I måndags inledde jag arbetet med en ny lärobok, vilket känns bra på en rad olika sätt. Min senaste bok har inte kommit från tryckeriet än. Tydligen råder det pappersbrist i Polen där den trycks. Att vara i full gång med nästa projekt redan innan den kommer ut gör det lättare att hantera känslan av tomhet som alltid uppstår när man lämnar något ifrån sig. Postpublikationsdepressionen blir lättare att hantera. Det är dock inte alltid lätt att komma igång och tvivlen på den egna förmågan finns där alltid under ytan. Mina tre senaste böcker hade jag tänk på länge, så när jag väl fick kontrakt på dem var det som skrivandet gick av sig själv. Efter att jag blivit klar med boken om kunskapsteori som jag hoppas ska kunna komma ut här inom de närmaste veckorna hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om, eller ens som jag skulle bli betrodd att få skriva en bok till. Men boken om vetenskapsteori som kom ut för ett år sedan har tydligen sålt ganska bra. Förra veckan träffade jag redaktören och vi hade ett förutsättningslöst möte om nästa projekt, och vi kom fram till att det skulle handla om teori. När jag åkte från mötet hade jag dock ingen aning om hur jag skulle skriva den, och den här gången kändes det extra jobbigt att hitta inspiration och komma igång då jag fick min bok om mellanrummen refuserad just innan jul. Fast när jag väl hade skapat ett dokument och några rubriker och började skriva kändes det som att kliva in i ett hus som är nytt men ändå välbekant. Mitt beting är att skicka ett synopsis och tjugo sidor till förlaget nästa fredag, som underlag för beslutet om att skriva kontrakt, men till min stora glädje sitter jag redan här med ett manus på tjugofem sidor och jag har en vecka till att spela på.
En sak som jag lagt märke till i mitt skrivande liv är att det ena projektet befruktar det andra och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har förmågan att byta mellan olika texter och att inspirationen flödar mellan. Så har det sannerligen inte varit alltid, det har varit en kamp som jag utkämpat i många, många år. Både läsandet och skrivandet har jag fått kämpa för att integrera i min vardag. En anledning till att jag fortfarande bloggar är för att det var här jag hittade in i skrivandet på allvar. Jag har allt att tacka Flyktlinjer för. Ingen av böckerna jag skrivit hade blivit publicerade om jag inte investerat den tid jag lagt här under de elva år som gått sedan jag började blogga på allvar. Det är en av anledningarna till att jag inte bara kunde skaka av mig besvikelsen över att bli refuserad utan att jag dessutom kunde repa mod. Här under våren har jag relativt lite undervisning så det finns tid och möjlighet att skriva, och jag tar vara på varenda minut. Refuseringen av boken om mellanrummen, som var väldigt respektfull och konstruktiv, hjälpte mig att se på projektet med nya ögon. Nu har jag disponerat om innehållet och renodlat tankarna, så vid sidan av arbetet med boken om teori jobbar jag med tre böcker: En om mellanrummen som jag fortfarande ser som mitt magnum opus, en om Deleuze och Guattari och en om akademisk kvalitet och intellektuell utveckling. Jag har ingen aning om ifall någon av böckerna någonsin kommer att ges ut, men det är inte det viktiga för mig. Skrivandet är det viktiga och möjligheten att utvecklas som tänkare. Till sommaren vet jag mer och lovar att hålla er som läser uppdaterade. Jag tror att jag behövde hjälp att se manuset med en kritisk redaktörs ögon. Jag förstår precis vad de menar och det kändes skönt att skära i och omdisponera texten och tankarna. Jag ville helt enkelt för mycket och pressade in för många olika tankar i en och samma bok. Nu har jag tre teman att arbeta med i tre olika bokprojekt, vid sidan av de andra texterna som jag ska jobba med här under våren.
När jag läser vad jag skriver ovan är det med en känsla av overklighet, för jag hade inte i min vildaste fantasi ens kunnat drömma om att jag skulle kunna få ur mig så mycket text. Även om det tagit tid har det aldrig varit jobbigt. Skrivandet i sig ger mitt liv mening, och tiden det tagit och bakslagen jag drabbats av gör mig ödmjuk och tacksam, vilket hjälper mig att hålla ut och hitta inspiration även dagar när det känns tungt. För så är det med skrivande, det är liksom konditionsträning en kamp, men eftersom man får så mycket tillbaka är det värt varenda minut av kämpande. Det var aldrig ett mål för mig att bli författare, men jag är enormt tacksam och stolt över att jag idag bevisligen är det. Jag tar inget för givet och vårdar förtroendet jag fått och även om de där tre andra böckerna inte blir utgivna (fast nappar inget bokförlag kommer jag att publicera texterna här, som pdf) lär jag mig massor av att arbeta med projekten. När klockan ringer på tidigt på morgonen är det texterna och möjligheten att få skriva som lockar upp mig. Det är min tid. Vid datorn med en kopp kaffe är det jag som bestämmer över min tid och vad jag gör. De där timmarna innan jobbet börjar är enormt värdefulla eftersom New Public Management tar död på glädjen och all inspiration. Hade jag inte haft möjligheten att skriva hade jag aldrig orkat vara kvar i akademin eftersom den blir allt mindre akademisk för varje år som går. Nu kan jag kanalisera sorgen över sakernas tillstånd och frustrationen som målstyrningen och försöken att kvalitetssäkra resultatet (vilket leder till mer administration och utarmning av den AKADEMISKA kvaliteten) tankar och text. Boken om akademisk kvalitet och intellektuell utveckling är både psykoterapi och ett konstruktivt försök att visa på alternativ. Arbetet med den hjälper mig att undvika bitterheten som jag annars med säkerhet skulle känna.
