Under mina första 15 år i den akademiska världen var det mesta sig likt, och jag kände dessutom igen mig i mina lärares berättelser om hur det var när de var de själva var studenter. Kulturen på universitetet präglades på den tiden av forskare och lärare, av den enkla anledningen att det i princip inte fanns några andra yrkeskategorier ute på institutionerna. Som D-studenter fick jag och mina studiekamrater delta på institutionens högre seminarium där vi varje vecka mötte både undervisande lärare och de som forskade. Eftersom klasserna var förhållandevis små och lärarna i princip enbart ägnade sig åt undervisning, och inte minst eftersom timtilldelningen för respektive kurs var långt större än idag träffade vi våra lärare så pass ofta att vi lärde känna dem och de lärde känna oss. Flera av dem har jag kontakt med än idag. I denna miljö fostrades jag till akademiker. Som doktorand blev jag själv en del av kollegiet. Även efter disputationen, när jag blev anställd som lektor var det mesta sig likt. Det kändes tryggt att det fanns en sekreterare som hjälpte oss lärare att rapportera in betyg och som hade koll på institutionens alla kurser och studenter, och det fanns bara en enda.
Förändringen smög sig sakta på, en ny regel och en ny administratör i taget. I början avlastades vi lärare, men efter några år när linjen utgjorde en allt större andel av personalen och administratörerna började (kunna) göra karriär -- när administratörerna blev fler behövde deras arbete organiseras, vilket skapade behov av administrativa chefer med ansvar för att ta fram strategier -- började det ställas krav på lärarna och forskarna att utföra allt fler av de administrativa uppgifter som tidigare inte existerade eller som administratörerna tog hand om. Idag känns det som kollegiet är i minoritet även om personalen fortfarande huvudsakligen består av lärare och forskare, delvis beroende på att högskolans ledning betraktar alla anställda som utförare av olika tjänster (läs produktion av nyckeltal). Till och med professorerna som tidigare bestämde helt och hållet över sitt arbete och dess innehåll betraktas idag som (välbetalda) utförare av ledningens strategiska beslut. Idag ses akademiska titlar först och främst som något högskolan producerar, och i mindre grad som något framstående forskare belönas med för sina insatser i kunskapens och det allmännas tjänst. Kunskapen har på det här sättet förvandlats från att vara högskolans huvuduppdrag till att bli något som tas för givet och därför inte ägnas något särskilt intresse. Kvalitetssystemen anses viktigare, och därför betraktas det inte som något problem att linjen och administrationen växer.
Frågan jag ställer mig är om och i så fall hur det växande administrativa systemet, som påstås vara nödvändigt för att kunna säkra kvaliteten i det arbete som landets högst utbildade utför, bär sina egna kostnader? Mig veterligen ingår den kostnaden i summan som landets lärosäten får för att bedriva utbildning och forskning. Och med tanke på att den som vinner forskningsmedel i konkurrens idag blir av med ibland ända upp till 80 procent av summan i over-head-kostnad (läs administration) till lärosätet, vilket betyder att bara 20 procent av samhällets investering i forskning kan användas till forskning, är frågan jag reflekterar över något vi borde tala mycket mer om. Högskolans administrativa system liknar allt mer en gökunge som äter upp allt mer av skattebetalarnas pengar, som är tänkta att gå till kärnverksamheten som är undervisning och forskning.
Även om det är lågt räknat, låt oss säga att hälften av pengarna som samhället investerar i högskolan, direkt och indirekt, går till olika kvalitets- och ledningssystem av undervisningen och forskningen. Då blir frågan: Är det värt det? Är det verkligen rimligt att landets högst utbildade (betänk att doktorandutbildningen är en av de absolut dyraste utbildningarna) inte anses betrodda att utföra sitt arbete i enlighet med kunskaperna och kompetensen de skaffat sig på skattebetalarnas bekostnad? Och blir kvaliteten verkligen så mycket bättre att kostnaden för administrationen kan anses motiverad? Med tanke på att kvalitet i utbildning och forskning uppstår i forskningen och undervisningen, är det någon som på allvar tror att kvaliteten i arbetet som utförs på landets högskolor skulle sjunka drastiskt om kostnaderna för kvalitetssystemen skars ner med hälften? Vad skulle hända om lärarna upphörde att lägga tid på att fylla i alla blanketter och ägnade timmarna som idag läggs på olika system åt undervisning istället? På vilket sätt skulle kvaliteten i undervisningen försämras? Betänk att innan kvalitetssäkringssystemen infördes och administrationen blev en fristående (växande) verksamhet inom högskoleverksamheten, ansågs det svenska utbildningssystemet vara ett av världens bästa. Även om det är svårt att skilja korrelation från kausalitet är det ett faktum att Sverige ligger långt ner på samma lista idag.
För alla som undervisar och forskar för kunskapens och lärandets skull är kvaliteten i arbetet helt central, så när det helt plötsligt dyker upp människor som ibland inte själva utbildats till forskare eller lärare och tvingar oss lärare och forskare att ägna tid åt saker som vi på goda grunder finner meningslösa, eftersom det inte leder till bättre kunskaper, har förutsättningarna för att vi ska kunna främja och försvara kunskapen och kvaliteten försämrats. Och då spelar det ingen roll hur bra systemet är, eftersom det är en ovidkommande fråga av den enkla anledningen att det är kunskapen som ska vara bra, inte kvalitetssystemet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar