Det blir allt tydligare för mig att jag tillhör en (lurad) akademisk mellangeneration. Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer ironisk, som vi i min generation sägs vara, men jag vill verkligen, inte bara arbeta med utan även leva ett sant meningsfullt liv, vilket var vad jag signade upp för och till min stora tacksamhet under ganska många år fick vara del av, strax innan och efter millennieskiftet när jag hittade fram till och in i högskolans värld. Sen fick NPM genomslag på riktigt och nu är akademin förändrad i grunden. Samma ord som lockade mig till universitetet används fortfarande för att beskriva verksamheten, men orden betyder inte längre samma sak idag som förr. Eftersom genomströmningen kopplats till universitetens ekonomi får kunskapen svårt att hävda sig i konkurrensen med andra intressen och bildningen far all världens väg. Allt fokus riktas mot (effektivisering av produktionen av nyckeltal), vilket gör att en kollektiv girighet sprider sig i akademin som föröder grunden för akademiska samtal om kunskap. Konkurrensen sägs vara kvalitetsdrivande, men eftersom kunskap och lärande inte är produkter utan förkroppsligade egenskaper som bara kan växa mellan människor som samverkar är det bara ännu en förtetagsfloskel som tagits upp av högskolornas ledningar.
Att den som liksom jag, med stöd i både forskning från olika områden och lång beprövad erfarenhet, värnar kunskapen har kommit att uppfattas som en kritiker till högskolans verksamhet är outsägligt sorgligt men framförallt är det oroväckande. Det säger nämligen något om kunskapens verkliga status i dagens akademi. Det blir omöjligt att värna kunskapen och den akademiska kvaliteten när det anses viktigare att man vinner pengar i konkurrens (där minst hälften äts upp av högskolans administrativa kostnader) än att medlen förvaltas så klokt som möjligt. I en bildningshögskola där kunskapen verkligen är i centrum firar man när forskningsresultaten är klara, inte är ansökningarna om medel beviljats. Problemet är att kunskapen idag betraktas som ett slags formalitet, som något man tillverkar enligt samma principer som man tillverkar varor, alternativt som ett slags tjänst, upphandlade i konkurrens. Jag kanske låter bitter, eller nostalgisk, men det är jag inte. Jag är oroad både över utvecklingen och det faktum att så många forskare bryr sig så lite om den kunskap som samhället förväntar sig att forskningen ska resultera i. Bara för att man använder en godkänd metod och kommer fram till ett resultat som presenteras i en artikel som blir publicerad betyder inte att resultatet av arbetet är viktig och användbar kunskap. Ett kvalitetssystem som lägger större vikt vid VAR man publicerar sig, än VAD man skriver, kan enligt min mening aldrig sägas vara akademiskt. Och den tanken strider dessutom mot Högskolelagens 6e paragraf.
Högskolan har aldrig varit perfekt. Många tror att jag söker efter universitetets förlorade guldålder när jag talar om akademisk kvalitet, men jag söker inte någon essens. Även om vi verkar ha svårt att lära av historien är det dock alltid en god idé att skaffa sig kunskap om den. Man kan inspireras utan att försöka återskapa något som ändå inte går att återskapa. När jag talar om vad kvalitet är och hur den kan främjas, vilket vi inte gör idag eftersom väldigt många är övertygade om att vi har det bästa kvalitetssystem som går att köpa för pengar, blickar jag framåt. Vi utgår idag från att kvalitet är något man kan mäta objektivt och formulera som mål att styra mot, vilket skapar efterfrågan på ledare och administratörer och reducerar forskare till vilka handläggare som helst. Den utvecklingen är djupt problematiskt oavsett om det var bättre eller sämre förr. Akademisk kvalitet hänger, som jag ser det, samman med höjden i det akademiska samtalet om vad kunskap är, hur lärande främjas och vad resultatet ska användas till. Idag strävas efter koncensus men kunskap utvecklas i kritiska diskussioner och kan bara värnas av människor som lärt sig hantera dissensus. Att jag och andra som lyfter dessa frågor och uttrycker oro över vart vi är på väg betraktas som motståndare till utveckling säger något. Vi har nämligen inget att vinna på kritiken, till skillnad från dem som försvarar status quo.
När jag talar om varifrån vi kommer (alltså reflekterar över hur det såg ut på den tiden när bildning värderades högt och kunskapen stod i centrum, i alla fall i högre grad än idag) gör jag det för att ge perspektiv till dagens situation och syn på vad det innebär att studera på högskolan, inte för att jag tycker att vi ska återskapa dåtidens system. När mina lärare var studenter anmälde man sig till kursen, fick en lista med böcker och välkomnades tillbaka när man kände sig redo att tenta av innehållet. Då bedrevs självständiga studier, som fostrade många legendariska professorer vars arbeten aldrig blir inaktuella. Idag är självständighet och kritiskt tänkande bara ord och formuleringar i kursernas lärandemål vilka lärarna ska styra studenterna mot, utan möjlighet att faktiskt testa om de på riktigt lever upp till de fina orden. Jag säger som sagt inte att vi ska tillbaka dit, men glömmer vi arvet och överger bildningen offras högskolans akademiska kvaliteter för framgång i en meningslös jakt på nyckeltal. Poängen med exemplet är att visa att och hur vi okritiskt, om än i små välvilliga steg, övergav ett akademiskt system som satte kunskapen i centrum för ett målstyrt system som producerar tomhet. Var värnas akademins unika kvaliteter idag, och hur skulle man kunna skapa ett system som sätter kunskapen i centrum? Det är frågan jag reflekterar över och vill diskutera. Och det är ämnet för min kommande bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar