Ansvarig för panelen var professor Daniel Ericsson från Linnéuniversitetet och jag, Berit Hartman och Maria Norbäck samtalade med utgångspunkt i följande skrivning:
I den ymniga floran av metodböcker förekommer många olika föreställningar om vad det innebär att tänka, forska och skriva på vetenskaplig grund. De flesta av dessa föreställningar är normativa såtillvida att de närmar sig metodområdet som om det finns ”ett bästa sätt”. Ibland ges också uttryck för uppfattningen att det inte finns några alternativ utan att det endast finns ”ett enda sätt”. Hur ska vi som lärare, handledare och forskare förhålla oss till sådan normativitet? Finns det överhuvudtaget något utrymme för studenter att tänka, forska och skriva utanför metodlitteraturens snäva ramar?
Vi inledde med var sitt statement, och jag presenterade följande tankar om kunskap, lärande och vetenskapligt skrivande som utgångspunkt för samtalet i panelen och med åhörarna.
Genom åren har jag funderat massor på vad kunskap är och hur lärande fungerar, och jag var länge frustrerad över hur akademin utvecklades och störde mig att studenternas förväntningar på mig som lärare och deras sätt att ta sig an studierna inte stämde överens med min bild av vad som kännetecknar högre utbildning. När studenterna inte förstod vad jag menade, på den korta tid jag hade till mitt förfogande för att förklara i undervisningen, klagade jag på studenterna, vilket inte leder till något positivt för någon. Det var en jobbig tid i mitt liv och jag kämpade mot väderkvarnar, för den akademiska kulturen är lika svår att förändra som all annan kultur. Jag drev mig själv till en punkt där jag var tvungen att välja väg och när jag inte hade något att förlora slängde jag iväg en idé till en bok till Studentlitteratur, som nappade. För mig blev det en vändning och av bara farten blev det två böcker till, varav den senaste handlar om kunskapsteori och kommer ut i januari.
När jag började arbeta på mina böcker Hur blir högre studier högre och sedan fortsatte med Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, kände jag omgående att det var positivt för mig och min mentala hälsa eftersom jag fick utlopp för min kreativitet. Genom att uttrycka sig i bokform finns det tid att förklara på djupet och med hjälp av olika exempel. Ambitionen med båda böckerna är att hjälpa studenterna hjälpa sig själva, att utveckla förmågan att förstå och hantera kritisk mångfald, vilket jag menar kännetecknar vetenskapligt tänkande. Målet med all forskning är KUNSKAP, och kunskap är något annat än fakta och resultat. Utan tolkning kan ingen empiri eller evidens bli kunskap eftersom det inte är synonymer. Vetenskapligt tänkande kännetecknas av att man arbetar med öppna frågor utan givna svar och därför är den akademiska friheten, som kräver (förmåga att ta) ansvar, så viktig. Utan tillit och eget ansvar kan texterna som skrivs i namn av vetenskap aldrig bli akademiska.
Forskning handlar om att följa principer, inte regler! Om forskare och lärare på högskolan okritiskt förväntas följa order är högskolan inte längre en högskola och forskningen blir ovetenskaplig, dessutom är det oetiskt att tvinga människor att okritiskt följa regler. Vetenskapen är en komplex helhet vars syfte är att skapa kunskap; den går inte att detaljstyra eller kvalitetssäkra eftersom det man söker efter är okänt och ingen vet var eller ens om svaren finns. Metod är inte en uppsättning regler, utan ett antal principer. Och för att arbetet ska kunna leda till kunskap måste man som sagt kunna tänka fritt, kritiskt och självständigt, vilket är intellektuella förmågor som behöver balanseras mot, inte ersättas av rationalitet.
Vetenskaplig frihet tillsammans med personligt ansvar för besluten man tar när man forskar och studerar, liksom att man möts i ömsesidig respekt för varandra och olika sätt att tänka, är en förutsättning för framväxten av en akademisk miljö och en vital och angelägen vetenskap. Om metodböckerna ser ut och används, samt uppfattas, som manualer eller recept som ska följas till punkt och pricka leder studierna av böckerna bort från vetenskapligt tänkande och resultatet blir ovetenskapligt. Målstyrnings- och kvalitetssäkringstanken, övertygelsen om att det går att effektivisera lärande och vetenskapligt tänkande, liksom jakten på en best practice som antas kunna implementeras överallt, går på tvärs mot allt jag lärt mig genom åren i akademin om lärande och kunskapsutveckling. Ny kunskap handlar om det vi INTE vet och den är okänd tills den upptäckts eller utvecklats, därför måste processen vara öppen och sökandet fritt.
Under den första dagen på konferensen sa Bengt Kristensson Uggla att disputationer idag alltmer kommit att utvecklas till en angelägenhet för familjen, inte för vetenskapen och den akademiska miljön. Jag har inte tänk på det, men det slog mig att det ju är helt sant, djupt tragiskt och ett allvarligt tecken på att akademin förändrats och att den blivit allt mindre akademisk. Det är omöjligt att säga vad som är hönan och ägget, men möjligen skulle denna olyckliga utveckling kunna förklaras med att forskning blivit en resultatorienterad och målstyrd verksamhet, där man förväntas tänka rätt snarare än fritt, för att travestera Thomas Thorild och devisen ovanför stora hörsalen i Uppsala; som länge (och med rätta) kritiserats för att vara oakademisk, men som idag tyvärr håller på att bli en allt mer korrekt beskrivning av högskolans verksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar