Linjär, och dynamisk akademisk karriär

När publiceringarna och citeringarna tickar in, och i takt med att pengarna för projekten som söks blir accepterade, närmar sig dagens akademiker stadigt nästa nivå i sin akademiska karriär. Har man bara tid och tålamod och följer man bara gällande regler och gör vad handledaren och/eller projektledare och anslagsgivare kräver så belönas man förr eller senare med, först en doktors-, sedan en docent och därefter en professorstitel. Allt fler blir idag professorer allt tidigare i karriären, vilket är en konsekvens av den allt snabbare avakademiseringen av akademin som den här bloggposten handlar om och varnar för. Problemet är synen på hur man gör karriär och vad man uppnår genom att tänka och agera på olika sätt.

Tidigare fanns det bara ett fåtal professorsstolar och dessa anställningar gällde till pensionen oavsett vad personen ifråga gjorde eller forskare om, alltså även om inget producerades; men det var en hederstitel som tilldelades de mest aktade forskarna inom respektive fält. Idag när lärosäten konkurrerar med varandra om vilket universitet/högskola som kan visa upp de bästa nyckeltalen anses det önskvärt att "producera" så många titlar som möjligt, och för att underlätta detta har det skapats tydliga karriärvägar där pinnar, poäng och pengar vägs högre än kvaliteten på den nya kunskap som arbetet resulterar i. Kunskap och kvalitet är subjektiva mått, sägs det, och objektivitet anses vara det högsta goda. Därför ser formeln för framgång ut som följer: Antalet publiceringar och citeringar gånger tidskriftens impact fator plus storleken på erhållna forskningsmedel (inklusive over head, på drygt hälften, som går till högskolans administration). Modellen är linjär och tar inte någon hänsyn till kvaliteten, även om det naturligtvis inte finns någon motsättning mellan en linjär karriärutveckling och den dynamisk, som helt och hållet fokuserar på kvaliteten i den nya kunskap som forskningen resulterar i. När jag började min akademiska bana var karriärutvecklingen dynamisk, men sedan hände något och på senare år har det blivit allt tydligare att det linjära (ointellektuella) sättet att tänka blivit allenarådande. Förändringen är så genomgripande och historielösheten så utbredd att många tror att det alltid varit som det är idag. För mig har förändringen dock inneburit att karriären (som jag i och för sig aldrig varit särskilt intresserad av) stannade upp efter att jag blev docent för i dagarna exakt tio år sedan.

Det som driver mig och min (grund)forskning framåt är sökandet efter kunskap (om kultur och förutsättningar för förändring). Och eftersom böcker, som är det medium jag valt, i sin tur eftersom det är det bästa mediet för förmedling av insikterna som forskningen resulterar i, inte riktigt räknas, blir karriären lidande. Men det var som sagt inte för att göra karriär jag stannade kvar i den akademiska världen efter att jag disputerat, utan för att få möjlighet att forska, undervisa och sprida kunskap. Jag vill vara med och utveckla ett kunskapssamhälle och bildning är vägen dit, inte fakta eller information (overload). Idag vet vi mer än kanske någonsin i mänsklighetens historia, men förmågan att använda kunskaperna är sorgligt underutvecklad, och när allt fler lever i okunskap om att de förstår allt mindre växer dumheten, vilket utgör en allvarlig och stadigt växande risk. Det faktum att vi idag premierar linjära akademiska karriärer driver på denna utveckling. Och mer av samma kommer inte att kunna lösa problemen, så ett bra första steg är att se över synen på hur akademiker ska meritera sig och varför det kan anses viktigt att akademier gör karriär. Vad vinner skattebetalarna på att fler forskare utses till professorer, allt tidigare i karriären? 

Till vad ska studenters och lektorers intellektuella kraft och förmåga ägnas och vart ska energin riktas och hur ska tiden (som bekostas av skattebetalarna) användas? Ska forskare arbeta med ansökningar, eller skapa kunskap? Är administrationen av vetenskapen verkligen lika viktig eller viktigare än forskningen, (alltså kunskapsutvecklingen)? Eftersom over-head-kostnaden är minst lika stor som kostnaden för forskningen antar jag att det är så det ska vara. Men kan man då säga att det är forskning och kunskapsutveckling som är högskolans huvuduppgift? Jag blir allt mer tveksam till det och det tär på mig. Delvis eftersom jag vigt mitt liv åt vetenskapen, delvis eftersom det i mina ögon är ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Och problemet, som jag ser det, är att vi okritiskt anammat en linjär syn på akademisk karriär, där det "bara" är en tidsfråga innan man får nästa titel, och där forskning blir en formalitet som man inte behöver fokusera till ett hundra procent på. 

Att sätta sig in i och lära sig knäcka koderna i världen av ansökningar tar tid och kräver en hel del energi samt inte minst ett brinnande intresse för jakten på framgång i sökandet. Och för att ha en chans att vinna framgång i den mördande konkurrensen om medel måste man ha eller utveckla dessa egenskaper. Idag anställs dessutom allt fler människor på högskolan enbart för att arbeta med just ansökningar. På vilket sätt främjar det kunskapsutvecklingen i vårt land att kompetensen att SÖKA pengar håller på att bli viktigare än forskningskompetensen? Det finns massor av kompetenta forskare i akademin, men bara det lilla fåtal som lyckas få medel får forska. Det finns en uppenbar risk här att vetenskapen faller i den fälla som överlevnadsbias utgör, att man förväxlar framgång med kompetens, trots att alla vet att slumpen spelar en stor roll för vilka ansökningar som vinner bifall. Är man mindre bra på att skriva ansökningar -- kanske, som i mitt, fall för att jag vill ägna all tid och allt fokus åt lärande och kunskapsutveckling, och för att jag inte är i behov av någon dyr maskinpark, min forskning handlar i princip endast om tid -- kommer man inte att få möjlighet at forska, oavsett hur bra, kreativ och nytänkande man än är. Dessutom premieras inte nytänkande idag eftersom måluppfyllelse anses vara helt centralt, i sin tur eftersom risktagande betraktas som slöseri med allmänna medel. Fast vad är poängen att forska om man redan på förhand vet vad man ska komma fram till?

Hur skulle ett alternativt sätt att se på och organisera karriärer inom akademin, som sätter kunskapen och utvecklingen av den i centrum, kunna se ut? Om bildning värderas högre och om kunskapen placerades i centrum för det akademiska arbetet samt ifall forskare fick ägna sig åt forskning istället för administration och arbete med ansökningar, det vill säga om pengar fördelades efter andra principer, kanske tidigare forskningsmeriter, skulle andra egenskaper spela roll och påverka arbetet och framväxten av den akademiska kulturen. Om ledningen och linjen LITADE på att forskarna gör sitt allra bästa och anstränger sig till sitt yttersta för att utveckla ny kunskap skulle forskarnas intellektuella förmåga spela en större roll för karriären än dagens fokus på framgång med ansökningar, som bygger mer på ett linjärt och strategiskt tänkande.

Identifikationens makt över tanken

Ett intellektuellt utbyte förutsätter att känslorna lämnas utanför, dock inte helt utanför, eftersom känslorna är en del av det som gör människor till just människor. Känslorna måste hållas i schack, annars tar de över och då handlar utbytet inte längre om kunskap. Vi människor har förmågan att tänka rationellt, men idag används förnuftet allt mindre i den offentliga debatten. En kultur har utvecklats där den offentliga debatten handlar antingen om utbyte av mer eller mindre genomtänkta åsikter, eller om iskallt logiskt resonerande. Inget av detta är intellektuellt och det leder heller inte till kunskapsutveckling, tvärtom bidrar båda sätten att debattera till upplösningen av kunskapen och i förlängningen även av förståelsen för vad som kännetecknar ett sant vetenskapligt förhållningssätt till världen. Forskare reduceras till en synonym för expert, och innebörden i ordet expert är idag någon som är säker på sin sak och som kan leverera slagkraftiga förklaringar till det som sker i TV eller i någon kanal på nätet. 

Om inte kunskapen och förståelsen för vad vetande är och fungerar värnas utlämnas människan och även livet på jorden åt känslorna som är en kraft som övertrumfar det mesta. Problemet är som sagt att känslorna är en del av det som gör människan mänsklig. Det handlar alltså inte om antingen känslor eller rationalitet, utan om en lyhörd kombination av både och; där uppstår och utvecklas kunskapen. Snille och smak är ett av många uttryck som fångar kunskapens unika kvaliteter. Inom människan uppstår den i samspelet mellan känslorna och förnuftet, men lika viktigt för kunskapsutvecklingen är det som händer mellan människor och i kulturen som växer fram genom interaktionen. Fast nu förlorar jag mig lite i kunskapen och dess unika väsen, vilket är naturligt eftersom jag just blivit färdig med en bok om kunskapsteori, men här ska det handla om vad som händer när människor IDENTIFIERAR sig med en idé eller föreställning, en vetenskaplig metod eller ideologi.

När tankar och idéer tar sig innanför huden, när de tas upp och blir en del av personligheten eller när man identifierar sig med en åsikt eller ett politiskt parti, kommer all kritik som riktas mot tankarna och partiets agerande att uppfattas som kritik mot ens egen person, vilket gör det svårt att värja sig från känslorna som väller upp inom en. Människans kognition har inte förändrats sedan tiden på savannen, och rädslan för att uteslutas ur den sociala gemenskapen är existentiell och övertrumfar intellektet hur enkelt som helst, även om man är medveten om hur man fungerar. Känslorna spelar en allt större roll i allt fler diskussioner idag eftersom utbytet av tankar går allt snabbare när efterfrågan på snabbare och snabbare information hela tiden ökar. Intellektuella analyser och fördjupning tar tid, men när det arbetet är klart har uppmärksamheten riktats någon annanstans. Det är inte så att människor önskar att samhället ska fördummas, men utan förståelse för den mänskliga kognitionen blir det så. För att experter ska kunna agera som experter i den ursprungliga mening av ordet krävs tid för eftertanke och reflektion både hos experterna och allmänheten, men den tiden finns inte idag, därför kallas någon slagkraftig tyckonom eller upprörd oppositionspolitiker in som har en bestämd och tydlig åsikt som kan ställas mot någon med avvikande åsikt, för dramaturgins skull. Är det kunskap man söker är det sättet att tillgodose människors behov av svar (vilket är enkelt då alla har en åsikt eller kan uttrycka sig säkert) helt förkastligt, ändå är det precis så det ser ut. Det är inte bara olyckligt, det är potentiellt riskabelt.

Fenomenet kognitionsbias eller bekräftelsejäv sprider sig som en löpeld i dagens samhälle och det är en minst lika allvarlig pandemi som Covid-19. I det samhälle som växer fram är det bara den kunskap som ger stöd för det man redan "vet" som används, inte den kunskap som visat sig hålla för en noggrann vetenskaplig granskning, för det finns inte tid för det idag. Inte ens forskarna får tid att tänka tankar till slut. Kravet på att dra in pengar och publicera artiklar gör att andra saker än kunskap prioriteras, vilket i kombination med att bara den som är säker på sin sak och i princip "vet" vad hen ska komma fram till vinner i den stenhårda konkurrensen om medel gör att forskare och andra i princip tvingas identifiera sig med sin metod, sina resultat och texterna som produceras. Och när det är fallet kommer all kritik att uppfattas som den riktas mot ens person och försvaret handlar då inte längre om resultaten utan blir en existentiell fråga om liv och död. Under sådana förhållanden blir det omöjligt att utveckla kunskap eftersom alla som verkligen vill veta något om något måste vara mentalt förberedd på att överge även grundmurade övertygelser, om det visar sig att dessa inte håller streck. Om det uppfattas som ett tecken på svaghet att ändra uppfattning blir vetenskap en tävling i vem som är säkrats, inte en en kollektiv strävan efter användbara kunskaper som behövs för att bygga långsiktigt hållbara samhällen.   

Som vetenskapen är organiserad idag växer antalet forskare som identifierar sig med sina teorier, metoder eller ämnen och som må vara kritiska och noggranna i sin forskning, men som uppfattar eventuell kritik mot resultaten, som alltid bygger på tolkning, som kritik mot dem själva som person. Och det är fullkomligt förödande för framväxten av ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle. När forskare tvingas profilera sig och konkurrera med andra forskare om medel och uppmärksamhet ökar risken för identifikation och därmed ökar risken att kunskapens betydelse i samhället minskar. Eller ännu värre, när aningslösa forskare skaffar sig konton på sociala nätverk och utan att förstå vilka mekanismer som kan triggas igång och vilken stark psykologisk kraft jakten på klick och följare utgör, kan det mycket väl leda till att forskare blir till nyttiga idioter för nationalistiska, högerextrema rörelser, som vet precis hur de ska göra för att locka in människor i sina nät och underblåsa spridningen av sina åsikter. Som forskare har man ett ansvar att INTE identifiera sig med något annat än vetenskapen som sådan. Kunskapen måste försvaras i alla lägen, men aldrig några (tolkningar av) vetenskapliga resultat, någon metod eller en vetenskaplig disciplin. Denna princip blir svår att leva upp till när allt fler forskare och andra drabbas av IDENTIFIKATIONENS makt och blir hjälplösa offer för psykologiska processer som övertrumfar kunskapen.

Det är svårt och går inte alltid, men jag lägger en stor del av min intellektuella energi på att hålla medvetenheten om problemet aktuell och aktar mig noga för att inte identifiera mig med någon idé, teori eller åsikt. Jag menar allvar med att jag engagerar mig i såväl forskningen som den allmänna debatten för kunskapens skull, jag vill lära mig mer och bli bättre på att förstå människor, kultur och demokrati samt hållbarhet. Under åren som student och forskare har jag lärt mig massor, men lärandet och kunskapsutvecklingen har alltid handlat lika mycket om att avlära eller överge sådant som visat sig inte fungera som om att försöka förstå och integrera nya tankar i den föränderligt dynamiska kropp av KUNSKAP som jag använder som orienteringsredskap i arbetet och vardagen. Ska ett kunskapssamhälle kunna växa fram är det helt nödvändigt att fler tänker och agerar så, och för att det ska kunna bli så måste akademin reformeras och kunskapen (som INGEN äger och som aldrig går att kontrollera) placeras i centrum för verksamheten. 

Marknadsskolans kunskapskonsekvenser

Hur skulle det bli om skolan och utbildningssystemet samt forskningen verkligen placerade kunskapen i centrum och anammade en syn på lärande som utgår från att det är individens ansvar? I dagens marknadsskola är valfrihet viktigast och det är skolor man väljer, alltså utförare av tjänsten undervisning. Den skola som har rykte om sig att eleverna går ut med bäst betyg framstår med denna syn på utbildning som mest attraktiv, trots att betyg inte självklart är samma sak som kunskap och även om det finns tydliga indikationer på att det råder betygsinflation inom nuvarande utbildningssystem. Skolan drivs idag allt mer och allt tydligare av multinationella aktörer vars mål är kundnöjdhet och ekonomisk vinst. Det är så långt ifrån den ursprungliga tanken med friskolereformen man kan tänka sig, den lanserades nämligen som ett sätt ge föräldrarna möjlighet att välja pedagogiskt upplägg för sina barn. Idag handlar det om att välja bort skolor man av olika anledningar inte gillar och om att göra vad man kan för att ens barn ska få så bra betyg som möjligt, vilket är förödande för kunskapskvaliteten i vårt land. 

Skolorna lägger enorma summor på marknadsföring och lobbying. När skolor kämpar för sin ekonomiska överlevnad på en marknad där betyg är hårdvalutan är och kan inte kunskapen vara i centrum, istället läggs ansvaret för resultaten (läs betygen) på lärarna och rektorerna. Ekonomerna gör i ena änden vad de kan för att kapa kostnader genom att bara göra precis vad man måste för att inte dra på sig kritik från skolinspektionen, och i andra änden bedrivs arbete för att dölja problem och visa på nöjda kunder; uppgifter som överhuvudtaget inte hör hemma inom kunskapsskolans värld. Det värsta och dessutom helt huvudlösa är att kommunala skolor tvingas driva sin verksamhet på helt andra premisser än privata aktörer. Här liksom på andra områden inom välfärden privatiseras vinsterna och kommunaliseras/förstatligas förlusterna, och det är inga små summor som försvinner från det allmänna. Vinsterna som de privata aktörerna plockar ur verksamheten är en uppenbar kostnad, och räknar man dessutom in kommunernas utgifter för ansvaret de har att erbjuda alla elever undervisning (även när privata aktörer lägger ner sin verksamhet för att den inte genererar tillräckligt med vinst) samt alla skolors påtvingade kostnader för marknadsföring och lobbying blir summan hisnande. Privatiseringen av skolan motiveras med att det blir mer effektivt, men vad är poängen med det om samhällets kostnader ändå är de samma?

Det talas om skolpengen som en fast kostnad i budgeten, som om det handlar om att samhället bestämmer sig för att lägga en viss del av skatteunderlaget på utbildning och att denna summa sedan delas med antalet elever, som får använda pengarna efter eget huvud och att detta förfarande leder till att kvaliteten i lärandet ökar och kunskapsutvecklingen främjas. Trots att det är uppenbart för alla det inte stämmer lever myten vidare, delvis beroende på att så många ser valfrihet som en viktig fråga, delvis för att friskolornas ägare lägger stora summor på lobbying. När skolan var statlig gick ALLA pengar som satsades på utbildning till just utbildning, men idag går en växande andel av utgiften till annat, som vinst, administration, kontroll och marknadsföring, och det är pengar som alltså INTE läggs på undervisning. Samhällets kostnader för utbildning ökar inte, men andelen kunskap och lärande som skattebetalarna får för pengarna har minskat dramatiskt.

Det som händer med skolan (och att det är i just skolan det händer) är på många olika sätt djupt tragiskt och potentiellt förödande eftersom det är där grunden för kunskapssamhället läggs, och när grunden blir allt mer instabil kan den högre utbildningen inte fungera som den behöver fungera för att tillgodose samhällets behov av kunskap. Demokratin hotas också när efterfrågan på populistiska politiker som talar mer till känslorna än förnuftet växer, vilket är fullkomligt förödande, särskilt som mänskligheten står inför en klimatutmaning som saknar motstycke i världshistorien. Ju längre det huvudlösa och världsunika skolexperimentet får fortsätta desto mer urholkas grunden för kunskapssamhället, vilket försätter oss alla i en situation som mycket väl kan leda till katastrofala konsekvenser.

Lärande och kunskapsutveckling handlar inte om att få eller ge betyg, utan om att bygga upp förståelse för och kompetens att hantera livet och samhället. Lärande är och kan därför bara vara individens ansvar. Kunskap är inget man får, det är frukten av hårt individuellt arbete och kunskapskvaliteten är direkt avhängig intensiteten i och dedikationen för det arbete som elever och studenter lägger på studierna. Lärarna kan bara skapa förutsättningar för lärande och bedöma resultatet, åläggs de ansvar för elevernas betyg och tvingas stå till svars för betygen de sätter (eller ännu värre, om deras lön står i relation till vilka betyg de sätter) leder det oundvikligen till betygsinflation. Det kan inga administrativa metoder eller kontrollsystem i världen förhindra. 

Att lägga ansvaret för lärandet på lärarna och jämföra dagens kunskapsresultat med den svenska skolan på 1970, -80 och -90 talen, är oförskämt och minst sagt missvisande eftersom förutsättningarna idag, som en konsekvens av nedskärningar och den utveckling som skissats ovan, är helt annorlunda. Sökandet efter syndabockar är kunskapsfientligt och förödande för klimatet i skolan, men det är den väg som politikerna slagit in på, eller låst fast sig vid. Valfriheten och marknadsskolan har blivit en helig ko som inte får ifrågasättas oavsett vad som händer, vilket i sig är en indikation på hur långt bort vi idag har rört oss från den kunskapsskola som en gång i tiden, för inte särskilt länge sedan, betraktades som ett föredöme i världen.

Det är bara i skolan som populismen kan bekämpas, och en skola värd namnet kan inte drivas som ett företag!

Utbildning är inte en linjär och kontrollerbar process

Problemet med dagens skola är att den utgår från en orealistisk syn på kunskap som bygger på en definition av vetande som värderar målet högre än vägen dit och som anpassats efter administrativa krav på mätbara resultat snarare än det vi vet om kunskap och hur lärande faktiskt fungerar. Resultaten, alltså betygen, det som går att mäta och kontrollera, ses idag som viktigare än lärandet, vilket är både tragiskt och djupt problematiskt. Att lärarna hålls ansvariga för att skolan når sina mål, alltså att betygen blir höga, gör det hela än mer problematiskt. Upplägget bygger inte på att eleverna kommer till skolan för att lära, utan för att få betyg. Skolpengen gör dem till kunder, lärarna till tjänsteutövare och skolorna till produktionsenheter. Marknadsskolan sägs ge föräldrarna valfrihet, men friheten att välja kostar skattebetalarna enorma summor varje år eftersom privata ägare plockar ut vinst ur verksamheten, vars villkor de privata aktörerna i princip dikterar själva, samtidigt som den kommunala skolan tvingas ta hand om problemen och de mer kostnadskrävande eleverna. Idag kallas nedskärningar inte längre för nedskärningar, utan för incitament för effektivisering. Mindre pengar betyder dock oundvikligen mindre tid, i alla fall i skolans värld. Lärande är inte en linjär process som går från okunskap till visshet, utan en dynamiskt öppen och därför okontrollerbar process. Allt tal om effektivisering är därför lögn och hör inte hemma i en kunskapsskola! Kunskap är inget man tillägnar sig på samma sätt som man lägger pussel, det liknar mer skapandet av mosaik där man gör det mesta och bästa av de skärvor och fragment man har tillgång till. Kunskap KRÄVER tid och engagemang, den uppstår mellan intresserade medmänniskor som hjälper varandra, därför leder den påtvingade konkurrensen mellan skolor till utarmning av både kunskapen och samhällsekonomin, vilket på sikt utgör ett hot mot demokratin.

På nätet finns enorma mängder fakta, men för att finna och utveckla relevant kunskap krävs helt andra förmågor än källkritik, som idag lanseras som det enda man behöver eftersom man antar att det sunda förnuftet alltid leder den som söker kunskap rätt. Det som går att kontrollera på ett rättssäkert sätt är emellertid inte kunskap, det är fakta som antingen är rätt eller fel. Och även om kunskap bygger på fakta är det inte skolans uppdrag att överföra kontrollerade fakta från utbildningssystemet till eleverna, kunskapsskolans uppdrag är långt mer komplext än så av den enkla anledningen att kunskapen är det. Lärandets lag liknar fysikens på det sätt att vad man vinner i kraft förlorar man i väg. Det finns med andra ord inga genvägar till kunskap, allt verkligt viktigt vetande går bara att nå via omvägar eller genom att öppna upp sig för slumpen. 

Skolan och utbildningssystemet måste inspirera och utmana för att undervisningen och studierna ska kunna leda till kunskap. Ett målstyrt system leder inte till kunskapsutveckling, bara till överföring av fakta och undfallenhet gentemot auktoriteter, vilket är förödande för demokratin. Och de utmaningar och problem mänskligheten står inför kräver kunskap, så en fungerande skola är viktigare nu än kanske någonsin tidigare eftersom vi lever i ett högteknologiskt, globaliserat samhälle. Utan förståelse för vad kunskap är, hur kunskap fungerar och vad det innebär att lära och utveckla kunskap blir skolan något annat än det den är tänkt att vara. Förändringen av den svenska skolan har gått fort och är monumental, och den breda allmänheten samt politikerna varken förstår eller tar problemen på tillräckligt allvar eftersom de saknar kunskap om kunskapen som sådan.

Betyg i de lägre årskurserna är fullkomligt förkastligt för allt vad lärande och kunskapsutveckling heter eftersom det ger sken av att kunskap är en resa där man tar sig från station till station tills man når målet och sedan kan ägna sig åt annat. Eftersom lärande är en icke-linjär process kan man ramla över helt avgörande saker av en slump och på ett ögonblick. År av tröstlös övning och tragglande kan i ett enda slag förvandlas till kunskap när poletten en dag trillar ner, ofta när man är upptagen av annat. Ett ord i en TV-serie, på nyheterna eller i en roman eller ett samtal med en vän över en öl i solen kan vara det som gör att kunskapen blommar ut. Vetande kommer i individuella skov, därför är det så viktigt att lärare inte tvingas underkasta sig någon evidensbaserad best practice, för sådana fungerar bara i teorin, inte i en klass med 30 elever som alla kommer till skolan av olika skäl och med skilda förutsättningar, ofta utan egna mål, bara för att de är dittvingade. Kunskapen kommer också i många olika former och är alltid mer eller mindre abstrakt. Och den finns överallt, inte bara i evidensbaserade och kontrollerade, pedagogiska läroböcker. Betyg bygger på standardisering och på tanken att vägen fram kan brytas ner i tydliga delmål, vilket alltså går på tvärs mot det vi vet om kunskap och lärande och leder till en successiv fördumning av samhället som banar väg för populism.

Komplexa problem kräver ett helt annat tankesätt

Innan man påbörjar arbetet med att lösa problem måste man bilda sig en uppfattning om vad det är för typ av problem, och grovt förenklat kan man säga att det finns två typer av problem: komplexa och komplicerade. Tyvärr präglas dagens samhällsdebatt av en fördummande ignorans rörande detta, alla problem behandlas problematiskt nog på samma sätt och antagandet är att det finns enkla lösningar. Och det är dessa som debatteras, vilket gör att problemen stadigt förvärras och får som konsekvens att tonläget i debatten höjs. Vi rör oss med andra ord längs ett sluttande plan där kunskapen får allt svårare att hävda sig. 

Det vi vet om kriminalitet, till exempel, är att den alltid uppstår i ett sammanhang och att det är en effekt av rådande förhållanden. En rad (framförallt sociokulturella) faktorer spelar in, och enda sättet att råda bot på problemet är att arbeta långsiktigt för att förändra samhället så att incitamenten för att välja en kriminell bana undanröjs. Det krävs med andra ord en lång rad olika åtgärder, varav de flesta riktar sig mot andra än de kriminella av den enkla anledningen att kriminalitet är ett av många symptom på den underliggande sjukdomen. Ingen är genetiskt eller kulturellt predestinerad att bli kriminell, det är en valmöjlighet som uppstår i olika sammanhang samt hos och för vissa. Talar man om kriminalitet som ett "importerat" problem far man med osanning och om det accepteras av allmänheten fördummas samhället, vilket drabbar alla. Eftersom kriminalitet är ett problem som utvecklas över tid, inget som uppstår här och nu, kan regeringen inte ställas till svars för enskilda skjutningar, och kraven på radikala och snabba åtgärder som hårdare straff (alltså enkla lösningar som talar till känslorna) leder bara till att problemen förvärras. Populismen (det vill säga efterfrågan på politiker som lovar mer än de kan hålla) är således en viktig del av problemet, och kan inte på något sätt bidra till lösningen. Mer populism leder snarare till mer kriminalitet. 

Bara kunskap om problemet och möjliga lösningar kan leda till minskad kriminalitet, och eftersom det inte finns några enkla lösningar måste samhället utrusta sig med tålamod. För att kunna lösa den här typen av problem måste demokratin fungera, och för det krävs att skolan utvecklas till en kunskapsskola. Inget av detta görs i en handvändning, så precis som i fråga om klimatet finns det en tidsfaktor att beakta här; ju längre vi väntar med att inleda det långsiktiga arbete på en lång rad olika fronter desto värre kommer symptomen att bli, och desto mer lockande blir det för allt fler att lyssna på populisternas förföriskt enkla lösningar eller deras försök att förlägga skulden hos invandrarna eller regeringen. INGEN tycker att skjutningar eller gängkriminalitet är bra. ALLA tar avstånd från kriminalitet. Därför leder oppositionsindignation och tävlingen om vem som fördömer nästa skjutning snabbast och mest känslomässigt till att arbetet med att faktiskt komma till rätta med problemen fördröjs, vilket spelar populisterna i händerna.

Om kriminalitet accepteras som ett KOMPLEXT problem skapas förutsättningar att diskutera en rad åtgärder som man på goda grunder kan anta leder till att incitamenten att välja den kriminella banan minskar. Vi vet till exempel att ett mer jämlikt samhälle är mer hållbart och att kriminaliteten där är både mindre och inte lika våldsam. Och arbetet för att främja jämlikhet kräver mer av de privilegierade. Förutsättningen för att förstå detta är att skolan fungerar och att samhället är ett kunskapssamhälle, det vill säga ett meritokratiskt samhälle där det viktiga är vad man kan och vet, inte vad man heter eller varifrån man kommer.