Hur kan man främja intellektuell utveckling och varför behöver man göra det?

Sedan ett tag arbetar jag på en ny bok, om (vad som främjar) intellektuell utveckling. Kraften i skrivandet kommer från den frustration jag känner över att och hur den akademiska världen blir allt mindre akademisk. Jag försöker tänka positivt och fokuserar på uppmuntran och verktyg som kan användas för att bygga upp både förståelse för vad intellektuell utveckling betyder och varför det är viktigt samt och kompetens att hantera intellektuell förmåga. Nedan finns ett första utkast till bokens inledning.

Inledning

Det finns inga genvägar till kunskap och i jakten på vetande finns heller inga garantier för att man finner det man söker, det spelar ingen roll hur mycket man önskar sig att det vore annorlunda för det är ett faktum att det är så här det ser ut och fungerar. Det är själva förutsättningen för all forskning och allt lärande. Ibland sägs att viljan kan försätta berg och att vill man bara nog mycket och sätter upp tillräckligt tydliga mål kan man uppnå i princip vad som helst. Det stämmer i en del fall, men långt ifrån alla och den här boken handlar om just de fallen.

Jag som skrivit boken har över tio års erfarenhet av kroppsarbete i bageribranschen. När jag arbetade som bagare fanns det normala dagar, och så fanns det arbetsbelastningsmässiga toppar och dalar. Dagarna när det kom in många beställningar utnyttjades varje minut av arbetstiden åt produktion. Runt jul var det som allra mest att göra. Då fanns ingen dötid. Vi som körde degar och passade ugnen pressade oss då till det yttersta och gjorde vad vi kunde för att effektivisera arbetet. Arbetar man med tillverkning går det att dela upp arbetet i enklare moment och planera verksamheten för att nå största möjliga effektivitet. Och tänker man bara på det långsiktiga behovet av återhämtning för personalens kroppar går det att under kortare perioder plocka ur mer effekt ur maskineriet. Det går att röra sig snabbare, arbeta fortare och trimma samverkan i arbetslaget i ett bageri utan kvalitetsförlust. Jäsningsprocessen går dock inte att påskynda, och tiden brödet måste stå i ugnen är konstant. Dygnet har bara 24 timmar och för varje ny sak som ska hinnas med under den begränsade tiden minskar utrymmet för allt annat som också måste göras för att få livet och tillvaron att gå ihop. Även om det aldrig gick att helt koppla bort tankarna på arbetet i bageriet fanns ett stort mått av frihet i tanken medan man arbetar, även under intensiva arbetsperioder. Tröttheten satt i kroppen, men fick jag bara sova återhämtade sig musklerna till nästa dag trots att det tidvis var mycket att göra. Det som fick mig att söka mig bort från bageriarbetet var inte att jag föraktade arbetsuppgifterna eller yrket som sådant utan en växande känsla av att inte få utlopp för min önskan att lära och utvecklas som tänkandemänniska. Mitt problem var att jag efter åtta timmar i bageriet inte orkade läsa eller skriva, och arbetskollegorna var inte alltid intresserade av att diskutera filosofi och litteratur. Det var inte för att arbetet var fysiskt som jag tröttnade på bageriarbetet, det var lusten att studera som till slut tog överhanden. Orsaken till att jag slutade var att jag sökte intellektuellutmaning, och det gör jag fortfarande.

Kunskap, bildning och klokhet är samhällsbyggande egenskaper som är omöjliga att effektivisera, och det är också det första som ges upp när tiden (upplevs) krympa. På högskolan ser arbetet och förutsättningarna därför helt annorlunda ut än i bageriet. Det går att springa mellan salarna, ta kortare rast och försöka planera arbetsdagen bättre. Läshastigheten kan påverkas marginellt, och visst går det snabbare att skriva när man har vanan inne, men det är på marginalen och tidsvinsten är dessutom svår att använda till något annat. Tystnad och mellanrum samt tid för reflektion och eftertanke, är nödvändigainslag i all intellektuell verksamhet som förväntas hålla något slags kvalitet. Och människans kognitiva processorkraft har varit i princip konstant genom hela mänsklighetens historia. Idag ”läser” allt fler ljudböcker, vilket är ett effektivt sätt att ta sig igenom texter, men eftersom lyssna och läsa är två helt olika saker är det olyckligt att jämställa dessa båda saker. Ljudböcker är ett komplement, men grunden för all intellektuell utveckling är långsamt och eftertänksamt läsande av svåra och utmanande texter som förmedlar tankar. På nätet kan man hålla sig a jour med det viktigaste genom att scrolla, men all intellektuell verksamhet kräver tid och är mödosam. Sökande efter fakta och googlingsbara uppgifter går att effektivisera, men om det är det enda man fokuserar på och om utbildningen på högskolan handlar om det är den inte akademisk. Intellektuell och akademisk är inte synonymer, men det som kännetecknar akademiska miljöer är att de är intellektuellt stimulerande. Och intellektuell utveckling är motsatsen till effektivitet, fakta och googlande efter snabba svar. Den här boken är skriven i akt och mening att värna det som är akademiskt i högskolevärlden och med ambitionen att främja intellektuell utveckling. Det är ingen lärobok i traditionell mening, utan snarare en inspirationsbok och den vänder sig till alla som vill bygga upp förståelse för hur man kan utvecklas som tänkande och kunnande människa.

Jag vill ha ett arbete som kräver min fulla uppmärksamhet, ett arbete där jag hela tiden befinner mig på gränsen till min intellektuella förmåga; ett arbete som jag kan växa som tänkande människa både i och tillsammans med. Bageriarbetet krävde min fysiska uppmärksamhet och i början fann jag det utvecklande och lärorikt, men efter några år nådde jag något slags mättnad när jag testat på och kände att jag behärskade alla moment. För varje gång jag bytte arbetsgivare gick det snabbare och snabbare att finna mig tillrätta på den nya arbetsplatsen. Man kan baka bröd på olika sätt, men det finns en gräns för variationen inom ramen för alla hantverksyrken, och jag förknippar det med obehag. På högskolan har jag aldrig känt så. Jag vill aldrig bli fullärd och anser inte heller att akademiker ska bli det, för då är det akademiska arbetet inte akademiskt längre.

Ett ord kan sägas fånga samtiden; effektivitet, som genomsyrar hela samhället och påverkar alla beslut och allas liv. Effektivitet lanseras som en magisk universallösning på väldigt många problem. Genom att effektivisera får man ut mer av investeringarna och antas kunna producera mer på kortare tid. Och i teorin fungerar det, i alla fall ett tag, men på samma sätt som våra liv är ändliga finns det en gräns för hur mycket man kan effektivisera. Problemet är att effektivisering har blivit normaltillståndet, det är idag inte något man tar till för att lösa tillfälliga problem, det är så samhället förvaltas. Förr eller senare drabbar därför jakten på effektivisering alla, utan undantag. Även de framgångsrika och lyckade blir sjuka om de inte får sova tillräckligt eller utsätts för konstant stress. Eftersom problemet är konstruerat och bygger på ett tankefel är det lätt att göra något åt det, men det kräver eftertanke och analytisk förmåga – alltså intellektuella egenskaper, vilket den här boken handlar om. När jag kände leda i bageriet handlade det endast om mig och mina känslor, men när samma känsla kryper sig på i den akademiska världen angår det inte bara mig. Skolan, utbildningssystemet och samhället behöver nämligen kunskap; idag mer än kanske någonsin i mänsklighetens historia eftersom vi lever i ett komplext samhälle som kräver en väl utvecklad intellektuell förmåga. Om högskolans akademiska kvaliteter utarmas eller till och med betraktas som problematiska, eftersom de är så svåra att målstyra och kvalitetssäkra rör vi oss snabbt ut för ett sluttande plan.

För att mitt arbete som akademiker ska kunna sägas vara intellektuellt måste jag få arbeta i frihet och med tillgång till all den erfarenhet och hela den verktygslåda jag skaffat mig genom åren. Det som gör intellektuella arbeten intellektuella är att det saknas på förhand definierade mål som ska nås. Arbetet handlar om att ta sig till gränsen och sedan försöka förskjuta den, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas. Intellektuella utmaningar uppfyller den som är utbildad för att ta sig an dem helt och hållet, och det är just denna kvalitet jag söker. När jag lämnade bageriet stämplade jag ut och kunde ägna mig åt annat, men det har aldrig intresserat mig. Jag vill gå fullt upp och vara närvarande i arbetet hela tiden. För den som inte förstår det akademiska arbetets särart ser det ineffektivt it. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig med en bok på ett café; utåt sett ser ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet. Ibland behöver jag ta en hel eller halv dag ledigt, men jag är fortfarande på jobbet eftersom mitt arbete är intellektuellt och hjärnan ständigt arbetar. Vissa dagar går det i ett från halv fem till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det trögt, men när bilden klarnar, problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär absolut inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Den missuppfattningen sprider sig när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och intellektuellt. Och kraven som dyker upp ibland, om att vi lektorer ska vara på kontoret varje dag, nio till fem, är rent förkastligt. Poängen med mitt arbete är att jag inte jobbar på specifika tider, att jag kan anpassa insatsen efter dagsform. Det är själva förutsättningen för allt intellektuellt arbete. Det är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför ens fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. Det är problemen man arbetar med som definierar arbetets innehåll och som avgör vad som krävs av den som uppbär den här typen av anställning. Som akademiker är man hela tiden i eller i alla fall nära sitt jobb. Det är så jag vill ha det även om jag bara får betalt för åtta timmar om dagen, 40 timmar i veckan, trots att jag oftast jobbar mer än så och ibland mycket mer. Att jag inte bränner ut mig beror på att arbetet är belönande, inte trots utan just för att jag kan och får gå fullt upp i det. Men, och det är ett viktigt men, förutsättningen för att detta är att den administrativa bördan är minimal och att jag får arbeta i frihet under ansvar.

Det finns de som menar att högkvalitativt intellektuellt arbete bara kan utföras fyra timmar per dag. Efter år av erfarenhet känns det som det nog är ett ganska bra, generellt mått på vad som är rimligt att förvänta sig av en akademiker, om arbetet ska hålla akademisk klass. Kvalitet och kvantitet går hand i hand och är relaterade till varandra. Är det kvantitet man vill ha går det ut över kvaliteten, annars vore det inte kvalificerat arbete. Jag ser det som resursförstöring av gigantiska mått att staten som bekostat min utbildning och meritering till docent inte använder mig och den resurs jag och mina kollegor utgör klokare. Vi får en bra lön, men sätts att utföra arbetsuppgifter som inte alls ligger i paritet med vår kapacitet. Det sker till priset av sänkt kvalitet, för det är omöjligt att effektivisera lärande, tänkande och intellektuell utveckling. Högkvalitativ forskning intellektuella topprestationer kräver fokus, förberedelse och marginaler. Det finns aldrig några garantier. Jämför till exempel med elitidrottare. Ingen kan tvinga fram toppresultat. Träningsbördan kan naturligtvis regleras och ökas, i alla fall till den fysiska gränsen. Resultaten kan dock aldrig garanteras, de är en nåd att bedja om. Zlatan vet vad Zlatan behöver för att prestera på topp, och han får det. Landets professorer och docenter vet också vad det behöver för att prestera på topp, men vi får inte själva bestämma över hur och när vi utför vårt högkvalificerade arbete.

Livet och verkligheten är inte ekvationer som går jämnt upp. Likt talet Pi är det meningslöst att söka efter perfektion eftersom det är som att jaga sin egen skugga eller den där krukan med guld som sägs finnas vid regnbågens slut. Samhället och tillvaron kan aldrig bli perfekt, det är och kommer alltid att handla om kompromisser. Ju förr vi inser och accepterar dessa facts of life desto bättre. Den som äger intellektuell förmåga och inser att tänkande tar tid och kunskap kräver ödmjukhet kan förundras över tillvaron och lära sig bejaka osäkerheten och öppenheten. Hen kan ta vara på det som är bra och finna ro i övertygelsen som att det som är dåligt kan förändras till det bättre. Genom att fokusera på nuet och utveckla strategier för att hantera osäkerheten istället för att jaga lyckan i framtiden eller någon annanstans än här och nu, utvecklas man intellektuellt samtidigt som samhället blir mer hållbart. Eftersom människan inte är en maskin är det inte exaktare eller snabbare rationalitet vi behöver, utan en mer utvecklad förmåga att hantera både och. Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens. Artisten Leonard Cohen insåg detta och fångade insikten i sin låt Anthem, i raden: ”Det finns en spricka i allt, det är där ljuset och livet kommer in.” Citatet anförs här som en påminnelse om att kunskap och livsavgörande insikter finns överallt och därför är det viktigare att lära sig förstå och känna igen kunskaperna när man stöter på dem, antingen av en slump eller som ett resultat av systematiskt sökande.