ADHD-dagboken: I prövningarnas tid

Snart är ännu ett läsår slut och det är dags för semester. Och det känns i hela kroppen och behövs verkligen. Det akademiska året fungerar nämligen som så att arbetsbördan blir tyngre och tyngre mot slutet, och just i dessa dagar kulminerar det med examinationer av uppsatser samtidigt som alla administrativa uppgifter ska hanteras innan sommaren och planerna för hösten ska läggas fast. Många mail fram och tillbaka blir det, och en hel del möten. Dessutom måste vi lärare hantera studenternas känslomässiga reaktioner, som ofta kan vara starka och ibland riktas mot oss som individer. Över tid har stressen och pressen ökat och omställningen till distansarbete här under pandemin har gjort att arbetsbördan ökat ytterligare, vilket lett till att kollegor gått in i väggen. Därmed blir det ännu mer att göra och hålla reda på för lärarna som (fortfarande) är friska. Det är i sanning en prövningarnas tid.

Jag har varit nära gränsen några gånger, men räddats av semestern. Fast det var länge sedan nu. Erfarenheten gör att jag både känner mig själv bättre och klarar av mer än tidigare. Tyvärr är det dock så att arbetsbördan ökar generellt över tid, så jag håller ändå bara näsan just ovanför vattenlinjen. Det är så all utbildning "effektiviseras", genom att inte ge full täckning för kostnadsökningarna. Kvaliteten påverkas inte, sägs det. Tragiskt nog stämmer det till viss del. Priset för det är dock fler sjukskrivna lärare, så samhällsvinsten är obefintlig, om den nu inte är negativ (med tanke på kostnaderna för sjukvård och konsekvenserna på sikt av betygsinflation). Jag är tacksam över att jag var student i en annan tid, och att jag inledde min lärargärning innan New Public Management fick fullt genomslag. Det innebar att jag fick möjlighet att vänja mig långsamt och växa in i rollen. Idag känner jag mig trygg och vet vad jag kan ta på mig utan att riskera något. Samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet hur det var en gång, när kunskapen stod i centrum och akademin var långt mer intellektuell än idag. För varje år försvinner äldre kollegor med samma minnen och erfarenheter som jag har, och det tillkommer nya som inte vet något annat.  

Detta är inte en klagande bloggpost, så jag släpper det spåret och tar tag i det jag tänkte. Det är nämligen inte erfarenheten som gör att jag känner att jag kan hantera den pressade situationen, utan ett fantastiskt verktyg som jag fann för några år sedan och som efter ett tag gav effekt, en effekt som bli större och större ju mer jag använder verktyget. Det var när jag började meditera regelbundet och avsatte tid i vardagen för övningar i mindfulness som saker och ting förändrades. Redan efter någon vecka kände jag skillnad, vilket motiverade mig att fortsätta. Efter ett år hade jag inte bara etablerat vanan att meditera, jag märkte också att känslan av medveten närvaro drabbade mig allt oftare, även när jag inte mediterade. Och här under våren har jag därför kunnat konstatera att jag både kunnat arbeta med större fokus och vilat mer och bättre än någonsin. 

Tidigare gick tankarna i spinn över allt jag hade framför mig och jag ältade det som varit, vilket blev en ond cirkel. Närvaron i nuet var periodvis obefintlig. Arbetet jag faktiskt utförde blev därför sämre, och det ledde både till att känslan av otillfredställelse i arbetet och oron över att inte leva upp till mina egna förväntningar ökade. Idag inser jag att det inte var arbetsbördan i sig som tog mig till gränsen för utbrändhet, utan oron, ältandet och känslan av att inte ha kontroll över tillvaron. Jag har idag lärt mig att det inte bara handlar om att vila, utan om hur man vilar. Avsaknad av arbete är inte självklart vila; det går faktiskt att vila i arbetet. Allt handlar om inställningen till det man gör och hur väl man lyssnar på sin kropps signaler. 

