Den destruktiva jakten på kostnader

Företagsekonomi är en vetenskap som handlar om hushållande med begränsade resurser. Forskningen handlar inte om hur man tjänar så mycket pengar som möjligt (för egen del), utan om hur man på bästa och mest långsiktigt hållbara sätt kan förvalta det man har. Vad många inte förstår, eller cyniskt nog bortser från, är att det finns en gräns för hur mycket man plocka ut ur verksamheten. Nyckeln till framgång i alla verksamheter är det råder balans mellan det som kommer in eller redan finns i organisationen och det som försvinner ut. Och det gäller alla aspekter, alltså både lokaler, teknik, råvaror, personal och pengar, men även kunderna. På samma sätt som man tappar förtroende om man lovar mer än man kan hålla kommer en lång rad besparingar att drabba verksamheten, i alla fall på sikt. För att förstå måste man dels ta med tidsperspektivet i beräkningen, dels inse att det sträcker sig in i evigheten. Vi lever på en ändlig planet som kommande generationer också är hänvisade till för att överleva, så alla typer av agerande som utgår från tanken att resurser är oändliga är ohållbara och därmed förkastliga. Livet på jorden handlar dessutom inte bara om oss människor, det är inte bara vårt liv det handlar om eftersom det är beroende av alla andra livsformer, oavsett hur obetydliga de kan tyckas vara. Virus och bakterier, svampar och alger samt insekter och så vidare kanske upplevs ovidkommande, men vi och resten av livet på jorden är beroende av varandra för vår ömsesidiga överlevnads skull.

Underhåller man inte lokalerna där ens företag finns och verkar minskar visserligen utgifterna, men eftersom alla verksamheter ger upphov till slitage måste någon, förr eller senare, oundvikligen betala priset för upprätthållandet av den kvalitet som krävs för att hålla verksamheten igång. Samma gäller för den teknik som används, den slits och måste underhållas för att produktionen inte ska stanna upp. Det kanske inte känns så, och det är lätt att låta sig förföras av lockelsen som ligger i snabba vinster, men det är ett oundvikligt faktum att många så kallade besparingar i själva verket leder till ökade kostnader, i alla fall om man beaktar tidsperspektivet, vilket alla har ett ansvar att göra, just eftersom vi lever på en ändlig planet. Nyckeln till överlevnad, både i naturen och samhället, och såväl för individer som kollektiv, är just förmågan att HUSHÅLLA med begränsade resurser. Kampen står med andra ord mellan linjärt och cirkulärt tänkande.

Jakten på kostnader, låga priser och olika varianter på det temat leder oundvikligen, förr eller senare, till en jakt på människor och en utarmning av kunskapen, eftersom människor inte är maskiner och kunskap inget man kan producera enligt principer från tillverkningsindustrin. Identifierar man sig enbart med den position man själv befinner sig i, till exempel säljaren av en bostadsrätt kan man kanske trissa upp priset, men troligen måste man köpa en lägenhet på samma marknad, eller också ska ens barn eller barnbarn göra det. Någon måste betala priser för vinsterna som idag växer snabbare än kanske någonsin, kanske just eftersom de hamnar hos en snabbt krympande minoritet som får mer och mer makt för varje år som går. När makt koncentreras på det sättet kommer personliga preferenser hos ett fåtal superrika individer att få större och större genomslag och inflytande över förutsättningarna för liv på jorden. När en sån som Elon Musk riktar blicken mot Mars är det ingen liten sak, för han förfogar över tillräckligt mycket av jordens ekonomiska resurser för att kunna driva igenom sina kortsiktiga pojkrumsdrömmar. Samma med Mark Zuckerberg och Jeff Bezos som blivit två av jordens rikaste människor genom att samla in kunskap om oss människor. När Bezos lovar att Amazon kan leverera varorna som beställs via nätet inom 24 timmar oavsett var på jorden man lever får det konsekvenser, inte bara för de som arbetar för företaget, det påverkar även alla andra företag som måste anpassa sina kostnader och se över sin personalpolitik för att överleva.

Kunskap tar tid att utveckla och underhålla, och tid är ytterst det enda vårt liv består av. Tanken på att tid är pengar må vara förförande, men den är också potentiellt destruktiv. Tänker vi inte cirkulärt och värnar vi inte mångfald på livets alla områden, är det bara en tidsfråga innan jorden blir obeboelig. Det kanske inte drabbas oss som lever nu, men ju längre vi väntar med att ändra vårt sätt att tänka och leva desto närmare oss kommer hotet. Våra barn, barnbarn eller deras barn får betala priset för vår jakt på kostnader och priser som inte täcker kostnaderna som krävs för att skapa produkten eller tjänsten som efterfrågas. En del tänker att omställningen som krävs är för radikal, men inget av det som måste göras för att värna livet på jorden kan vara för radikalt eftersom alternativet är död och förintelse.