Ny inledning till boken om akademisk kvalitet

För några veckor sedan publicerade jag ett tänkt förord till min bok om akademisk kvalitet här på bloggen. Det har nu arbetats om och jag tänker nu i delvis andra banor när det kommer till inledningen av boken. Som alltid är det svårt att hitta en lämplig ingång och ton. Sedan jag publicerade förra utkastet har dock boken som helhet antagit en mycket tydligare form och därför känner jag mig än så länge mer nöjd med dessa ord och denna ingång. Om en vecka, efter en snabb genomläsning, ska manus skickas till förlaget för påseende, men oavsett vilket besked jag får återstår det arbete. Jag ser denna bok som ett slags förlängning av mina tre läroböcker och motivet för att skriva den och rikta in sig på lärare och företrädare för högskolornas ledningar samt administrativa personel, är att det aldrig går att förändra högskolans syn på vad som kännetecknar verklig AKADEMISK kvalitet om inte linjen är med på tåget och skapar förutsättningar för lärarna och forskarna att utveckla kulturen i Högskolesverige, från dagens produktionsorienterade miljö till en mer intellektuell dito. 

Minnet är en av människans mest centrala och samtidigt mest underskattade egenskaper. Det är allmänt bekant att man inte kan lita på minnet, varken det egna eller det offentliga. Ändå är man hänvisad till det i vardagen. I dagens uppkopplade värld kan man få hjälp att minnas saker, men eftersom internet svämmar över av information är det hopplöst svårt att sålla, och dessutom är ingen betjänt av att minnas allt. Vårt minne är just mänskligt och vill vi även framgent vara och utvecklas som just människor behöver vi lära oss förstå den visdom jag såg som barn på en bonad i ett hus någonstans, jag har glömt vilket: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag vill peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om att komma ihåg, det handlar lika mycket om att rensa bort och välja vilka minnen som ska bevaras. Att älska, glömma och förlåta är mänskliga egenskaper som går att relatera till kunskapen som den akademiska kvalitet, vilket är bokens huvudtema, ytterst handlar om. Sofia är grekiska och betyder kärleken till visdom. Kan man inte avlära sådant som visat sig vara fel går det inte att utveckla kunskap. Och tar man som forskare kritik mot det man hävdar personligt kommer vetenskapen att utvecklas till en kamp om makt och prestige snarare än vetande. Akademisk kvalitet är på samma sätt som minnet något mycket större och mer betydelsefullt än vad man vanligtvis tänker på. Liksom minnet är den dynamisk och den går bara att närma sig indirekt, och vill man värna den krävs tålamod och ödmjukhet.

Jag är etnolog och har studerat sagor, sägner och folklig kultur. Det är inom humaniora, som är vetenskapen om människan, om det mänskligas förtjänster och svagheter, som jag fått min akademiska skolning. Kulturforskningen handlar om vardagliga och till synes triviala saker och företeelser och syftet är att förstå livet i hela sin mångfald och komplexitet. Det är därför inte en vetenskap om det som är, var eller kommer att bli. Humanioraforskningens resultat är inte en spegel som reflekterar tillvaron eller en kristallkula som visar framtiden. Humaniora handlar om att skapa förståelse för det som varit, utveckla insikter om det som händer här och nu och det som skulle kunna bli. Så vill jag ringa in mitt forskningsområde, eller det är i alla fall ett sätt att se på saken. Kunskap är inte (bara) hårda fakta och människan är ingen maskin. Vill man verkligen veta vad det innebär att leva som människa tillsammans med andra människor, och det behöver man för att kunna skapa en akademisk kultur värd namnet, måste man förstå att kunskap i hög grad är kultur. Jag famlar lite i blindo här, men jag vet vad jag vill säga och letar efter en ingång till bokens huvudtema som är akademisk kvalitet och intellektuell utveckling som jag ser som två sidor av samma sak eftersom det ena inte går att nå utan det andra.

Att vara människa handlar om att söka perfektion, men det resan som är målet av den enkla anledningen att livet för var och en av oss är ändligt. För att ha en chans att lära och utveckla kunskap behöver man stanna upp och ta sig tid att tänka efter, och det är en av den akademiska kvalitetens adelsmärken; den går inte att mäta eller kontrollera eftersom den utgör själva förutsättningen för det som utmärker universitetet som kunskapsinstitution. Liksom teknik gör den akademiska kvaliteten sig påmind först när den inte fungerar. När Sveriges utbildningssystem ansågs vara ett av världens bästa var det ingen som talade om vikten av kvalitet eller betydelsen av bildning. Lärdomen man bör dra av det är att lösningen på skolans och den högre utbildningens problem inte är kontroll och styrning samt system för kvalitetssäkring. Anledningen till det är att den skola jag fostrades i på 1970-talet och akademin jag sökte mig till på 1990-talet, efter några år i arbetslivet, inte går att återskapa. Det finns inte ett enda bästa sätt och heller ingen mall för hur man ska göra – liksom med livet är det vägen som är målet. För att kunna värna den akademiska kvaliteten och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling behöver man tänka i nya banor, man behöver dra lärdom av historien samtidigt som man glömmer det som varit och rikta blicken framåt, mot det som skulle kunna bli samt undersöka förutsättningarna för det. Utan kärlek till kunskapen som sådan och strävan efter bildning, som inte handlar om någon kanon eller saker att pricka av på en lista, går det inte att värna den akademiska kvaliteten. Framförallt är det viktigt att inte leta syndabockar eller fördela skuld. Bara genom att arbeta tillsammans för kunskapens och det gemensammas bästa kan den akademiska världen återakademiseras.

Jag tassar som katten kring het gröt här i inledningen eftersom det är enda sättet att närma sig kultur, vilket ytterst är vad akademisk kvalitet handlar om. Att jag inledde med att reflektera över den där bonaden är ingen slump, för det jag vill visa här är att vi redan vet allt vi behöver veta för att värna högskolans akademiska kvaliteter och att lösningen inte är någon ny och revolutionerande metod. I grund och botten handlar kunskapsutveckling och kvalitetsarbete om stanna upp och öppna ögonen samt lära sig se och förstå den värld man lever i på sina egna premisser. Kunskapen ligger inte dold och behöver följaktligen inte upptäckas eller avslöjas. När jag föreläser och skriver brukar jag ofta använda exempel från sagorna, ordspråkens och fiktionens värld, just för att uppmärksamma åhörarna på detta. Det är ett slags virtuellt universum fyllt av vishet, eller en kunskapens skattkista att ösa ur för alla som ser värdet och förstår den djupare innebörden. H C Andersen, till exempel, hade en enastående blick det mänskliga och hans berättelser är sprängfyllda av insikter som behövs i alla tider. Shakespeare är en annan berättare vars iakttagelser av mänsklighetens eviga dilemman hjälper oss förstå oss själva, vilket är en förutsättning för utvecklingen av kunskap och värnandet av kvalitet. Sagorna som idag approprierats av nöjesindustrin som använder dem för att sälja på oss människor underhållning och förströelse rymmer så mycket mer än den verklighetsflykt vi betalar för. Kejsarens nya kläder, till exempel, handlar om hur lätt det är att förföras av någon som vet hur den mänskliga psykologin fungerar. Sagan visar hur människans osäkerhet och makten som finns i det sociala påverkar kunskapen om världen. Hur många gånger genom historien har inte människor låtit sig förföras av fina titlar, av säkerhet i uttalandet och manér? Även Kejsare är människor och det är inte banbrytande och spektakulära forskningsresultat som ger upphov till kulturell och samhällelig förändring, utan triviala påpekanden som vinner gehör hos allmänheten. Barn som ännu inte socialiserats till att lyssna på auktoriteter ser världen klarare och mer fördomsfritt än forskare och andra auktoriteter.

H C Andersen skrev en annan saga som jag brukar peka på när jag föreläser om och problematiserar makt och viljan att veta säkert. Näktergalen. Jag talar om den så som jag minns den, men när jag kollar upp saken visar det sig att jag det mitt minne inte stämmer med sagans innehåll. Kanske är det en annan saga jag minns? Fast det spelar inte så stor roll för jag använder inte sagan som bevis för något, utan som ett verktyg att tänka med. Sagan handlar om kejsaren av Kina, världens mäktigaste människa, som kan få allt han önskar sig. En dag när han är ute i skogen hör han en näktergal sjunga vackrare än någon annan fågel han tidigare hört. Han ger order om att fågeln ska fångas in och sitter sedan och väntar vid buren. Men fågeln sjunger inte, det gör den bara i frihet. Näktergalens sång symboliserar i berättelsen så som jag minns den det man vill ha men inte kan få, oavsett hur mycket makt man har. Det är så jag ser på kunskap och akademisk kvalitet. Kung Midas och Ikaros är andra exempel på samma tema, båda fick sina önskningar uppfyllda, men deras liv blev inte som de tänkte sig. Shakespeares drama Macbeth handlar om liknande saker. Vad gör viljan att veta säkert vad som ska hända i framtiden med oss människor? Filosofen Mats Rosengren har skrivit en bok om det, vars titel är: För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet. Att människan vill få sina önskningar uppfyllda och vill veta säkert är en sak, en helt annan är om det är bra eller inte. Sagorna ger oss inga svar, men hjälp att reflektera över livets oöverblickbara och komplext föränderliga dynamik.

Ett saga som jag tycker är särskilt relevant i samtal om akademisk kvalitet är Michael Endes, Momo eller kampen om tiden. Den sätter ord på min upplevelse av universitetsvärldens gradvisa förändring efter utbildningsreformerna i början av 1990-talet och i kölvattnet av Bolognaprocessen. Den växande administrativa apparaten som succesivt byggt upp för att värna kvaliteten i den akademiska världen fungerar på samma sätt som de där grå männen som plötsligt dyker upp i Momos värld och intalar alla att man kan och bör spara tid, vilket efter en tid leder till att ingen har tid för varandra och livet som ytterst är det enda vi människor har. Att vara människa är att vara vid liv, men det är också ett faktum att vi alla en gång ska dö. Sagorna hjälper oss förstå och bearbeta det som är svårt att förstå, och kunskap och akademisk kvalitet är lika svårt som livet, men eftersom det handlar om lika essentiella egenskaper är det mödan värt att försöka förstå och arbeta för att förverkliga visionen om en högskola värd namnet. Många misstag skulle kunna undvikas om vi tog oss mer tid att läsa och samtala om sagornas innehåll och underliggande budskap. Det kostar inget, kräver bara tid och tålamod, men kan mycket väl bli den bästa investeringen någonsin eftersom ju fler som tar sig tiden och skaffar sig tålamodet desto värdefullare blir skatten. Det är ingen saga jag skrivit, men budskapet jag vill förmedla med boken finns liksom i sagorna som berörts här i inledningen mer mellan än på raderna där texten och tankarna presenteras.

Schismogenesis

Idag ska jag åka och hälsa på mitt nyfödda barnbarn så det finns inte riktigt tid eller ro att skriva något mer utvecklat. Det finns dock några tankar jag vill dela om ett begrepp som säger väldigt mycket om vår samtid: Schismogenesis, som skapades av antropologen Gregory Bateson. På Wikipedia finns följande citat som beskriver innebörden i begreppet. 

”The concept of schismogenesis was developed by the anthropologist Gregory Bateson in the 1930s, to account for certain forms of social behavior between groups. Analogous to Émile Durkheim's concepts of mechanical and organic solidarity (see functionalism), Bateson posited a symmetrical form of schismogenic behavior that consisted of a competitive relationship between categorical equals (e.g., rivalry) and complementary schismogenesis between categorical unequals (e.g., dominance and submission). Bateson's specific contribution was to suggest that certain concrete ritual behaviors either inhibited or stimulated the schismogenic relationship in its various forms. In his earlier formulations, Bateson tied the notion to that of ethos" 


Begreppet förklarar dagens politiska landskap på ett bra sätt. Polariseringen mellan höger och vänster i politiken och samhällsdebatten blir tydligare och tydligare ju närmare valet vi kommer, och som det verkar blir skillnaderna bara tydligare och tydligare för varje debatt. Det är som om debatten i sig driver på olikheterna och förstärker känslorna av hat som växer fram mellan lägren. Den politiska debatten kanske skulle kunna ses som ett slags ritual, som handlar om att skapa skillnad, snarare än förståelse för varandras olika argument och visioner. När vänstern säger si säger högern så, och aldrig mötas de två, vilket är djupt problematiskt. Dagens postideologiska politiska partier saknar egna visioner, de speglar sig bara i varandra och reagerar istället för att utarbeta egna visioner för samhället som helhet.

"Progressive changes of this sort we may describe as complementary schismogenesis. But there is another pattern of relationships between individuals or groups of individuals which equally contains the germs of progressive change. If, for example, we find boasting as the cultural pattern of behaviour in one group, and that the other group replies to this with boasting, a competitive situation may develop in which boasting leads to more boasting, and so on. This type of progressive change we may call symmetrical schismogenesis" (pp. 176-177).

Sorgligt nog har dagens politiska utveckling, inte bara i Sverige, fastnat i en ond cirkel där allt fler partier fokuserar allt mer och allt tydligare på vad man inte är och står för. Man kritiserar varandra istället för att tala om det egna partiets unika politik. På senare tid har dagens höger problematiskt nog tagit detta till en helt annan nivå när man försöker få det att framstå som samhället är på väg mot kollaps och att de egna partierna (som visar sig ha oerhört svårt att komma överens om något annat än att allt är sossarnas fel) sitter inne med de enda lösningarna.

Detta mönster behöver brytas, för allas och vårt gemensamma samhälles skull. Debattens väg leder fel, och det är mer av samtal som behövs; kritiska samtal som handlar om att man lyssnar och vill lära av varandra, inte nödvändigtvis för att komma överens, utan för att förstå. Utan välvillig kritik kan ingen kunskap och inget hållbart samhälle växa fram mellan oss människor.

Hur kan man främja akademisk kvalitet?

När jag la ut förra veckans bloggpost på Högskoleläckan drog den till sig en del intresse, men inte riktigt på det sätt jag hade trott. Fast så är det i och för sig alltid, och som vanligt lär jag mig massor av alla olika typer (och ibland avsaknaden) av reaktioner på det jag skriver. Det som förvånade mig var att så många försvarade status quo, men det blev å andra sidan en viktig påminnelse om hur viktigt det är att diskutera den aspekten i boken. En sak som gjorde mig konfunderad och orolig var att väldigt många uppenbarligen kommenterade texten utan att ha läst den. Det var inte min mening att locka läsare med hjälp av något klickbete, men i efterhand inser jag att det kanske inte var så lyckat att skriva att den akademiska kvaliteten försämrats i presentationen. Även om det är min övertygelse så utryckte jag mig lite för kategorisk. I bloggposten och boken hävdar jag inget bestämt, och jag skriver dessutom att den som vill debattera frågan om hur det är egentligen ska läsa något annat. Trots det fick jag en massa frågor om vilka källor jag har och vilket mått på kvalitet jag utgår. Hela poängen med det sätt att förstå och arbeta med akademisk kvalitet är att det handlar om något som inte går att mäta. Anledningen till detta är att det som går att mäta inte är kvalitet, annat än möjligen indirekt. En kommentar på bloggposten gick ut på att jag skulle skriva en helt annan bok, trots att den som kommenterade bara läst den lilla del av inledningen som jag delat. Nåväl, jag lärde mig som sagt massor och har under veckan som gått arbetat igenom texten och förtydligat mina tankar.

Jag tar till mig kritiken som gick ut på att jag inte definierar kvalitet och här är tanken att försöka säga något om vad jag menar, för det måste naturligtvis gå att säga något, även om det liksom i fråga om mellanrummen handlar om en kvalité som bara går att nå indirekt. Även om det inte går att mäta eller peka exakt på vad akademisk kvalitet är, så handlar det ju trots allt om något och avsaknaden av detta leder till problem. Sättet jag valt att definiera kvalitet är att utforma definitionen som ett slags checklista över saker som måste finnas för att kvaliteten ska kunna växa fram och värnas av människorna som söker kunskap och som tar ansvar för den akademiska miljön och dess unika värden.  

I en av böckerna som jag läst nyligen, Dold verklighet, av Donald Hoffman, hittade jag ett citat som jag instinktivt kopplade till just den kvalité jag far efter. Det som fångade mig i citatet var att han beskriver något som uppstår mellan och som ingen har kontroll över, något som kräver ömsesidig respekt och gemensamt arbete. Hoffman skriver om vetenskaplig kunskap och jag menar att akademisk kvalitet fungerar på samma sätt.

Vetenskapen har inga oförvitliga sanningar att erbjuda; den är en effektiv metod för att ta fram idéer, och får sin styrka genom det sätt på vilket den samspelar med den mänskliga naturen. Vi är en art som argumenterar. Experiment visar, och evolutionsteorin förklarar, att vi tänker  bäst när vi försvarar en idé som vi redan tror på, eller argumenterar mot något vi inte tror på. Vi har inte utvecklat vår förmåga att resonera för att komma fram till sanningen. Den har utvecklats som ett verktyg för att övertyga andra. Till följd av det är vårt tänkande behäftat med svagheter; vi har till exempel en tendens att ta till oss information som stödjer det vi redan är övertygade om. Den vetenskapliga metoden drar nytta av detta. Varje forskare argumenterar för sina idéer, och mot andra forskares motsatta idéer. I den här argumentativa kontexten är vårt förnuft som skarpast: varje idé får det bästa förnufts- och faktabaserade stöd som dess förespråkare kan uppbåda, och varje idé får utstå den skarpaste förnufts- och faktabaserade kritik som dess motståndare kan ta fram. Om man till det här vässandet av förnuftet lägger till kravet att idéer måste vara exakta -- om möjligt matematiskt exakta -- reser sig vetenskapens fågel Fenix ur den mänskliga naturens svagheter. (s. 283)

Försvaret av status quo är en variant av bekräftelsejäv, och den akademiska kvaliteten uppstår i mötet mellan människor som närmar sig den från olika håll. Om någons definition tar över och blir allenarådande spelar det ingen roll hur den ser ut eftersom en av den akademiska kvalitetens allra viktigaste egenskaper är att den måste vara levande för att främja kunskapsutveckling. Det är därför som jag ser arbetet med kvalitet på högskolan som en intellektuell utmaning, inte som en administrativ fråga om management. Ansvaret för kvaliteten i högskolans verksamhet är allas eftersom den uppstår mellan medarbetarna. Liksom kärlek är akademisk kvalitet en relation som behöver vårdas, inte ett mål som andra kan styras mot och som ledningen kan ta åt sig äran för.

För att resultatet av högskolans verksamhet ska kunna hålla hög kvalitet måste allt som andas kundnöjdhet rensas bort, och den inställningen, både hos lärare, administratörer och (framförallt) studenter behöver uppmärksammas och motarbetas. Utvärderingen av kurserna kan inte handla om hur nöjda studenterna är, den måste handla om vilka förutsättningar som finns att lära och utveckla kunskap. Den akademiska kvaliteten kan nämligen vara hög även om studenternas kunskaper inte utvecklas optimalt och anledningen till detta är att det är studenterna som ansvarar för sitt eget lärande, inte lärarna. Om lärarna hålls ansvariga för studenternas resultat är högskolan ingen högskola och då kan ingen akademisk kvalitet uppstå där, så detta är viktigt.

Fokus i kvalitetsarbetet måste riktas bort från resultatet och handla om förutsättningarna för att lära och utveckla kunskap samt bygga upp en akademisk kultur. Själva ordet kultur betyder odling och det är en viktig insikt för akademisk kvalitet kan liknas vid ett frö som man planterar men vars tillväxt man inte kan styra, det enda man kan kontrollera är tillförseln av vatten, näring och tillgången på sol (när det inte är molnigt). Så behöver man tänka i arbetet med akademisk kvalitet också. Miljön och arbetsförhållandena samt ledningens krav på lärarna och forskarna kan förbättra eller försämra förutsättningarna för kvalitet i verksamheten, men kvaliteten i sik kan ingen kontrollera. Försöker man pressa för mycket ur de anställda eller lovar studenterna saker som lärarna ska göra, utan att skapa utrymme i tjänsten för det kan man få budgeten i balans och uppnå kundnöjdhet, men det är till priset av den akademiska kvaliteten som är förutsättningen för kunskapen vilken i sin tur är syftet med samhällets investering i forskning och högre utbildning.

Ett nyckelord i arbetet med kvalitet är tillit. Om man som lärare inte har frihet att utarbeta undervisningen på det sätt man önskar och vet fungerar, alltså om man inte är litad på, går det inte att skapa förutsättningar för studenternas lärande. I högskolelagen står det även ett forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt eftersom den är en förutsättning för utvecklingen av kunskap.

Akademisk kvalitet är alltså inte så svårt, problemet är att förstå hur enkelt det är och hur lite som krävs egentligen. Alla har ett gemensamt ansvar att lita på varandra, skulle man kunna säga. Och först när fokus riktas bort från kvaliteten kan den främjas. Därför handlar kvalitetsarbete inte om målstyrning och kvalitetssäkring samt om utvärdering, utan om att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, vilket ytterst handlar om tillit och frihet under ansvar.

Hur står det till med den akademiska kvaliteten i Högskolesverige?

För att hantera frustrationen över utarmningen av den akademiska kvaliteten i högskolevärlden och för att göra vad jag kan för att bidra till en förändring arbetar jag med en bok som handlar om just akademisk kvalitet, om vad det är och vad man behöver tänka på om man vill värna den samt vilka förutsättningar som krävs för att forskningen och utbildningen ska kunna hålla den höga klass som skattebetalarna har rätt att kräva av akademin. Veckans bloggtext består av inledningen till boken.

Att försvara status quo är enkelt, det är bara att fortsätta som vanligt och kräver ingen ansträngning. Det finns nog med saker att hålla reda på och krav att leva upp till som det är, därför kommer det alltid att vara en minoritet som dessutom lägger tid och energi på att fundera över saker som ligger på någon annans bord. Och den som riktar kritik mot ledning får finna sig i att trampa på ömma tår och måste därför ha rejält på fötterna för att inte riskera att avfärdas eller uppfattas som illojal. Eftersom det är så här vi människor fungerar finns inget enkelt sätt att komma tillrätta med problem som rör det normala eller som är en konsekvens av det som tas för givet. Ingen tycker om att kritiseras eller få sin världsbild eller sina grundläggande antaganden ifrågasatta och vår kropp är rent evolutionärt inställd på försvar, om kritikern inte är en auktoritet och står över en i rang för då är flykt den naturliga reaktionen. En annan evolutionär egenhet som präglar människans tänkande är fallenheten att dela upp perceptioner i binära oppositioner; bra eller dåligt, rätt eller fel. Det är så logiken fungerar och det är också vad som kännetecknar rationellt tänkande. När man tänker binärt fokuserar i varje givet tillfälle på ett evigt och ”oföränderligt” nu, vilket gör det svårt att se gradvisa förändringstendenser. Inte för inte brukar man tala om den kokande-grodan-fenomenet. Det är tydligen en myt att grodor stannar kvar i ett vattenbad som långsamt värms upp tills vattnet kokar och grodan dör, men bilden är ändå talande eftersom det är precis så som vi människor fungerar. Följaktligen kommer den som ställer frågor om eller pekar på brister i den akademiska kvaliteten på högskolan att uppfattas som en jobbig jävel, men jag har kommit till en punkt i livet och min egen akademiska karriär att jag har mer att förlora på att inte säga ifrån än att hålla tyst och se på medan det som jag länge uppfattade som världens bästa arbete gradvis förändras till oigenkännlighet. Jag påstår inte att det finns brister och har svårt att peka på konkreta bevis för att det finns några, men när jag jämför arbetet och den akademiska miljön på högskolan med hur det såg ut när jag började som lektor och använder mitt intellekt för att reflektera över skillnaden, känner jag sorg. Jag har inte skrivit den här boken av nostalgiska skäl och inte för att klaga eller bråka utan av oro och för att göra något konstruktivt av den växande frustration jag känner över att den akademiska världen blir allt mindre akademisk ju längre tiden går. Framförallt är jag inte ensam om att känna så här. Stefan Svallfors inleder till exempel i sin bok Kunskapens människa med följande ord.

Den bok du precis börjat läsa har sin upprinnelse i några av mina växande frustrationer. Den första handlar om att man på universiteten inte lär ut vad jag med åren kommit att uppfatta som de viktigaste momenten i god forskning. Kanske går de inte att lära ut, men vi borde åtminstone prata om dem. Det gör vi inte idag – annat än i förbigående och enskilda kollegor emellan.

Den andra handlar om relationen mellan kropp och kunskap. Det intellektuella livet ses förvånansvärt ofta som en icke-kroppslig aktivitet – som vore våra tankar och vår kunskap bortkopplade från kroppen och dess behov, begär och begränsningar. Jag menar att det synsättet leder till ett snävt, alltför regelstyrt, sätt att närma sig våra kunskapsobjekt. Och det hämmar vår kreativitet som forskare och människor. (Svallfors 2012)

Svallfors pekar på att kunskap är en relation, något som uppstår mellan människor men att detta är något som idag förnekas eller bortses från av ansvariga politiker, vilket påverkar principerna för fördelning av forskningsmedel och utformningen av utbildningspolitiken. Avakademiseringen av universitetsvärlden är inget svenskt fenomen. Den australiensiske forskaren Raewyn Connell delar Svallfors oro och sätter ord på min upplevelse i sin bok The Good University. What universities actually do and why it’s time for radical change.

I have worked in universities for fifty years. I am not nostalgic: there never was a golden age when struggle was not needed. I have stuck with universities because their capacity for challenge, critique, invention and intellectual growth survived. I think it is still alive; but has to be fought for. That is the basic reason for this book. (Connell 2019, 10)

Högskolans intellektuella kvaliteter och betydelsen av bildning skriver Sverker Sörlin (2019) om i sin bok Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Just eftersom akademisk kvalitet är en svår konst måste den värnas mot den långa rad av hot som den hela tiden utsätts för och som den saknar egen förmåga att försvara, vilket är något som Lars Strannegård, som också skrivit en bok om bildningens betydelse för en levande akademisk kultur, uppmärksammar.

I Sverige betraktas individer med ”rätt” kunskaper som effektiva produktionsresurser. Vår utbildningspolitik har i den meningen genomsyrats av en instrumentell syn på kunskaper. Näringslivets intresseorganisationer uttrycker sällan att kritiskt tänkande, breda kunskaper och aktivt ifrågasättande är något som ligger i linje med att vara anställningsbar. I ett land som Sverige är en alltför instrumentell utbildningssyn skadlig, både för demokratin och för själva fundamentet i den ekonomiska utvecklingen. Dagens välutvecklade ekonomier drivs framåt av ett vetenskapligt förhållningssätt: fakta och analys, men också av reflektion, empati och kreativitet. I en sådan värld är den klassiska bildningstanken inte något utanpåverk för kotterier och festtal. I stället blir den själva motorn för fortlevnad, framsteg och hållbar utveckling. (Strannegård 2021, 8f)

Det är lätt att hålla med om det han skriver. Ingen vill ha en dålig, oakademisk och ineffektiv högskola, men just det är problemet, för vi får inte den högskola vi önskar oss, vi får den högskola vi förtjänar. Ändå är det vad många hoppas på, och det är sant att viljan kan försätta berg. Tanken att bjuda in Jonna Bornemark, som skrivit två böcker om betydelsen av att göra upp med mätbarhetsfixeringen, målstyrningen och utvärderingshysterin (Bornemark 2018, 2020), som talare vid riksdagens högtidliga öppnande 2019. Symptomatiskt nog har dock hennes ord inte fått något genomslag i politiken. Hanne Kjöllers (2020) bok, Kris i forskningsfrågan, (eller vad fan får vi för pengarna) är därför brännande aktuell. Jag tror inte att min bok kommer att förändra världen, men jag tycker liksom ovanstående forskare och författare att jag har ett ansvar att bidra med jag kan och dela med mig av mina insikter och tankar om hur man kan arbeta med och främja utvecklingen av akademisk kvalitet, som jag ser som en intellektuell utmaning. Intellektuellt tänkande bygger till skillnad från rationellt tänkande inte på att man måste vara helt säker på sin sak för att lyfta frågor och peka på problem eller risker, det bygger på kreativitet och handlar om att vända och vrida på det som ligger i farans riktning. Intellektuellt tänkande är dialogiskt, inte binärt och är ett tänkande inriktat mer på frågor än på svar. Det är inte ett sätt att avgöra frågor en gång för alla, utan en strategi för eller kanske snarare en kompetens att stanna kvar i problemen, vilken behövs för att kunna arbeta med förändring av vardagen på högskolan och värna den akademiska kvaliteten.

