Metaforer som pedagogiska verktyg

Jag använder ofta liknelser och metaforer när jag skriver och undervisar. Det är ett klassikt pedagogiskt grepp som jag upptäckt passar mig. Därför känner jag mig hedrad över att ha blivit inbjuden att skriva en artikel i en bok på engelska som handlar om just metaforer i undervisningen. För att kunna formulera mina tankar skriver jag dock på svenska, för att sedan översätta texten. Det kanske innebär dubbelt jobb, men det är kärt besvär för skrivandet och arbetet med språk är skapande verksamheter, vilket ger mitt liv mening. Jag är nöjd med både metaforen och nu även tankarna, så jag delar dem här. 

Handledaren som en surfinginstruktör

En vetenskaplig examen handlar om vilka kompetenser man faktiskt har. Och för att arbetet ska kunna leva upp till kraven som ställs på det som sägs i namn av vetenskap måste man ta uppgiften på allvar och verkligen lägga ner den tid som krävs för att utveckla förmågan att tänka och agera vetenskapligt, vilket är vad som bedöms. När man lägger fram en uppsats för granskning är det inte meningen att man ska sitta och vara orolig för om man blir godkänd eller inte. Känner man så är det något som är fel. Att vara nervös och spänd inför stundens allvar är något annat. Alla som utför arbetsuppgifter som kräver att man presterar på toppen av sin förmåga för att det ska bli bra blir nervösa, det visar att uppgiften betyder något för en, vilket följande illustration av metaforen jag valt visar.

Efter några dagar med blåst har det mojnat. Nu lyser solen och väderförhållandena är perfekta. Vågornas rytmiska ljud när dyningarna rullar in manar dig ner till stranden. Väl där ser du hur höga vågorna är och pulsen stegras. Men det är detta du har tränat och förberett dig mentalt inför. Brädan är inoljad, våtdräkten sitter som den ska. Idag är det dags att visa alla att du har vad som krävs för att bemästra vågorna.

På avdelningen där jag handleder studenter talar vi om inslagen av vetenskapsteori i termer av en vetenskaplig våg, och jag har alltid betraktat den som en våg i bokstavlig mening. Därför ser jag oss lärare som ett slags surfinginstruktörer. På programmets inledande kurser har vi föreläsningar om vetenskapligt tänkande och arbetar med enklare uppgifter, och dessa ser jag som första mötet med surfinginstruktören. Föreläsningarna och övningarna utspelar sig på stranden och man får bekanta sig med brädan och lära sig hur vågorna fungerar i teorin. Längre fram under utbildningen får man testa på mindre vågor på grunt vatten under överseende av instruktören. Och examensarbetet handlar om att visa att man kan bemästra en större våg på egen hand. Att skriva avhandling brukar jag likna vid vågorna i Nazaré i Portugal som anses vara världens svåraste. Jag har valt den här metaforen eftersom den riktar uppmärksamheten mot det faktum att uppsatsens kvalitet står i direkt relation till graden av eget ansvar, både i arbetet med att utforma syftet där man sätter ord på vad man vill veta, under utarbetandet av metoden och för att driva arbetet framåt. För att utbildningens resultat ska kunna sägas vara akademiskt räcker det inte att bara skriva en text som lever upp till kraven, efter studierna måste man kunna omsätta kunskaperna man skaffat sig i praktiken ute i samhället och arbetslivet.

Ser man uppsatsen som en surfingutmaning kommer man att ta sig an uppgiften på ett annat sätt än om man betraktar arbetet som en tur med en vattenskoter i en insjö en vindstilla dag mitt i sommaren. Griper man sig an examensarbetet på samma sätt som en som ska lära sig surfa kommer man att ta ett större ansvar för både utförandet och resultatet, och det ökar chansen att slutresultatet blir akademiskt eftersom man då läser metodlitteraturen och lyssnar på handledarens råd på ett mer aktivt sätt. Väljer man att se handledaren som en surfinginstruktör, sig själv som surfare och arbetet med uppsatsen som vågen som ska bemästras, kommer tillfredställelsen över ett lyckat resultat att bli större än om man bara åker med på resan. Handledarens uppgift är inte att tala om exakt hur man ska göra, utan att svara på frågor om hur man kan tänka och föreslå saker man bör göra, samt granska och lämna kritiska synpunkter på texten som växer fram under processen. Det är en avgörande skillnad mellan följande frågor och inställning till arbetet: Hur lär du mig att surfa (forska), och vad krävs för att jag ska lära mig surfa (skriva texter som håller för en vetenskaplig granskning)?

Förhoppningen är att metaforen ska främja förståelsen för hur viktigt det är att läsa metodböcker och anvisningar som ett slags guideböcker som förmedlar en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och pekar de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens fascinerande värld. Guideböcker är motsatsen till regelsamlingar som läses som recept, alltså för att få tydliga anvisningar att följa, vilket man kan göra utan att förstå principerna som vetenskapen utgår från. Handledaren är ingen polis som kontrollerar att man gör rätt och bestämmer heller inte vad man ska göra, han eller hon svarar på frågor och hjälper en att utveckla en egen förståelse för det akademiska hantverket. Om man som student ser sin handledare som en surfinginstruktör blir det lättare att förstå att instruktionerna inte primärt handlar om att uppsatsen ska bli godkänd, utan om att upplevelsen som helhet ska bli så bra och givande som möjligt, inte minst försvaret av arbetet. Betraktar man sina lärare som surfinginstruktörer blir det lättare att förstå att deras roll är att likt sherpas i Himalaya hjälpa studenterna att nå toppen av berget som man själv valt ut. Tillsammans kommer man att klara av utmaningen, men bara om man som student är ödmjuk inför svårigheterna och förstår vad det är för uppdrag man har tagit dig an samt är väl förberedd och lyssnar uppmärksamt på råden man får.

Liksom surfinginstruktören ställer handledaren sina kunskaper och erfarenheter till studenternas förfogande för att hen vill att man ska lära sig hantverket. Men det är bara man själv som vet vad man behöver fråga om för att kunna utveckla förståelsen och förmågan. Det finns många olika sätt att visa och förklara, och alla som vill utveckla kompetensen måste lära sig lyssna efter det som leder till att just jag förstår och kan utveckla min kompetens på bästa sätt så att uppsatsen blir så bra som möjligt. En erfaren instruktör möter varje student där hen är och eftersom varje uppsatsprojekt är unikt förklarar olika handledare samma sak på olika sätt för olika studenter. Låter det som att lärarna säger olika saker kan det bero på att man lyssnat efter något annat än vad man förväntas höra, eller att man inte förstår att personliga råd inte är samma som generella, tvingande krav.

Att skriva uppsats är naturligtvis helt annorlunda än att surfa, men för att lyckas med båda uppgifterna måste man ta utmaningen på allvar, förbereda sig väl och ta eget ansvar. Det går inte att skriva en bra uppsats genom att bara läsa anvisningarna och sedan börja skriva eller lägga ansvaret för resultatet på handledaren. Uppsatsarbetet handlar som sagt om att visa vad man faktiskt kan, och kunskap är som kondition och styrka: det finns inga genvägar. Tvärtom, ju längre omväg man tar och ju djupare förståelse och bredare kunskapsbas man skaffar sig, desto större är chansen att uppsatsen blir bra och att man lär sig något under skrivandet, handledningarna och det examinerande slutseminariet.