Efter ett år av daglig meditation och ytterligare ett år med lite mindre regelbundna övningar märkte jag att jag allt oftare hamnade i det där tillståndet av medveten närvaro, även när jag inte mediterade. Ute på promenader, under möten, resor eller när jag läser kickar känslan in. Axlarna sjunker, andningen blir medveten och ljuden som omger mig upphör att vara störande brus. Den känslan är mer vilsam än de power naps jag ibland unnar mig. När jag praktiserar medveten närvaro är det inte bara så att jag vilar från arbetet, det känns även som jag får energi av det. Och den energin kan jag ta med mig in i arbetet, som därmed blir mer fokuserat och bättre utfört, vilket gör att jag har lättare att släppa taget om arbetet och kan vila bättre. Ställtiden blir mindre och jag får mer tid till både arbete och vila.

Det är på inget sätt någon quick fix jag beskriver här. Att utveckla förmågan tar tid och kräver uthållighet. Priset är högt, men eftersom det handlar om en långsiktig investering i ens egen hälsa ger det mångfalt tillbaka. Och även om det tar tid har man igen det den dagen då man väl kan njuta frukterna av sina ansträngningar. I grund och botten är det otroligt enkelt. Det handlar egentligen bara om att vara närvarande här och nu, i sin kropp och i den miljö man för närvarande befinner sig i. Ge det en chans, jag kan lova dig att du inte har något att förlora på att försöka.

Hur sociala är de sociala nätverken egentligen?

Jag är aktiv på sociala nätverk för att ta del av och dela med mig av tankar, bilder och tips av olika slag; på intressanta böcker till exempel. Tyvärr är de sociala nätverken inte särskilt sociala, för lägger man ut en bild på en bok och säger att man tycker den är intressant får man idag tydligen finna sig i att bli kritiserad och även anklagad för både det ena och andra. När jag tipsade om Kajsa Ekis Ekmans bok: Om könets existens, fick jag höra att jag är transfob och att boken borde förbjudas. Jag visste att den rört upp känslor, men kunde inte föreställa mig att mitt tips i all välmening skulle leda till att jag drog på mig kritik. Jag skrev att den är intressant och att den ställer en rad viktiga frågor som behöver diskuteras, inget anat. Jag uppfattar den som ett försvar av feminismen, som jag också anser behöver försvaras. Om det inte går att föra en sansad diskussion om en bok, var hamnar vi då som samhälle? Vad händer med demokratin och kunskapen om vi inte kan lära oss respektera varandra på nätet?

Någon vecka senare delade jag ett annat boktips: Flocken av Johan Anderberg. Reaktionerna var något mer sansade, men får mig ändå att fundera på hur jag ska göra framöver. Jag vill inte censurera mina inlägg. Jag har aldrig sökt konfrontation, jag vill bara dela med mig och interagera med människor av olika slag och med olika uppfattningar. Inte minst för kunskapens skull; jag lär mig nämligen enormt mycket om människor och kultur genom att vara aktiv på sociala nätverk. Fast det kostar på. Klimatet på nätets (anti)sociala nätverk är brutalt skoningslöst. Hö-hö-högern använder sina plattformar och dirigerar sina hatsvansar för att driva opinion för stängda gränser, hårdare tag och mer individualism. Och moralvänstern är lika dogmatisk, men deras följare är i alla fall i högre grad öppna med vem som står bakom kontona och det finns ingen hatsvans.

Jag hanterar min frustration på olika sätt, ibland skriver jag blogginlägg och ibland tar jag vara på inspirationen och slänger ut något på Twitter.

Debattlogiken dominerar. Antingen eller, rätt eller fel. Inga nyanser. Världen befolkas av människor som håller med varandra eller är mot. Inte så konstigt då att allt fler allt oftare känner sig kränkta. Vad hände med samtalet, det intellektuella utbytet av tankar? Förståelsen och respekten för komplexitet; bildning? Vem lyssnar kritiskt och välvilligt, även på människor som inte tycker som de själva? Vad händer med demokratin, akademin och meritokratin? Den enda vägen leder alltid fel!

Utvecklingen rör sig oroväckande snabbt i en obehaglig riktning. Guilt by association är en farlig tanke för den öppnar dörren för angiveri och hotar integriteten. För några år sedan var jag på ett seminarium om klimatet i Järna, på antroposofernas anläggning. Minnet av två dagars mycket givande diskussioner grumlas av de faktum att mina inlägg på Facebook ledde till att jag anklagades för att vara antivaccare, bara för att jag var där. Min status som forskare ifrågasattes till och med. Det enda jag gjorde var att jag deltog på ett seminarium som hölls i antroposofernas lokaler, ett vetenskapligt seminarium som handlade om klimatförändringarna och hur man kan bruka jorden mer klimatvänligt.

För mig finns inga förbjudna böcker. Jag läser olika texter och lyssnar på olika röster för att utvecklas som människa och för att bilda mig en uppfattning om samtiden. Att läsa och rekommendera olika böcker betyder inte att jag håller med och är inget ställningstagande, det är mitt sätt att försöka främja en nyanserad samhällsdebatt. Det var nu ganska länge sedan jag slutade rekommendera böcker i undervisningen. Jag tröttnade helt enkelt på frågorna om jag verkligen förväntade mig att studenterna skulle läsa fler texter än de som fanns med på litteraturlistan; jag kände mig som ett problem. När jag själv var student uppskattade jag lärarnas tips på böcker väldigt mycket, och det var också något vi diskuterade i studentgruppen. 

Kanska är det inte så konstigt att sociala nätverk inte är särskilt sociala, för akademin och samhället som helhet är heller inte så socialt. Samtalen blir mindre intellektuella när kraven på prestation på livets alla områden ökar. Det är tragiskt, men utvecklingen går att vända; om bara tillräckligt många vill och gör vad som krävs.

Hur fria blir vi av all valfrihet?

Ett av tre försök att få en text publicerad på Under Strecket har lyckats, och fram till att jag fick besked här i veckan om att man tyckte texten var intressant men att man redan hade alldeles för många texter som väntade och därför valde att inte acceptera, hade hälften av försöken varit lyckosamma, så jag har inga problem att acceptera refuseringen. Nedanstående text tyckte jag dock blev bra, den känns aktuell och har ett viktigt och allmängiltigt budskap. Jag skulle kunna gå vidare och försöka på DN eller någon av kulturtidskrifterna, men det känns inte så viktigt. Är den verkligen bra och om innehållet faktiskt fungerar intalar jag mig att den kan nå spridning ändå. Tycker du den är läsvärd får du gärna dela den!

Valfrihetens disciplinerande kontroll

Förnuftets och rationalitetens försvarare älskar att hata Michel Foucault och Gilles Deleuze, men faktum är att många av texterna som skrevs av postmodernismens fixstjärnorfortfarande visar sig vara högst relevanta. I den nästan kusligt framsynta texten ”Postskriptum om kontrollsamhällena” visartill exempel Deleuze att även om det disciplinsamhälle som Foucault analyserade i många av sina arbeten förpassats till historien präglas vårt snabbt framväxande valfrihetssamhälle av minst lika mycket kontroll, inte trots utan just för att friheten ökat.

Postmodernismen är ett rött skynke för många och har anklagats för att vara relativistisk och ovetenskaplig, men det kan bara den hävda som inte själv satt sig in i tanketraditionen. Postmodernister undersöker samma verklighet och kraven på vetenskaplighet är lika höga, men man ställer andra typer av frågor och skriver om andra aspekter av tillvaron än positivistiskt skolade forskare. Deleuze och Foucault skapade analysverktyg tänkta att användas för att förstå tendenser i samtiden. Deras texter fungerar som kartor att orientera sig i verkligheten med. Syftet var inte att leda något i bevis ochtänkandet bygger heller inte på dikotomiska oppositioner. Deleuze analys handlar inte om valfrihet eller disciplinering, och inte om vad som är sant eller falskt. Utgångspunkten är att alla samhällen kräver någon form av struktur eller kontroll,samtidigt som det finns en gräns för hur mycket frihet en ordning kan härbärgera innan den löses upp och försvinner. Disciplinsamhällen och kontrollsamhällen är med andra ord positioner i ett samhällsbyggandets kontinuum.

Foucault intresserade sig för de disciplinära samhällen somväxte fram under 1700-talet och som nådde sin höjdpunkt vid början av 1900-talet, där människorna genom livet flyttade från en inspärrningsmiljö till nästa. Skolan följdes av militären som följdes av fabriken och sedan, för en del, sjukhuset. Avvikarna hamnade på asylen och upprorsmakarna i fängelse.Alla övervakades på olika sätt. I skolan satt man tyst och lyssnade, i det militära följdes order och på jobbet stod manvid sin maskin eller satt vid sitt skrivbord. Vår bild idag av disciplinsamhället är att det präglades av en rigid kontroll, men disciplinering är en utifrån kommande kraft, riktad mot kroppen, vilket gör att den aldrig kan bli total. Generationen som växte upp efter andra världskriget kände sig dock instängda och drömde om förändring och frihet, men Deleuze visar att valfrihetssamhället präglas av minst lika mycket kontroll som något annat samhälle i historien. Kontrollen är ett resultat av kulturens inneboende dynamik och en oundviklig effekt av begäret efter valfrihet.

Tidiga tecken på disciplinsamhällets upplösning var att psykiatrins slutna institutioner stängdes och att fängelset delvis ersattes med fotboja. Från 1970-talet och framåt accelererade utvecklingen och allt fler reformer infördes i syfte att öka friheten. Thatcher och Reagan avreglerade med stöd i ekonomen Miltons Friedmans teori om evig tillväxt allt fler samhällssektorer under 1980-talet. I Sverige avskaffadesPublic Services och Televerkets monopol, elmarknaden avreglerades och Posten konkurrensutsattes. I syfte att öka valfriheten öppnades område efter område upp för marknadskrafterna. Möjligheterna att välja är idag närmast oändliga, men vad är det vi väljer mellan egentligen? På TV finns idag fler kanaler att välja på än någonsin, men har bredden i utbudet verkligen ökat? Mataffärerna dignar av olika varor, men innehållet i produkterna består av variationer av ett fåtal ingredienser.

Deleuze skrev texten på 1990-talet och han befarade då att skolorna skulle överlämnas till företagen, vilket idag är en realitet i Sverige där skolan (tillsammans med vården)förvandlats till en marknad där kommunala skolor konkurrerar med privata om eleverna och den skolpeng de representerar. Valfriheten infördes som en reaktion på övervakningen och den påtvingade disciplineringen, men reformerna ledde inte till att kontrollen försvann, den bytte bara skepnad.

Disciplinsamhällets utbildningsystem satte kunskapen i centrum och byggde på tillit till kunniga och engagerade läraresom hade makt att tvinga eleverna att lyssna och lyda för att lära sig så mycket som möjligt. I dagens friskolesystem är maktordningen den omvända eftersom det bygger på att elever(eller i praktiken deras föräldrar) agerar som välinformerade, rationella kunder. När man var färdig med sin utbildning i disciplinsamhället började man arbeta, men kontrollsamhället präglas av en evig förhalning. Dagens betyg öppnarvisserligen dörrar – först till eftertraktade gymnasielinjer och sedan till högskolan, vars examen är inträdesbiljetten till arbetslivets tävlingsarena – men man blir aldrig färdig. Inte ens den som skaffat sig landets högsta utbildning och blivit professor åtnjuter friheten att forska med enbart kunskap som mål. I enlighet med New Public Management tvingas alla på högskolan underkasta sig den styrning och kontroll som konkurrensen om pengar, publiceringar och prestige innebär.

I disciplinsamhällenas fabriker övervakades alla minutiöst, men när fabriksvisslan ljöd var arbetarna trots allt relativt fria. Idag är arbetet en livsstil och identitetsmarkör och kontrollen har därigenom flyttat in under huden och blivit en del av medvetandet. Att vara lojal med arbetsgivarens värdegrund, även på fritiden, ses idag som en självklarhet. Individuell lönesättning och prestationsbaserade bonussystem lovar ökadvalfrihet men fungerar i praktiken som ett slags kontroll. Om disciplinsamhällets ordning upprätthölls genom att tvinga fram lydnad bygger kontrollsamhället på allas omsorg om sitt eget varumärke. Den som vill lyckas idag måste träna och ta hand om sin hälsa samt tänka positivt, annars blir det svårt att nå framgång i lönesamtalet med chefen, på banken när räntan ska förhandlas eller äktenskapsmarknaden. Ingen är tvingad att göra något, men det betyder inte att kontrollen försvunnit. Det är svårt att vara nöjd med vad man åstadkommer när det alltid finns något annan som kanske är bättre eller som man med lite ytterligare ansträngning kan pressa sig förbi. Och när kroppen med hjälp av kirurgi och humöret och sinnesstämningen med hjälp av medicin kan kontrolleras ökar möjligheterna att välja, men inte nödvändigtvis friheten. Sänkt skatt flyttar visserligen makt från samhället till individen, men eftersom människors och demokratiska samhällens grundläggande behov är konstanta och ingen annan betalar kostnaderna för att upprätthålla en godtagbar nivå på det skydd och den servicesom krävs, är det inte bara valfriheten som ökar, det gör även individens ansvar för saker som tidigare generationer kunde ta för givet och inte behövde ägna en tanke. Ju mer frihet man får som medborgare, desto mer kontrollerad blir man eftersom det inte finns någon att skylla på om man misslyckas.Digitaliseringen gör att valmöjligheterna blir fler, men också att kontrollmöjligheterna ökar. Inget av detta var science fiction när Deleuze skrev texten, men idag är det inte bara verklighet utan vardag, vilket gör hans tankar fortsatt relevanta.

Även naturen, som disciplinsamhällets djärva upptäcktsresande och allmogen betraktade som ett gåtfullt väsen, blir idag alltmer kontrollerad. Valfriheten och efterfrågan på olika varor som den ger upphov till leder till att regnskogarnas mångfald allt snabbare ersätts med oljepalmodlingar och andra monokulturer. Risken att haven fiskas ut är överhängande när alla länder och aktörer ser till sina egna kortsiktiga ekonomiska intressen och ingen har det övergripande ansvaret. Ekonomin styrde även disciplinsamhället, men när förändringen går allt snabbareökar risken för suboptimering i kontrollsamhället. När alla hela tiden måste bevaka sin position, när kraven på prestation ständigt ökar och när allt fler ägnar en allt större av sin tid och sina liv åt konkurrens och kamp om marknadsandelar,krymper tiden som behövs där hemma vid köksbordet för attkunniga och välinformerade medborgare ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut. Friheten att välja håller allt mer på att bli ett tvång, minst lika disciplinerande som en aldrig så strikt övervakning. Samhällets inneboende krav på prestation och fokus på ekonomi leder dessutom till att människor förr eller senare först jämförs med och sedan ersätta av maskiner på allt fler områden. I enlighet med kontrollsamhällets inneboende logik framstår det som rationellt, men det leder också till att människorna tvingas anpassa både sina tankar och handlingar efter den nya normen. Det finns alltså en uppenbar risk att valfriheten leder till att oron över att misslyckas ökar, att misstänksamheten mot andra växer och att samhällsklimatet hårdnar.

Valfriheten och dess effekter liknar på många sätt ett klassiskt försäljartrick. Deleuzes poäng är att det inte finns någon försäljare, och han visar att valfriheten är ett slags nollsummespel. ”Freedom just another word for nothing left to loose”, sjöng Kris Kristoffersson i låten Me and Bobby McGee, alltså en fåfäng jakt efter något man egentligen inte vill ha. Möjligheten att välja har tveklöst ökat, men resultatet av alla avregleringar är att kontrollen idag är mer omfattande och genomgripande än någonsin tidigare i världshistorien, vilket för tankarna till en annan framsynt författare, George Orwell och boken 1984. Skillnaden är att kontrollsamhället saknar en storebror som ser allt. Den funktionen behövs helt enkelt inte eftersom medborgarna kontrollerar sig själva och bevakar varandra. Även om ingen vet någonting om framtiden talar med andra ord mycket för att Foucaults berömda ord om att det tjugoförsta århundradet kommer att bli Deleuzisktmycket väl kan komma att visa sig stämma.

Eddy Nehls

Kulturvetares dilemman

De senaste två veckorna har jag arbetat intensivt med den slutgiltiga versionen av manuset till boken om mellanrummen. I början av nästa vecka ska jag sända det till ett av förlagen jag tror på, vilket gör det lite mer laddat, för om inte något av dessa förlag antar det måste jag ju erkänna att mina tankar kanske inte är så viktiga och allmängiltiga som jag tror. Jag sticker ut hakan, men jag kan samtidigt ta smällen om det skulle bli så. Kritiken handlar i så fall om texten, inte om mig som person. Eftersom jag inte har kunnat fokusera på något annat delar jag denna veckan med mig av några tankar (om kulturvetenskap) från inledningen av boken.

Kultur är ett expressivt flöde av teknologier och socialt upprätthållna regler och konventioner. Flödet är både naturligt och artificiellt, både skapat/bestämt och givet, samtidigt. Kulturvetarens studieobjekt är komplext och många gånger motsägelsefullt, forskningen handlar om relationer, processuell tillblivelse och förutsättningar för förändring, vilket i sig är en stor utmaning. Tyvärr är det inte det enda problemet som kulturvetare har att brottas med. Orsaken till att både förståelsen och respekten för mellanrummen är så dåligt utvecklad står paradoxalt nog att finna i samtidskulturen och den rådande kunskapssynen, vilket blir ett Moment 22 för alla som studerar kultur vetenskapligt. Kunskap är i hög grad kultur, och så länge det tas för givet att endast det som går att bevisa eller i alla fall belägga empiriskt kan och ska räknas som kunskap och att allt annat är att betrakta som subjektiva åsikter, kommer det tänkande som krävs för att uppnå och utveckla förståelse för kultur att ifrågasättas. Tyvärr lever vi i en kultur som till stor del förnekar sin egen existens, vilket kräver kulturell medvetenhet för att inse och lära sig hantera.

Problemen som beskrivs här bottnar i att kulturforskningen handlar om vardagen som alla människor har en egenupplevelse av, och i vardagen kan inte allt problematiseras hela tiden eftersom tillvaron inte skulle fungera då. Men vill man förstå kultur och förutsättningar för förändring på ett vetenskapligt sätt kan man inte tänka och agera så. Det räcker dock inte att lyssna på forskningen, vilket man ofta hör sägas. Just eftersom alla har lika nära till och sin egen syn på kulturen är det helt avgörande att man inser och accepterar att kulturforskaren vet mer och förstår saker och ting på andra sätt än någon som bara utgår från sin egen vardag och personliga uppfattning. Allt för enkelt och allt för ofta skjuts det tragiskt nog på budbäraren när budskapet uppfattas gå på tvärs mot det man anser sig veta eller håller för sant. Det är alltså allmänhetens förväntningar på hur forskning bedrivs och vetenskapliga resultat ska se ut som ställer till det för kulturvetarna. Dilemmat är att människans längtan efter trygghet är ett grundläggande behov som ofta är starkare än och sätter det kritiska tänkandet ur spel. Som tur är kan förväntningar och uppfattningar förändras, och den här boken är fylld av verktyg som kan användas för det ändamålet. Utan ödmjukhet och kritisk medvetenhet går det dock inte, man måste vilja utmana sina fördomar för att först få upp ögonen för dem, sedan reflektera över dem och slutligen ändra uppfattning.

Viljan att veta är djupt mänsklig och utgör en inte oansenlig kraft som påverkar samhällen, kultur och tänkande. Idealt sett handlar kraften om strävan efter kunskap, men det är inte alltid enkelt att avgöra vad som sant, och viljan är dessutom en känsla som inte självklart styrs av förnuftet. Ofta kan ett tydligt och säkert svar, särskilt om det lämnas av någon man har förtroende för, tillfredsställa begäret efter att få en förklaring som fungerar bättre än ett otydligt svar som bygger på aktuell forskning. I avsaknad av insikt om och respekt för både detta och det faktum att kultur är ett komplext problem framstår resultaten som obskyra. Kulturforskningens påstådda obegriplighet blir på det sättet lätt en självuppfyllande profetia. Alla försök att fixera betydelsen av kultur leder oundvikligen till att forskningsresultaten kommer att handla om något annat än det som undersöks. Det man kan fånga och beskriva säger nämligen lika lite om kulturen som enskilda träd säger något om skogen de växer i. Tyvärr offras ämnets och kunskapens vitalitet och angelägenhetsgrad idag för en orimlig önskan om att få tydliga svar på frågor om något så pass vagt och dynamiskt som kultur.

Begäret efter sanning och tydliga svar på alla frågor leder till efterfrågan på experter, som i den bästa av världar är kunniga och kompetenta människor. Men det är inget som kan tas för givet. Forskare har naturligtvis i kraft av sin långa utbildning gedigna kunskaper, men det är olyckligt om forskare uppfattas som en synonym till expert. Det kan tyckas vara hårklyveri men inga ord är neutrala och allt som tas för givet påverkar synen på kunskap. När det växer fram en profession i samhället som på förhand antas veta mer och bättre än allmänheten skapas ett slags prästerskap som utövar makt över människors föreställningar om hur världen och verkligheten ska förstås. Problemet med att betrakta expert som en personlig egenskap frikopplad från ämnet man forskat om är att auktoriteten tenderar att häfta vid personen i fråga även när hen talar om saker som ligger utanför dennes forskningsområde. Det fenomen som av psykologer beskrivs med termen haloeffekten (som är en vetenskaplig fackuttryck för det skimmer som omger människor som i andras ögon betraktas som kunniga och pålitliga) är viktigt att uppmärksamma och påminna sig om när man lyssnar på någon som säger sig veta något eller påstår att det är på ett bestämt sätt. Eftersom kultur är föränderlig och relationellt upprätthållen kommer alla uttalanden att påverka synen på och uppfattningarna om den, och ju mer prestige och anseende den som uttalar sig har, desto större påverkansgrad laddas uttalandet med. Kunskap och makt hänger på det här sättet ihop, speciellt i sökandet efter kunskap om kultur som alla har sin egen uppfattning om. Forskning är helt enkelt en mänsklig verksamhet med allt vad det innebär, vilket lätt glöms bort eller bortses från eftersom begäret efter tydliga svar är så starkt. Vad man än säger kommer någon oundvikligen att bli förnärmad, och ifråga om sanningshalten i resultaten finns det alltid minst en expert som anmäler avvikande åsikt.

För att kunna avslöja svagheter i argumentationer och felaktigheter i samhällsdebatten behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Det är min förhoppning att boken och tankarnaska nå ut i samhället och läsas av just allmänheten, eftersom det är där som kunskapen behövs. Jag har försökt skriva utan allt för många akademiska termer och med ett ledigt och levande språk, men inser att det ändå finns en risk att innehållet uppfattas som allt för abstrakt för allmänheten och för trivialt för forskare, vilket är kulturvetenskapens kanske största dilemman.

Schrödingers bokmanus

Just nu befinner jag mig i ännu ett av livets och tillvarons alla mellanrum. Boken som jag ser som mitt livsverk är officiellt refuserad av tre (av fyra) stora, välrenommerade och kommersiella bokförlag. Även om jag ännu inte riktigt gett upp hoppet om att få boken utgivet på den här typen av förlag, det är trots allt fortfarande ett kvar som ännu inte svarat, har jag ställt in mig på att det inte blir så. Manuset befinner sig därför i samma läge som Schrödingers berömda katt, det är både utgivet och refuserat. Och jag märker att jag inte bara kan leva med det, jag finner en viss njutning i att befinna mig i det läge eller tillstånd som mitt skrivande och tänkande tagit mig till. Efter sommaren är planen att göra ett försök till, med fyra lika välrenommerade men mer akademiska förlag som inte är kommersiella på det sättet som till exempel Bonniers. Självklart hade jag velat bli utgiven där, men deras böcker har väldigt kort livslängd och jag har skrivit en bok med lång hållbarhet. Därför ser jag fram emot att gå igenom manuset en sista gång och sedan skicka det till förlag som behåller böckerna i lager längre. Min bok om alkohol och droger, till exempel, gavs ut 2009, och den är både aktuell och finns fortfarande till försäljning. Jag skriver inte för att tjäna pengar eller för att bli känd utan för att utveckla och sprida kunskap. 

Kruxet är att jag vänder mig till en kunskapsintresserad allmänhet som det finns en risk att jag inte når ut till om boken ges ut på ett mindre, akademiskt, förlag. Sedan förra boken gavs ut har jag dock skaffat mig en större plattform, både här, på Twitter, Facebook, YouTube och i kraft av mina två läroböcker, så kanske det trots allt finns en viss efterfrågan på boken. Hur som helst är möjligheten att nå ut nu jämför med då större. Kulturvetarens dilemma är att texter av det slag jag skrivit riskerar att missa målet eftersom innehållet kan uppfattas som allt för abstrakt för allmänheten och allt för trivial för akademiker. Det är hopplöst svårt att skriva vetenskapligt om kultur. Alla har sin egen uppfattning om den eftersom de lever mitt i den och påverkar den i kraft av att vara människor. Ibland möts man som forskare av inställningen: Vem är du att komma här och påstå saker om min vardag? Och forskare från andra områden, företrädesvis ingenjörer och naturvetare, betraktar sig ibland som lika kunnig inom humaniora som sitt eget område eftersom de läst en del klassiker. Fast det är just detta jag tycker är så intressant, det är sammantaget en utmaning helt i min smak. Jag vet att det jag har att säga är viktigt och vill nå ut, och då går det inte att klaga på förutsättningarna för de är som de är.

