Högt ställda mål, och ambitioner

Mina ambitioner för innevarande år är högt ställda. Tre bokmanus och en artikel ska förfärdigas, vid sidan av mitt ordinarie arbete. En bok har jag kontrakt på, så den kommer att ges ut (det är en lärobok om metod); de andra två skriver jag på vinst och förlust. Därutöver väntar jag på besked från ett bokförlag om en bokidé, som jag hoppas få antagen, och tanken är dessutom att jag ska påbörja ytterligare en bok och inleda en ny vända med boken om mellanrummen. Efter refuseringen här för drygt ett år sedan har jag insett att manuset kräver mer av mig än jag tidigare trodde. Projektet är större än jag kunde drömma om, har jag så sakteliga kommit till insikt om. Mellanrumsboken är mitt livsverk, oavsett om den kommer att ges ut eller inte. Nu kanske någon tror att jag skriver detta för att skryta, men det är inte min tanke. Detta är lika lite som någon annan av posterna på Flyktlinjer en informationstext. Tanken med inlägget är att reflektera över skillnaden mellan mål och ambitioner.

Skrivandet och möjligheten att få utlopp för min kreativitet i skapandet med hjälp av ord ger mitt liv mening, därför ser jag inte böckerna som något mål. Även om alla skrivdagar inte är fyllda av energi och trots att jag bara glimtvis kan njuta av flow vill jag vara i processen. Höga ambitioner inspirerar, men det är helt avgörande att dessa inte blir till mål för då känner jag mig instängd. Jag tycker om att se fram emot och planera för nya projekt, men aktar mig för att lova något innan jag kommit så pass långt i arbetet att jag vet att arbetet inte blir en börda. Att sätta en deadline är inspirerande, men bara om jag kommit en bit på väg och har en god bild av vad det är jag vill. Att få uppdrag slängda på mig, saker som bara ska göras, särskilt om arbetet ska utföras enligt en manual, är förödande för mig. Särskilt svårt har jag för arbetet med kursplaner vars deadline ibland kan vara ett halvår innan kursen ges. Under arbetet med den typen av texter finns inget utrymme för kreativitet, de ska skrivas enligt en mall. Jag tycker om att skapa kurser och undervisning är inspirerande, men jag vill vara närvarande i nuet, inte tvinga fram en mall som sedan inte går att ändra i mötet med studenterna. Sådant arbete är själsdödande och tröttande, medan fritt skapande ger mig energi. Därför är högst ställda mål betungande, medan höga ambitioner inspirerar och ger kraft och uthållighet.

Genom åren har jag tänkt en hel del på detta, inte bara i mitt eget skrivande. Samtidskulturen går att förstå med hjälp av samma tankefigur, vilket är vad jag ser detta resonemang som. Idag förväntas man inte bara sätta upp högt ställda mål, man måste också nå dem, till varje pris. Måluppfyllelse är allt som räknas och den som lovar mest får högst anseende medan övriga betraktas som losers. Det gäller både individer och organisationer och inte minst i politiken. Processer kontrolleras och kvalitet målsäkras idag, vilket riktar fokus mot framtiden, bort från det som är här och nu. Vi får ett samhälle där allt fler blir allt mer stressade eftersom deras mål alltid riskerar att toppas av någon annan vars mål är högre, vilket gör att allt färre når målen. Och även om målet nås måste fokus omgående riktas mot nya och ännu högre mål. Paradoxalt nog leder dagens målfixering till att allt färre mål nås.

Höga ambitioner är något annat. Släpper man tanken på målet och dess uppfyllelse blir man mer närvarande och man kan vila i vetskapen om att man får vara kvar i processen även framöver. Målet med livet är vägen framåt, uppåt, utåt. Livet handlar om att leva här och nu, inte om att jaga efter mål, särskilt inte mål som någon annan satt upp. Höga ambitioner leder inte till stress eftersom inga löften om leveras ges, och eftersom man hela tiden skapar innehåll resulterar skrivandet i texter som går att blicka tillbaka på, vilket inspirerar till fortsatt arbete och höjda ambitioner.

Jag tänker samma som lärare och skiljer mellan krav och förväntningar. Tyvärr förstår dagens studenter inte skillnaden. När jag visar att jag förväntar mig storverk klagar de och tycker jag är orättvis, trots att jag är tydlig med att jag finns där som stöd, hjälp och inspiration. I kursvärderingarna skriver man att kraven är för höga, utan att ställa dem i relation till tiden de förväntas lägga ner på studierna (som i normalfallet är heltid, alltså 40 timmar i veckan). Vad som är hönan och ägget är naturligtvis svårt att säga, men min kvalificerade gissning är att målfixeringen har med saken att göra. Och den har i sin tur med synen på kvalitet i den akademiska världen att göra, vilket en av böckerna jag arbetar med handlar om. Planen är att det manuset ska skickas till förlaget om typ en vecka. Jag har skrivit ut det och ska läsa igenom det en sista gång. Mina förväntningar är högst ställda, men jag har blivit refuserad förr så det är inte hela världen. Det är som sagt skrivandet jag lever för, inte publiceringarna, även om det naturligtvis alltid är ambitionen.