Nu ska jag ägna dagen åt annat, men jag avslutar denna reflektion med utkastet till förordet till boken om teori som jag ska jobba vidare med imorgon och sedan skicka till redaktören på fredag.
Under mina första år som student var det särskilt en fråga som snurrade i huvudet: Vad är teori? Jag lyssnade på mina lärare, läste kurslitteraturen och klarade oftast tentorna, men jag kunde inte släppa den där frågan. Teori var som en gåta för mig. Under introduktionen till A-kursen i sociologi sa en av lärarna att han var intresserad av teori, vilket var ord som fastnade i mitt huvud. Vad var det han var intresserad av egentligen? Under arbetet med min C-uppsats i etnologi, som handlade om nyktra alkoholister och arbetet i AA och Länken, skrev jag pliktskyldigt ett avsnitt i inledningen om sociolingvisten Basil Bernstein och hans teorier om språk. Och jag tyckte mig se att det han skrev om gick igen i mitt material. Men jag förstod inte kopplingen mellan och vilken roll teorin hade i uppsatsen. Uppsatsen fick högsta betyg och jag skulle kunnat nöja mig med det, men jag är glad att jag inte släppte den där frågan. Jag tog den med mig in i doktorandstudierna, och där någonstans föll bitarna på plats och jag började sakta förstå, inte bara teorins roll utan även dess olika egenskaper. Trots det är min avhandling inte särskilt teoretisk, vilket den i och för sig inte behövde vara då det är en empirisk studie. Efter att jag disputerat ville jag utmana mig själv genom att skriva en i princip helt igenom teoretisk studie, om alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen. Den studien gjorde mig till docent och som docent har man ett ansvar för kunskapsutvecklingen inom mitt område – därför har jag ägnat de senaste tio åren åt att försöka utveckla en ”egen” kulturteori om mellanrummens betydelse.
Teori har aldrig varit enkelt för mig, men just därför har det varit intressant att arbeta med frågan. Som lärare har jag den största respekt för att studenterna tycker att det är svårt att förstå vad jag talar om när jag talar om teori och andra termer och begrepp, men historien ovan visar hur viktigt det är att man inte resignerar inför svårigheten. Det är och ska vara svårt på högskolan. Kunskap är inte fakta som enkelt kan överföras från läraren som vet till studenten som är okunnig. Lärande är en mödosam process där man hela tiden balanserar på gränsen för sin egen förmåga, och det är just det som gör studier så belönande. När jag började undervisa upptäckte jag att det var nästan lika svårt att förklara vad teori är som det var att förstå, men genom att förklara för andra utvecklas ens egen förståelse. Därför är teori en fråga eller ett ämne som bäst behandlas i seminarieform där man möts för att dela med sig bådeav det man tycker sig förstå och frågorna man brottas med. Det är helt avgörande för kvaliteten i lärandet och kunskapen att man förstår att seminariet inte är ett sammanhang där man svarar på frågor, utan en möjlighet att mötas kring ett problem och tänka tillsammans för att utveckla sin förståelse. Ju svårare frågor man brottas med desto mer öppen behöver man vara, både inför andra och sig själv, med vad man inte kan eller förstår. Även om målet med studier och forskning är kunskap handlar det mer om det man inte vet än det man vet. Lärande är inte den närmaste vägen från okunskap till insikt , utan en icke-linjär process som drivs framåt, uppåt, utåt av undran.
Detta är inte den definitiva boken om teori. Det är en introduktion, både till ämnet som sådant och till olika sätt att tänka och arbeta för att utveckla förståelse för frågan: Vad är teori? Det finns massor skrivit om frågan och det finns lika många olika sätt att förklara som det finns lärare som känner sig manade att försöka. Jag har ingen aning om ifall mina exempel och pedagogiska upplägg fungerar, men boken är ett ärligt försök att hjälpa dig som student att förstå något jag själv brottats med i väldigt många år. Som jag försökt illustrera här i inledningen så finns det inga enkla svar eller genvägar till förståelse för ett så pass komplext och mångtydigt begrepp som teori. Det är och kan inte vara annat än svårt, men ser man bara inte det som ett problem och om man kan utrusta sig med tålamod och ödmjukhet inför allt man inte vet eller förstår kommer arbetet med att söka kunskap och förståelse att vara belönande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar