Akademin är en levande organism, inte en maskin

Nu är det äntligen semester. Inte så att jag längtat, egentligen. När jag jobbade som bagare var det annorlunda. Men jag behöver verkligen vara ledig. Våren är verkligen en hektisk period då alla trådar ska sys ihop, uppsatser ska examineras, kurser utvärderas och alla dessa möten som kläms in just innan ledigheten. För att orka ännu ett år behövs ledigheten. Därför känns det bra. Eller det är bara för mig personligen det känns bra, för egentligen oroas jag över vad som håller på att hända med högskolan. Uppdraget är fortfarande undervisning, forskning och kunskap; men makten över definitionen av begreppen håller på att glida akademikerna ur händerna. Och när det är andra som bestämmer görs andra prioriteringar, skapas andra system för kvalitetsutvärdering och riktas fokus mot annat än just kunskap som inte är en fråga om hur det känns utan ett ämne som akademiker reflekterat över i över tusen år. Verkligheten har inte förändrats, det är kulturen som ser annorlunda ut idag jämför med för bara tio år sedan. 

För att undervisningen ska kunna främja akademiskt lärande måste den bygga på högkvalitativ forskning, och finns inte tiden att utveckla tankarna (både för lärarna och studenterna) och skriva texter som håller för granskning går det ut över kvaliteten. Och om det anses viktigare att produktionen av nyckeltal hålls på en hög nivå och att den egna organisationen står sig i konkurrensen med andra organisationer, blir kunskapen och den akademiska kvaliteten oundvikligen lidande. Det finns inga genvägar. En målstyrd, kvalitetssäkrad och prestationsorienterad högskola kan inte samtidigt vara akademisk. Detta förstår alla vetenskapligt skolade människor, men tyvärr har deras makt över verksamheten minskat betänkligt på senare tid. Det som oroar mig och gör att jag inte riktigt kan njuta av semestern är att det kommer signaler om att produktionstakten ska öka samtidigt som tiden som tilldelas kurserna (alltså den tid lärarna får för att undervisa) stadigt minskar, och kontrollen bli allt mer detaljreglerad. Högskolan förvaltar inte pengarna som skattebetalarna investerar i verksamheten genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för forskning, undervisning och lärande. Den långt drivna ekonomiseringen av verksamheten gör istället att högskolan allt mer betraktas som ett vinstdrivande företag vars mål är att expandera.

Stannar upp. Andas in. Andas ut. Tänker efter. Det är som sagt snart semester och jag behöver verkligen vila. Det är dock svårt att känna sig riktigt lugn när jag upplever att den organisation jag investerat så mycket i dels av tacksamhet över allt jag fått, dels för att arbetet med att utveckla kunskap kommit att bli mitt liv, håller på att förändras i grunden. Från att vara en dynamisk och levande organism som utvecklades i takt med människorna och deras strävan efter att veta mer och bättre, till att bli en maskin som förändras linjärt i en målstyrd utveckling som dikteras av marknaden. I den bästa av världar vore det inget problem att marknaden styrde, men med dagens fokus på aktiekurser och kvartalsrapporter blir det perspektivet allt för kort för att kunskapen ska kunna hänga med. Problemet, eller det är inget problem egentligen, utan själva förutsättningen för verksamheten, är att det finns forskare som också tänker kortsiktigt och som är mer intresserade av att göra karriär än att utveckla samhällsviktig och långsiktigt hållbar kunskap. Maskiner behöver inte vila och linjära utvecklingsprocesser går att styra. Akademiska institutioner däremot, förändras i dynamiken som uppstår mellan människor och människor behöver vila för att kunna prestera på topp, såväl intellektuellt som fysiskt. Utan generöst med återhämtning kommer kunskapskvaliteten att påverkas menligt, och problemen ackumuleras över tid. Först blir enstaka medarbetare utbrända, och om varningssignalerna inte tas på allvar kan hela den akademiska världen kollapsa, liksom torskbeståndet i Kanada. Det mentala och intellektuella klimatet är lika hotat som miljön av marknadens logik.

Stress är förödande för både kroppar och intellekt, så kunskapen blir oundvikligen lidande om elever, studenter och lärare känner sig stressade. Enda sättet att råda bot på det är att sluta styra och kontrollera. Lärande kan inte tvingas fram, och kreativitet kan bara flöda i frihet. Risken för tunnelseende bland forskare är överhängande om de tvingas fokusera mer på produktion än på kunskapsutveckling. Det finns inga genvägar. Ett idealt akademiskt år följer sin egen rytm, som ser ut så här: Upptrappning, intensivt arbete, nedtrappning, ledighet, upptrappning, intensivt arbete och så vidare. Vila och återhämtning är en förutsättning. Och för att vilan ska kunna vara vilsam måste man kunna trappa ner innan och trappa upp efter. Akademin är som sagt en levande organism, inte en maskin.