Excelarket vs vardagen och verkligheten

Den danske fysikern och Nobelpristagaren Niels Bohr lär ha sagt att människans största kognitiva problem är oförmågan att leta efter svar på viktiga frågor där svaren faktiskt finns. Istället letas det där det går att leta. Hans talande bild är mannen som tappat sina nycklar på vägen hem i mörkret, och som letar i ljuset av gatlyktan även om han vet att nycklarna ligger i mörkret. Det finns massor av exempel på detta inom vetenskapen. Många forskare har en favoritmetod som används för att producera resultat, som ligger till grund för artiklar som i sin tur används i konkurrensen med andra forskare om tjänster. Kan man bara säga något säkert blir man lyssnad på, oavsett om kunskapen är användbar eller inte. Fast när svaret anses viktigare än frågan är det inte längre kunskap man söker, utan trygghet och makt. Och det är ett allvarligt misstag som får problematiska konsekvenser för kunskapskvaliteten i samhället. Det går att skapa regler för ledningen av skolor och universitet och det är möjligt att utveckla system för kvalitetssäkring, men eftersom kunskapsutveckling och lärande inte går att styra eller kontrollera tar reglerna och systemen och blir viktigare. Detta leder i sin tur till att allt fler tar för givet att utbildning handlar om att producera resultat, vilket är en befängd tanke.

Det pratas glädjande nog idag allt oftare om behovet av tillitsbaserat ledarskap, men det kan bara fungera för att främja akademisk kvalitet om strävan efter kontroll över arbetet överges, och det finns det tyvärr inga tecken på. Så länge man försöker styra organisationen mot mål och ser på kvalitet som något som går att säkra blir det svårt att arbeta med lärande och utveckla ny kunskap. Eftersom lärande handlar om att tillägna sig något man ännu inte har och eftersom ny kunskap alltid ligger gömd i mörkret måste man kunna kasta sig ut i det okända för att kunna ha en chans att finna det man söker. Eftersom högskolan skapats för att ge förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling måste tilliten till lärarnas kompetens och forskares förmåga att arbeta självständigt och axla ansvar uppvärderas. Försöken att målstyra och metoderna för kvalitetssäkring är akademins motsvarighet till mannen som letar efter sina nycklar i ljuset, det ger en falsk känsla av kontroll. Lärande är en relationell, icke-linjär process som i hög grad försiggår i huvudet på människor. Utvecklingen går i skov och långa perioder av inaktivitet och i avsaknad av framsteg följs ofta av stora framsteg, som inte alls följer kursplanerna och deras detaljerade lärandemål. Forskning handlar om att undersöka världen och det finns inga garantier för att man finner det man söker. Trots att alla vet att det är så här som lärande och kunskapsutveckling fungerar införs allt fler och allt mer detaljerade system för styrning och kontroll av högskolans verksamhet, som därmed handlar mindre om lärande och kunskapsutveckling och mer om produktion av mätbara resultat och konkurrens om nyckeltal. 

Även om det inte var bättre förr, så finns det ända en poäng att jämföra organiseringen av högre utbildning idag med hur det var tidigare. Innan verksamheten började regleras anmälde sig studenterna till kurserna de ville gå och fick då en litteraturlista och uppmanades läsa böckerna. Och när de var klara fick de begära tid hos professorn för en muntlig tentamen. Undervisningen bestod i att det hölls regelbundna föreläsningar av forskarna på institutionen, som talade om sina projekt, inte om innehållet i böckerna som skulle tentas av. Dåtidens studenter bedrev verkligen självstudier, och lärarna la upp sitt arbete helt efter eget huvud. Ingen vill tillbaka till ett sådant läge, för mycket och för lite frihet är lika illa, men någonstans mellan borde det finnas ett jämviktsläge. Högre studier är inte HÖGRE om det inte handlar om självständiga studier med kunskap som mål, och därför måste detta vara grundprincipen för organiseringen av högskolans verksamhet.

Förr i tiden hade forskarna oinskränkt makt och insynen i verksamheten var minimal, vilket ledde till en rad problem. Men idag har linjen övertagit makten och styr forskarna och lärarna med hjälp av excelblad som lanseras som ett objektiv och transparent styrsystem. Dagens rigida kontroll, hårda målstyrning och minutiösa kvalitetssäkring är förödande för kunskapsutvecklingen eftersom det som går att kontrollera och mäta är något annat än kunskap och akademisk kvalitet. All tid och alla resurser som läggs på målstyrning och kvalitetssäkring är med andra ord slöseri. Och vad värre är, när tiden som läggs på kontroll och styrning av lärande och kunskapsutveckling, som är okontrollerbart, tenderar att öka från år till år minskar utrymmet för och möjligheten att värna högskolans akademiska kvaliteter. Och när detta får fortgå finns en uppenbar risk att förståelsen för hur viktigt det är för kunikapskapskvalieten minskar för varje generationsskifte i universitetsvärlden, vilket gör att kunskapssamhället långsamt urholkas. 

Idén att högre utbildning handlar om produktion av nyckeltal som går att målstyra är befängd av den enkla och självklara anledningen att själva syftet med all verkligt akademisk utbildning är att utveckla förmågan till kritiskt, självständigt arbete och kompetens att överskrida (lärande)målen. Kunskapsutveckling är en intellektuell och kreativ verksamhet och tar tid och bara kan bli bra om arbetet utförs i frihet. Om akademiker inte får använda sig av kunskaperna och förmågorna som utbildningen sägs handla om, vad är då poängen med högre utbildning och varför anses det viktigt att lärare på högskolan ska vara disputerade? Som lektor och docent har jag utöver grundutbildningen fortsatt studera och mertitera mig som forskare och jag fortsätter min utbildning även om mer och mer av min kompetensutveckling sker på fritiden eftersom arbetstiden fylls av allt mer administrativa uppgifter. Arbetet som jag är satt att utföra är idag så pass målstyrt och kontrollerat att snart sagt vem som helst kan leva upp till arbetets formella krav, det som kontrolleras. Och eftersom studenterna vant sig vid att det finns manualer och tydliga regler uppfattas dagens högskolelärare allt tydligare och oftare som ett hinder på vägen till deras examen. Lärare som dristar sig till att försöka främja kunskapens akademiska kvaliteter och studenternas intellektuella utveckling får åtminstone svårare att bli uppskattade, trots att deras ambitioner ligger helt i linje med högskolans syfte.

I samma stund som man inför excel som ett verktyg i den akademiska organisationen förändras allt i ett enda ögonblick. Det blir vardag och den som för fram kritik ifrågasätts och måste försvara sig, medan den som accepterar status quo är en integrerad del av (den nya) vardagen i akademin. Den som har makten över excelarket har på detta sätt tillskansat sig mer makt över högskolans verksamhet än forskarna och lärarna, vilket självklart påverkar den akademiska kvaliteten. Uppgifterna i excel går att kontrollera och styra, men inte det som händer i handledningar och på föreläsningar, mellan studenter och lärare. Litar man mer på kvalitets- och ledningssystemen än på lärarna och forskarna handlar högskolans verksamhet inte om kunskap, utan om produktion av och konkurrens om nyckeltal. Och så ser det tragiskt nog ut idag, därför är det bara en tidsfråga innan lärare kommer att (kunna) ersättas med algoritmer och teknik. 

Hur lång tid tar det att läsa en bok, eller skriva en text? Det beror på en hel massa olika faktorer och går därför inte att svara på. Det går möjligen att få fram ett genomsnitt, men det säger ändå inget om kvaliteten på det som produceras. I pappersvärden avsätts en exakt mängd tid, standardiserad och lika för alla och det används sedan som utgångspunkt i värderingen av lärares och forskares arbete. Den som producerar mer anses bättre än den som producerar mindre. Därför premieras tillämpad forskning framför grundforskning, trots att vi vet att det bara är den fria grundforskningen som leder fram till vetenskapliga genombrott som belönas med Nobelpris. Hur kunde synen på akademisk kvalitet förändras på så kort tid? Det är naturligtvis svårt att svara på, men en förklaring kan vara att mätbarhet, kontroll och effektivitet kommit att betraktas som mer värdefullt än kreativitet och intellektuell förmåga. Därför blir systemen för kvalitetskontroll viktigare än det som "kontrolleras", och eftersom akademisk kvalitet inte går att kontrollera löses den upp som dagg en varm sommarmorgon när kontrollsystemen blir allt mer omfattande. 

Tiden för administration har varit samma sedan jag började som lärare, men mängden detaljerade, tidsbestämda administrativa och standardiserade uppgifter har ökat dramatiskt. Samtidigt har timfördelningen på kurserna jag är inne på minskar vilket gör att jag måste ansvara för fler kurser och tillbringa mer tid i olika föreläsningssalar än tidigare för att fylla min tjänst. Och tiden för kompetensutveckling som finns, men som aldrig schemaläggs, tenderar därför att försvinna. Akademisk kvalitet är på många sätt en färskvara som måste uppdateras och hållas aktuell och i trim för att leva upp till förväntningarna, så när kompetensutvecklingstiden behandlas styvmoderligt inom akademin påverkas kvaliteten i hela verksamheten. Det sägs ibland att akademiker måste kunna hålla många bollar i luften, och det kan man eftersom det är en viktig intellektuell egenskap. Det är dock en helt avgörande skillnad mellan att själv kasta upp och hantera antalet bollar och att få bollarna kastade mot en samtidigt som cheferna och administrationen hetsar en att hela tiden prestera mer. Problemet är att allt ser ut att vara frid och fröjd pappersvärlden där siffrorna som förs in i excelarken pekar i rätt riktning.

Forskare avkrävs säkra svar och bevis, trots att forskning aldrig handlat om det. För forskare är tvivlet (och förmågan att hantera det) långt viktigare än säkerheten, som ändå alltid står i relation till och dikteras av den föränderliga verkligheten. Utan en väl utvecklad intellektuell förmåga och förståelse för komplexitet och det faktum att svaren på frågorna väldigt ofta ligger dolt i mörkret där det är svårt att leta och några garantier för framgång inte går att ge, kan ingen öppen och kreativ akademisk kultur utvecklas på högskolor och universitet. Det är inte graden av säkerhet och måluppfyllelse som avgör kvaliteten på kunskapen, utan förmågan att söka svar och hantera öppna frågor utan givna svar. Så länge vi envisas med att definiera kvalitet i den akademiska världen i termer av genomströmning och måluppfyllelse, det vill säga leta efter nycklarna i ljuset där det går att leta istället för i mörkret där de ligger, kommer högskolans akademiska kvaliteter att fortsätta utarmas. Hur mycket man än önskar kontrollera det okontrollerbara så går det inte, eftersom kunskap och intellektuell förmåga inte fungerar på det sättet. Om kartan inte stämmer överens med terrängen är det alltid kartan det är fel på, inte terrängen eller den som orienterar sig i den.