Akademisk och intellektuell är högt värderade ord som antas borga för kvalitet, men det finns inga garantier för att högskolans verksamheter blir akademiska eller intellektuellt stimulerande bara för att verksamheten etiketteras på det sättet, delvis av ovan angivna skäl. Vidare är det inte självklart att utbildningarna som ges på högskolan faktiskt håller hög kvalitet bara för att det är en högskola som arrangerar dem. Akademisk kvalitet och intellektuell förmåga är liksom ädla drivkrafter önskvärda och värdefulla men också komplexa egenskaper som aldrig går att tvinga fram. Vill vi ha en kunskapsinriktad högskolesektor och en akademi präglad av hög akademisk finns det inga genvägar eller snabba lösningar att ta till. Utan en väl utvecklad förståelse för vad akademisk kvalitet är och i avsaknad av respekt för den avgörande betydelsen av att det faktiskt finns förutsättningar att utveckla kunskap och värna akademisk kvalitet förvandlas universitetet till något annat, oklart vad.

En samvetsfråga som aldrig kommer att kunna ställas, eller det är i alla fall meningslöst att ställa den eftersom svaren inte går att kontrollera, är vad som verkligen driver forskare att forska, lärare att undervisa och studenter att studera. Alla är överens om att kunskap borde vara målet för alla som finns och verkar i den akademiska världen, men insikten om att det långtifrån alltid stämmer eller i alla fall att kunskap inte är människans enda drivkraft är också väl etablerad och accepterad. Få skulle erkänna att det är girighet, ärelystnad, bekräftelse eller makt som driver dem att forska, undervisa eller studera, och många förnekar att så är fallet även om allt talar för motsatsen. Oavsett vad man säger eller vill ge sken av är det ett faktum att människor är sammansatta varelser vars drivkrafter förändras över tid och inte sällan är motstridiga, det är helt enkelt ett oundvikligt faktum som vi gör bäst i att acceptera. Att kunskap och lärande inte är den enda drivkraften inom akademin är alltså inget problem som måste lösas utan själva förutsättningen för all forskning och undervisning.

Huvudsyftet med den här boken är att skapa förståelse dels för vad akademisk kvalitet är, dels visa att det handlar om en intellektuell utmaning. Men den är också en uppgörelse med och kritik av alla försök att kontrollera och målstyra högskolans verksamhet. Boken har skrivits för att bearbeta den oro jag känner inför både den eskalerande avakademiseringen av högskolan som New Public Management oundvikligen leder till och en samhällsutveckling präglad av allt mer populism, vilket är ett gift vars verkan stärks av strävan efter att kontrollera lärande och kunskapsutveckling genom förment målstyrning och falsk kvalitetssäkring. Utgångspunkten för resonemangen i boken är att kunskap inte är ett mål man kan styra mot och att akademisk kvalitet aldrig går att säkra. Dessa påpekanden är viktiga eftersom akademisk kvalitet och intellektuell förmåga på samma sätt som kunskap och demokrati är varandras ömsesidiga förutsättningar – det går inte att få det ena utan det andra.

Den som känner sig manad att resa invändningar mot dessa inledande antagande eller som vill debattera utgångspunkterna uppmanas att läsa något annat istället. Jag hävdar nämligen inte att det är på ett speciellt sätt, men om den akademiska kvaliteten är på väg att utarmas anser jag att den här boken och dess innehåll behövs eftersom den är fylld av konstruktiva tankeverktyg och användbara exempel att tänka med och samtala om, vilket behövs i arbetet med att värna och utveckla kunskap, främja intellektuell utveckling och verka för den helt nödvändiga återakademiseringen av högskolan.