Jag skriver inte för att bli publicerad heller, inte primärt. Publiceringen är en förutsättning för att nå ut och bli lyssnad på. Om ingen annan ger en sitt godkännande, vilket ett accepterat manus på ett välrenommerat bokförlag innebär, räknas ens tankar inte, trots att de är exakt de samma. Mediet är helt enkelt budskapet; inte egentligen och på riktigt, det är en kulturell och föränderlig uppfattning, alltså något man måste acceptera och lära sig leva med. Kulturella uppfattningar är kontingenta, det vill säga möjliga men inte nödvändiga, så de går att förändra. Styra eller kontrollera förändringen går dock inte, men anses man vara någon värd att lyssna på och ta på allvar kan man påverka den allmänna uppfattningen. Jag har ingen agenda. Som kulturforskare ser jag det som min uppgift att sprida kunskap om kulturen som sådan, alltså dess egenskaper och roll för synen på vad som är normalt och önskvärt. Om den kunskapen blir mer allmänt accepterad och spridd ökar chansen att allmänhetens förväntningar och önskningar blir mer rimligare och svänger bättre i takt med verkligheten, vilket ökar chansen att ett bättre och mer hållbart samhälle växer fram. Dessa förhoppningar driver mig i mitt skrivande och får mig att orka försöka bli publicerad även om det ibland känns tröstlöst.

Skrivandet i sig ger livet mening och fyller vardagen med ett konstruktivt innehåll. Jag har ingen aning om ifall jag hade skrivit om ingen läste, men jag vet ju att jag skrev och fann glädje i skrivande långt innan jag började blogga och ge ut böcker. Författande är ett hantverk där man alltid kan utvecklas och bli bättre, och det gör mödan värd. Det är berikande att ha ett språk och spännande att följa med i utvecklingen av det. Alla kan bli bättre på att skriva, men det tar tar tid och är ett mål man aldrig når eftersom det är vägen som är målet. Tycker man inte om att sitta långa stunder vid skärmen eller skrivmaskinen kan man inte bli författare. Eller, det kan man tydligen. Är man känd går det. Därför satsar många på den genvägen, och det fåtal som lyckas får allt: framgång, pengar och berömmelse. Det är tragiskt att det blivit så, för dels verkar det inte som kändisarna är lyckliga, dels påverkar deras framgångar synen på språk, skrivande och litteratur. När deras texter blir utgivna och får uppmärksamhet, trots att språket är torftigt och platt, förflackas den allmänna språkkänslan i samhället. Det är tragiskt. Idag orkar många inte ens läsa själva utan lyssnar på böcker, och eftersom det verkar vara lättare att tjäna pengar på ljudböcker än på tryckta böcker marknadsförs dessa mer än trycka böcker. Alla texter lämpar sig dock inte att lyssnas på, så när efterfrågan på ljudböcker ökar minskar efterfrågan på böcker som kräver en aktiv läsning och där språket är lite mer avancerat. Läsande innebär ett motstånd och det är först när man övervunnit detta som man kan njuta av texter med litterära kvaliteter, där det saknas en spännande berättelse som bär handlingen framåt, vilket är ett värde som varar och växer med tiden. Jag kommer fortsätta skriva, även om det ibland känns meningslöst. Innerst inne vet jag att det är en investering i livet och en meningsfull tillvaro och ålderdom. Och kampen för skrivandet och läsandet har blivit min livsuppgift, vilket inspirerar och ger kraft och energi.

Att vara i det limbo som ovissheten innebär, där boken är både utgiven och refuserad, ger nerv åt tillvaron. I väntan på besked filar jag på språkliga detaljer och planerar för nya böcker. Jag skissar dels på en lärobok, dels på en bok om språk, makt och demokrati. Det är få förunnat att bli utgiven och de stora förlagen bombarderas av manus från människor som liksom jag känner sig kallade. Jag är på inget sätt ensam, och jag vet redan att jag, oavsett hur det går med boken om mellanrummen, kommer att ge ut två böcker i år. Den ena kom i januari och den andra kommer under hösten.