Till eftertänksamhetens lov

Semestern är snart slut. En vecka kvar, sen drar det akademiska året igång. Då ska jag ta tag i bloggandet på allvar igen, men nu när vädret inte är så sommarlikt och det bara är en dryg månad kvar till valet pockar en rad tankar på uppmärksamhet. För att känna att det är semester skriver jag bara, utan någon klar och tydlig tanke om vad det ska handla om, förutom ordet eftertänksamhet. Jag ber därför om ursäkt för korrfel och bristande stringens.

Antingen skapar man regler som sen ska följas till punkt och pricka, eller också låter man människor leva sina liv och analyserar utfallet i efterhand samt drar lärdom. Det förra sättet att se på samhällsbyggande handlar om att sätta upp mål som bryts ner i delmål, det sättet att leva och tänka är motsatsen till medveten närvaro eftersom målet är viktigare än vägen dit. Låter man istället människor leva sina liv här och nu och sedan utvärderar konsekvenserna ökar medvetenheten generellt i samhället. Då blir nuet lika viktigt som kunskaperna man samlar på sig och som används dels för att leva livet fullt ut, dels för att bygga upp förståelse för hur man undviker problem.

NPM bygger på den grandiosa tanken att kultur och samhällsbyggnad, som är komplexa processer, inte alls är komplexa utan linjära och därför går att styra. Vi människor är dock inte maskiner utan biologiska kulturvarelser. När NPM blir det nya normala, det självklara sättet att organisera arbetet, politiken och vardagen får vi ett samhälle som bara fungerar i teorin, när allt går som det ska och den uppgjorda planen. Det är förödande, inte bara för kunskapsutvecklingen utan även för den sociala hållbarheten eftersom hela tankemodellen bygger på att det är någons (företrädesvis någon annans) fel om eller snarare när målen inte nås, vilket leder till att det växer fram ett syndabockstänkande där allt fler fokuserar allt mer på att inte anklagas för att ha gjort fel än att göra det som är bra.

Vad vi behöver är ett samhälle som fungerar i praktiken och ett sådant samhälle måste bygga på eftertänksamhet. NPM-samhället utgår från att vi vet allt vi behöver veta och att ledare därför är viktigare än läkare, lärare, forskare och så vidare. På sikt leder det sättet att bygga samhällen till intellektuell inavel.  Tänk på Parisavtalet om miljön som presenterades som en stor framgång, men som redan efter bara något år dels visade sig bygga på felaktiga premisser, dels inte skulle kunna nås. Dessutom hade USA lämnat avtalet som byggde på tanken om att klimatfrågan redan var löst och därför fick som konsekvens att människor började kräva av politikerna att de skulle tillgodose fiktiva behov som billig bensin, el och flygresor. Det är inte ambitiösa mål eller fina avtal som bygger hållbara samhällen och det är inte mer ledarskap och tydligare regler som skapar kritiskt tänkande och kreativa människor, tvärtom leder NPM till fördumningen som blåses under på och av de sociala nätverkens algoritmer.

Det fina med eftertänksamhet är att det endast kräver av oss att vi stannar upp och tänker efter, att vi riktar vår uppmärksamhet inåt och mot varandra och det samhälle som växer fram mellan oss i vardagen. Eftertänksamhet är ingen lösning eller någon metod utan själva vägen fram. Eftertänksamhet är en förutsättning för medvetenhet som i sin tur är en förutsättning för att kunna dra lärdom och utveckla kunskap. I ett samhälle byggt på eftertänksamhet kan och får läkare vara läkare, lärare vara lärare och alla andra får vara och göra det som förväntas av dem och deras yrkesroll. Ett sådant samhälle bygger på tillit och när något går fel drar man lärdom istället för att fördela skuld. När något bli bra drar man också lärdom, gemensamt. Ledare organiserar arbetet och tar inte åt sig äran för framgångarna som alltid är resultatet av mångas gemensamma ansträngningar.

Det går som sagt att uttrycka dessa tankar bättre, och det ska jag göra sen, i en annan text och ett annat sammanhang. Flyktlinjer handlar om att fånga tankar i flykten.