigt, och eftersom varje möte är unikt växer såväl kunskapen som förståelsen för andra människor; om mötet är ett samtal vill säga, för utvecklas det till en debatt där det handlar om att vinna minskar både kunskapen och den ömsesidiga förståelsen för varandra. Debattsamhället är fyllt av fiender, medan samtalssamhället är en värld av medmänniskor som sitter i samma båt och som lär av varandra.

Tankarna ovan är frukter av mitt liv i kunskapens tjänst, det är resultatet av studier, först i grundskolan, sen på Komvux och därefter universitetet, som student, doktorand och därefter disputerad och docent. Men lika mycket har jag lärt och lär jag mig i vardagen, av livet. Och kunskapen jag skaffat mig genom åren och av livet, säger mig en sak: Den svenska skolan och det utbildningssystem vi byggt är på väg åt helt fel håll. Mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i, alltså målfokusering, ekonomisering, juridifiering och digitalisering, kommer inte att ge oss vad vi önskar, bara det vi förtjänar. Efterfrågan på populism och totalitära ledare är inte självklart en konsekvens av att skolan idag öppnats upp för privata vinstintressen, men det har i alla fall bidragit till att vi befinner oss där vi är idag, i ett kulturellt klimat där kunskap utgör en belastning och bildning betraktas som slöseri med tid och resurser. 

Vi har tragiskt nog skapat en värld och ett samhälle som förbereder sig på att kapitulera inför den artificiella intelligens som bygger på samma logik som nedmonteringen av kunskapssamhället och bildningsskolan. Det skrämmer mig lika mycket som konsekvenserna av klimatförändringarna, eller egentligen mer eftersom kunskap är en förutsättning för mänsklighetens framtid.

Myten om framsteget

Veckan har tillbringats i en stuga i Bohuslän, och det har varit fullt upp med olika aktiviteter och jag har fokuserat på lustläsning, så tiden att skriva har varit begränsad. Men tankarna snurrar ändå och några ord och resonemang har fångats i farten. Det blir därför inte den mest genomtänkta bloggposten, men den bygger trots allt på insikter jag tillägnat mig och burit med mig i många år, och som med tiden kommit att bli allt mer aktuella och pregnanta, så jag publicerar dem ändå. 

Att allt blir bättre och att all forskning tangerar kunskapens frontlinjer är en naiv och kunskapsfientlig syn. Trots det blir den uppfattningen allt mer dominerande vilket gör att den som pekar på problem med och i dagens samhälle eller riktar kritik mot olika saker och företeelser som tas för givna tvingas utstå kritik eller avfärdas som nostalgiska drömmare. Detta utgör ett hot, inte bara mot kunskapen utan även mot demokratin och i förlängningen även livet på jorden.

Så länge budbärarna kritiseras för att budskapet inte är kompatibelt med den allmänna uppfattningen om sakernas tillstånd kommer inte bara läget att förvärras, kunskapen och kompetensen som behövs för att utarbeta verkliga lösningar på centrala problem blir dessutom allt svårare att förstå och utveckla samt inte minst använda. Och det gör att det finns en uppenbar risk att samhället och kulturen fastnar i en nedåtgående spriral.

Vi lever i den värld vi lever i och det finns ingen väg tillbaka, men det betyder inte att allt är bra eller att forskningen och samhällsutvecklingen präglas av eviga framsteg. Det som är nytt är aldrig självklart bättre. Mycket talar istället för att efterfrågan på ständig utveckling och kraven på förbättringar leder till försämring. Och bara för att man formulerar och når mål betyder inte att målen är bra och leder till att allt blir bättre. 

Myten om framsteget är samma andas barn som övertygelsen att ny teknik löser alla problem som den teknik som tidigare var ny gett upphov till, vilket gör att arbetet med att skapa lösningar som faktiskt fungerar utan biverkningar ständigt skjuts på framtiden eller aldrig ser dagens ljus samtidigt som problemen ökar eftersom människors kreativitet konsekvent riktas år fel håll.

Det är djupt olyckligt att vi hamnat här och det finns ingen enkel lösning på dilemmat. Även om jag inte kommer att kunna göra någon signifikant skillnad kommer jag aldrig att ge upp kampen för kunskapen och försvaret av demokratin. Efter semestern och under kommande läsår ska jag ta tag i och förhoppningsvis bli klar med åtminstone tre bokprojekt vid sidan av undervisningen.

Önskar alla en fin fortsättning på sommaren och återgår till ledigheten!

Informationsöverflödets bildningskonsekvenser

Det får bli några korta tankar om ett angeläget ämne innan jag drar iväg på lite hemester. Kanske är det en personlig hang-up, jag har, det kan absolut vara så. Men jag är inte unik, så det borde åtminstone finnas några som delar min uppfattning och liksom jag irriterar sig på all överflödig information som tränger sig på i vardagen. Och jag tänker här inte bara på reklamen som blir allt mer påträngande eller försöken att påverka oss. Bloggposten handlar heller inte om telemarketing och oönskade sms. Mycket av det där går att med olika tekniker komma runt.

Det jag tänker på här är den fördumning som blir konsekvensen av all information som ständigt upprepas. Vi förväntas idag inte (kunna) ta eget ansvar, eller om det är informatörerna som försöker undvika att anklagas för underlåtenhet att informera. Trots att vi inte har samma lagstiftning som i USA där alla kan bli stämda för allt och där man ser sig tvingad att informera om självklarheter för att slippa stå till svars för idiotiska handlingar som utförs för att kunna anklaga företag för de men man ådrar sig eller för risken man utsatt sig för. Jag tänker att det säger något om ett lands generella intelligensnivå och bildningens kvalitet om man måste informera befolkningen om att man inte ska dricka vattnet från toaletten. 

Förväntningarnas makt är stor och bemöts man som mindre vetande eller om det i allt fler sammanhang utgås från att man inte vet eller förstår även de mest basala blir man dum. Kunskap är som kondition, den måste underhållas för att hållas levande och det krävs eget ansvar och möda för att skaffa sig den. Tänker vi oss att det är lärarnas ansvar i skolan att ge eleverna kunskapen som behövs för att klara sig på högskolan blir det svårt att agera student, särskilt som systemen för kvalitetssäkring i den akademiska världen bygger på den kunskapsvidriga uppfattningen att vetande fungerar som bilbyggande längs löpande band. Och inte minst för att högskolornas ekonomi är knuten till genomströmningen. 

Där och när allt fler bara gör vad de blivit tillsagda att göra utarmas kompetensen att lyssna, lära och utveckla kunskap på egen hand. Till och med läsande betraktas som överföring av information, och eftersom förlagen tjänar mer pengar på ljudböcker bidrar det till passiviseringen. Har man väl vant sig vid att få information om allt blir man handfallen om den saknas eller uteblir. Och när detta blir en självklar del av kulturen ökar risken att demokratin avskaffas. Diktaturer bygger nämligen på lydnad och eftersom kunskap och eget ansvar är det enda vaccin som finns mot totalitarismens framväxt är det jag skriver om här ingen liten sak. Visst kan jag uppfattas som en grinig gammal gubbe som drömmer sin tillbaka, men denna text handlar inte om hur det var utan om vad som ligger i farans riktning.

Följande, det som triggade mig att skriva texten, kanske jag är ensam om, så därför tar jag det sist. Jag har fruktansvärt svårt att skärma av omvärlden, även med brusreducerande högtalare (som verkligen är en välsignelse) störs mina tankar av all den meningslösa information som upprepas varje dag, flera gånger, på pendeltåget där alla resenärer betraktas som om det var första gången de åkte tåg. Jag kan acceptera att jag måste visa upp biljetten, men det stör läsningen som jag försöker ägna mig åt under resan. När jag väl störts i min koncentration tar det tid att hitta tillbaka, vilket gör det svårt att läsa under pendlingen till och från arbetet. Om jag visste att det enda som ropades ut var nästa station och om man slapp visa upp biljetten för konduktören varje gång skulle jag med hjälp av mina högtalare kunna fokusera fullt ut på läsandet och på det sättet utveckla mina kunskaper och hålla min intellektuella kapacitet levande.

Hoten mot bildningen är många och här har jag bara pekat på några saker. Men nu ska jag njuta av ledigheten och dess möjligheter att läsa och tänka, skriva och samtala, samt det faktum att jag inte behöver utsatta mig för arbetsvardagens alla störningsmoment.

Marknadsföringssamhället

Planen är att hålla igång bloggandet även under semestern, men det kanske blir en annan, mer friare typ av texter som omväxling och för att undvika känslan av tvång som är förödande för kreativiteten och lusen att lära och utvecklas. Tyvärr känns dock den akademiska världen allt mer tvingande. För varje år som går känner jag mig mer instängd. Trots att jag har gått igenom landets längsta (och inte minst dyraste) utbildning litar organisationen allt mindre på mig. Vi lärare förväntas allt mer följa order uppifrån, som i bästa fall, men långt ifrån alltid, är förankrade i kunskap.

Problemet är att marknadsföringen idag kommer först, och sen fylls budskapet med innehåll. Allt fler verksamheter styrs idag av strateger vars mer eller mindre visionära idéer styr verksamheten. Det fungerar bra inom många branscher och ibland är det enda sättet att tvinga fram innovationer, vilket Steve Jobs och Apple är ett talande exempel på. Men på högskolan är det förödande eftersom vårt uppdrag är kunskap. Som lektor skapar jag förutsättningar för lärande, jag överför inte fakta. Därför leder målstyrningstanken och kvalitetssäringssystemet till produktion av tomma nyckeltal, för det är det enda som går att styra. När det är marknadsförarna och strategerna som styr högskolans verksamhet spänns i praktiken vagnen framför hästen, vilket är djupt problematiskt med tanke på vilka utmaningar mänskligheten står inför.

Ironi är i princip det enda ”vapen” vi som värnar kunskapen har tillgång till idag, vilket är oerhört frustrerande att tvingas konstatera. Som bagare följde jag självklart order, men som docent är jag utbildad för och har många års erfarenhet av att leda. Forskarutbildningen handlade i grund och botten om att utveckla kompetens att söka sig fram i okänd och oländig terräng. Det viktigaste jag lärt mig är förmågan till kritisk utvärdering av det vi anser oss veta. Som kultuforskare undersöker jag den miljö som vi alla lever i och som vi genom att interagera med varandra i vardagen både påverkas av och påverkar. Problemet, eller det är själva förutsättningen, är att kulturen är osynlig; den är som vattnet för fiskarna, vilket gör det till en otacksam uppgift eftersom forskningen ofta inte resulterar i kunskap som människor vill ha. Min forskning handlar i alla fall om kunskap som vi behöver. Och jag ser mig inte som någon expert som talar om för andra vad de ska göra. Forskningen handlar om att skapa verktyg att tänka med för att bygga upp en bättre förståelse för tillvaron och dess inneboende förutsättningar för förändring.

Marknadsföringssamhället är ett girighetssamhälle och jag har tänkt på dess konsekvenser långt innan jag började på högskolan och tvingades se på hur den akademiska kulturen förändrades. Som ung vuxen under 1980-talet retade jag mig på reklamen för ny musik som då blev allt vanligare. Då som nu tänkte jag att verklig kvalitet alltid visar sig. Bra musik sprider sig bland kännarna eftersom dess inneboende kraft att övertyga uppstår i mötet mellan. Visst blir vissa låtar klassiker för att de spelas många gånger, för att många människor hör dem ofta, men är låten dålig spelar det ingen roll hur mycket den marknadsförs. Konsekvensen av marknadsföringen, om den tillåts ta över, är att bara musik som marknadsförs spelas. Och när även artister förväntas följa marknadsförarnas och strategernas order försämras musiken. Där är vi inte och förhoppnings hamnar vi aldrig där. Jag hoppas och tror att konsten är immun mot marknadsföringssamhällets förförande krafter.

Vad jag försöker säga är att reklam för böcker, filmer och musik är lika förödande för kvaliteten som reklamen för skolorna är för kunskapen. När den här vägen väl anträtts rör man sig snabbt ut för ett sluttande plan. Ett strikt kontrollerat samhälle är inget fritt och öppet, demokratiskt samhälle, utan en totalitär och toppstyrd diktatur.