Minnet är en central del av undervisningen

Semester och kravlös tid för återhämtning är helt centralt för att kunna uppnå kvalitet i verksamheter som utförs av människor. Tid är den enskilt viktigaste faktorn och kravet på effektivitet utgör därför ett allvarligt hot mot kunskapen. Lärande kan bara komma till stånd om det finns generöst med tid att läsa, lyssna, tänka och skriva, samt tid att låta hjärnan bearbeta det man håller på att lära sig. Det finns helt enkelt inga pedagogiska quick fix. Alla lär dessutom på sitt eget sätt och ingen kan ta ansvar för eller leda någon annans lärande mot på förhand uppgjorda mål. Skolans problem bottnar i okunskap om eller ignorans inför dessa grundläggande fakta.

Tanken är att jag ska utveckla dessa tankar och skriva en bok om vad som krävs för att kunna uppnå akademisk kvalitet i högskolans verksamhet, men just nu har jag semester och behöver vara ledig. Jag kan inte stänga av tankarna, men här och nu nöjer jag mig med att sätta dem på pränt. Det är en av många fördelar med att driva en blogg. Nedanstående tankar är också del av den tankemodell jag försöker skapa, och vars bärande tankar är frukter av egna studier, erfarenheter och forskning. Här och nu har jag inga andra ambitioner än att presentera lite inblickar i det arbete jag har för avsikt att återvända till efter den välbehövliga semestern som i morgon går in på sin tredje vecka. 

Minnet är en av människans mest centrala och samtidigt mest underskattade egenskaper. Det är allmänt bekant att man inte kan lita på minnet, varken det egna eller det offentliga. Ändå är man hänvisad till det i vardagen. I dagens uppkopplade värld kan man få hjälp att minnas saker, men eftersom internet svämmar över av information är det hopplöst svårt att sålla, och dessutom är ingen betjänt av att minnas allt. Vårt minne är just mänskligt och vill vi även framgent vara och utvecklas som just människor behöver vi lära oss förstå den visdom jag såg som barn på en bonad i ett hus någonstans, jag har glömt vilket: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag vill peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om att komma ihåg, det handlar lika mycket om att rensa bort och välja vilka minnen som ska bevaras. Att älska, glömma och förlåta är mänskliga egenskaper som går att relatera till kunskapen som den akademiska kvalitet, vilket är bokens huvudtema, ytterst handlar om. Sofia är grekiska och betyder kärleken till visdom. Kan man inte avlära sådant som visat sig vara fel går det inte att utveckla kunskap. Och tar man som forskare kritik mot det man hävdar personligt kommer vetenskapen att utvecklas till en kamp om makt och prestige snarare än vetande. Akademisk kvalitet är på samma sätt som minnet något mycket större och mer betydelsefullt än vad man vanligtvis tänker på. Liksom minnet är den dynamisk och den går bara att närma sig indirekt, och vill man värna den krävs tålamod och ödmjukhet.

Att vara människa handlar om att söka perfektion, men detresan som är målet av den enkla anledningen att livet för var och en av oss är ändligt. För att ha en chans att lära och utveckla kunskap behöver man stanna upp och ta sig tid att tänka efter, och det är en av den akademiska kvalitetens adelsmärken; den går inte att mäta eller kontrollera eftersom den utgör själva förutsättningen för det som utmärker universitetet som kunskapsinstitution. Liksom teknik gör den akademiska kvaliteten sig påmind först när den inte fungerar. När Sveriges utbildningssystem ansågs vara ett av världens bästa var det ingen som talade om vikten av kvalitet eller betydelsen av bildning. Lärdomen man bör dra av det är att lösningen på skolans och den högre utbildningens problem inte är kontroll och styrning samt system för kvalitetssäkringutan motsatsen: frihet, tillit och kreativitet. Det går inte att återskapa skolan och det finns inte ett enda bästa sätt och heller ingen mall för hur man ska göra – liksom med livet är det vägen som är målet. För att kunna värna den akademiska kvaliteten och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling behöver man tänka i nya banor, och man behöver både dra lärdom av historien och rikta blicken framåt, mot det som skulle kunna bli. Utan kärlek till kunskapen som sådan och strävan efter bildning, som inte handlar om någon kanon eller saker att pricka av på en lista, går det inte att värna den akademiska kvaliteten. Framförallt är det viktigt att inte leta syndabockar eller fördela skuld. Bara genom att arbeta tillsammans för kunskapens och det gemensammas bästa kan den akademiska världen återakademiseras.