Att skapa egna och nya tankar av andras insikter

Ibland funderar jag på hur många timmar jag lagt på skrivande. Inte för att det spelar någon roll, utan mer för att det vore kul att veta. Många timmar är det. Det var när jag började blogga som jag började skriva mer på regelbunden basis, vilket också var en av poängerna med bloggandet, att få in den rutinen i vardagen. Under tio års tid skrev jag minst en timme varje dag, och det har jag i princip fortsatt med. Innan dess hade jag skrivit studentarbeten, en avhandling, några artiklar och en bok. Jag har lagt ner mer tid på läsande, och det är mycket mer av en prestation för mig. Skrivandet har inte alltid kommit naturligt, men det blev så efter ett tag när bloggandet blivit en rutin.

Jag är tacksam för att kunna och att det finns tid, att arbetet jag har går att kombinera med skrivande, för det ger livet mening. Det är en skapande verksamhet och när texten väl är inledd vet jag aldrig exakt vart jag landar eller vilka tankar som sätts på pränt. Efter att jag blev docent har ambitionen varit att skapa egen kunskap, alltså inte upprepa vad andra sagt, tänkt eller skrivit. Väldigt många texter är i princip spegelbilder av andras texter. Och det är inte så konstigt eftersom det är svårt att skapa något nytt och eget. Svårigheten ser jag dock som själva meningen med arbetet, för genom att utmanas växer man och utvecklar sin förmåga att tänka och det är vad som driver mig.

När jag blev docent bestämde jag mig för att skapa en egen kulturteori och det projektet har jag arbetat med sedan dess. Inte varje dag, i långa perioder har jag inte skrivit något. Men allt jag läser och hör hjälper mig i arbetet på olika sätt och vid varje genomläsning och revidering känner jag att jag närmar mig målet. Jag vet idag i princip vad jag vill säga, det är uttrycket jag kämpar med. Förståelsen för hur jag kan och ska formulera mig växer i skov och för varje text jag färdigställer och får publicerad växer självförtroendet. Jag ångrar lite att jag sände manuset till mitt Magnum opus till ett förlag för snart två år sedan, men å andra sidan innebar refuseringen att jag fick en annan blick på texten och den fick mig också att inse hur mycket arbete som återstår. Refuseringen förde också det goda med sig att jag insåg vad jag kan och troligen också behöver göra innan jag på allvar tar tag i mitt livsverk igen.

Just nu arbetar jag, vid sidan av författandet av min nästa lärobok, som kommer runt årsskiftet, på två böcker; en om akademisk kvalitet som snart är färdig och en på temat kunskap i samverkan som precis påbörjats. Båda böckerna utgår från mina kunskaper, det jag lärt mig genom åren av studier och egen forskning. Ambitionen är att säga något nytt och eget, något som visserligen bygger på andras tankar men som ändå kan sägas vara ny kunskap. Det är en utmaning, och det tycker jag att det ska vara. Som forskare kan tanken aldrig vara att man ska bli färdig och fullärd. Boken om akademisk kvalitet handlar delvis om detta, om hur man skapar en miljö där verksamheten inte bygger på måluppfyllelse utan om att tänja på gränserna och utmana det rådande. Boken om kunskap i samverkan handlar om vad som händer i mötet mellan människor med olika kompetenser som utvecklar kunskaper, inte bara forskare från olika discipliner utan även människor med andra expertkompetenser. 

Jag kommer fortsätta med detta projekt livet ut och det känns väldigt bra att veta att jag även framöver tvingas prestera på toppen av min intellektuella förmåga för att kunna komma vidare. Fram kommer jag inte, och det är som jag ser det inte meningen med utbildning och forskning.