För att inte skada sig och för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt gäller det att man redan långt innan brädan läggs i vattnet börjar förbereda sig på olika sätt. Först och främst är det viktigt att man funderar på vilka ambitioner man har (att syftet är väl genomtänkt och att man förvissat sig om att det är genomförbart), så att både utmaningen och träningsupplägget anpassas efter det. Innan man kastar sig ut i vågorna måste man studera var de bryts och hur de rör sig. Kunskap om olika typer av brädor – hur de rör sig i vattnet och vilka krav på teknik och styrka de ställer på den som ska surfa motsvaras inom vetenskapen av inläsningen av tidigare forskning och studierna av relevanta teorier. Utan god kondition och styrka blir det svårt att klara utmaningen, så det gäller att börja den fysiska träningen i god tid, vilket kan liknas vid utarbetandet av metoden och insamlingen av material. Sömn är också viktigt för att orka. När dagen är inne kan det finnas en poäng med att vara ute i god tid för att ta in omgivningen (att inte vara ute i sista minuten är helt avgörande för uppsatsens kvalitet). För att lyckas med både surfingutmaningar och vetenskapligt skrivande är det avgörande att vara både lyhörd och ödmjuk. Både när man ska surfa och skriva uppsats påverkas kvaliteten av hur uppmärksamt man lyssnar på kommentarerna man får på arbetet under processen fram till examen och hur mycket tid och möda man lägger ner, samt hur stort eget ansvar man tar.

Förutsättningarna är desamma för alla, och det finns ingen annan att skylla på ifall man misslyckas på grund av dåliga förberedelser. Surfinginstruktören kan ställa upp och hjälpa en med många olika saker, men ute bland vågorna är man ensam och där är det upp till en själv att få allt att fungera. Inser man att kompetensen att skriva en vetenskaplig uppsats fungerar på samma sätt kommer man att utveckla förmågan att ställa kritiska frågor som hjälper en förstå hur man kan göra för att lära sig tänka vetenskapligt, och man kommer också att ta det ansvar som krävs för att kunna arbeta självständigt, vilket är en förutsättning för att uppsatsen ska bli ett vetenskapligt arbete som visar vilka kunskaper och kompetenser man faktiskt har.

Vad jag försöker säga här är att glädjen i och med högre studier och uppsatsskrivande inte är omedelbar, men när man väl lärt sig hantverket förfogar man över kunskaper och kompetenser som kan berika resten av ens liv. Faller man i fällan att lägga ansvaret för resultatet av studierna på någon annan finns en risk att man för sent upptäcker misstaget, vilket gör arbetet med den avslutande uppsatsen, där man visar vad man faktiskt har lärt sig under utbildningen som helhet, till en plåga. Och det blir dessutom svårt att försvara resultatet, vilket leder till onödig oro inför examinationstillfället.

Utgångspunkten för tankarna som jag försöker förmedla med den här metaforen är att det är i sökandet efter svar som fungerar och arbetet med att utveckla kunskap, som förmågan att tänka vetenskapligt utvecklas. På mitt kylskåp där hemma sitter en magnet med ett citat från författaren Jack Kerouac: ”I have nothing to offer anyone except my own confusion.” För mig har det kommit att bli ett visdomsord, för med åren har jag allt mer kommit till insikt om att jag som forskare och lärare egentligen inget annat har att erbjuda än min egen förvirring (eller kanske snarare förundran) över världen och verkligheten. Faktum är att jag själv är lika förvirrad i dag som när jag inledde mina studier på 1990-talet. Men, och detta är det viktiga, i dag är jag förvirrad på ett högre plan eftersom svårighetensgraden i utmaningarna som jag tar mig an, höjden på vågorna, hela tiden ökar. Och den insikten gör mig till en bättre forskare, eftersom den hjälper mig att hålla nyfikenheten vid liv, och påminner mig om allvaret i situationen.

Som handledare har jag inget facit, jag vet nämligen inte vilka mål som studenterna jag möter har eller vad de vill göra med resten av sina liv – vilka vågor de ska surfa efter utbildningen. Jag ser mig därför som en surfinginstruktör som ställer sina kunskaper och erfarenheter av att surfa på vetenskapens olika vågor till studenternas förfogande.