Under pandemin har kunskapens värde devalverats på ett oroväckande sätt och den växande skara människor som bryr sig mer om hur det känns än vad man på goda grunder kan anses veta har flyttat fram sina positioner. Ett antal forskare har i ett års tid nu drivit en kampanj mot Folkhälsomyndigheten, som saknar stöd i tidigare forskning om virus och smittbekämpning. Trots att forskarna fått hur mycket uppmärksamhet som helst i medierna anser de sig ändå vara tystade och den som dristar sig till att bemöta deras uttalanden utsätter sig för risken att överösas med hat från deras trollsvans på nätet.
På allt fler områden jagas syndabockar. Trots att det sällan stämmer antas alltid någon vara skyldig, och denne någon måste till varje pris ställas till svar. Gängkriminalitet och skjutningar är ett växande problem, men det är också ett ohyggligt komplext problem som inte går att lasta regeringen för. Ändå står indignerade oppositionspolitiker i TV och framställer sig själva som Messias som sitter inne med lösningen. Så kan man agera eftersom efterfrågan på en populistisk politik som bygger på omöjliga löften ökar. Sossarna, genusforskningen och Islam är tacksamma mål för kritiken, men eftersom lösningarna på den här typen av problem är minst lika komplex som problemen kommer populismen bara att bidra till att problemen förvärras. Politiker som säger sig vara vänner till vårt land men som konspirerar med andra så kallade nationalister om vems land som är sämst behöver plockas fram i ljuset och utsättas för en verklig granskning, eller i alla fall tvingas svara på kritiska frågor om uttalanden som företrädare för partiet gjort, deras syn på demokrati och människosynen som politiken bygger på.
Av inkompetens, ointresse eller rädsla för att välja sida normaliserar förment objektiva journalister rasism, faktaresistens och kunskapsförnekelse och får forskare som pekar på vetenskapliga studier att framstå som företrädare för särintressen. Den kritiska granskningen av samhället och makthavarna måste riktas mot och bygga på argument och kunskap, annars utsätts demokratin för påfrestningar den inte är skapad för att hantera. Och resultatet av forskningen är inte politiskt. Möjligen kan frågorna som forskningen bygger på vara det, men en vetenskaplig studie kommer fram till den den kommer fram till. Finns det inget stöd i forskningen för att hårdare straff leder till minskad kriminalitet är det inte forskningen det är fel på utan politikerna som framhärdar i att deras åsikter och känslor ska tillmätas lika mycket trovärdighet som forskarna. Och bara för att det finns en studie som ger stöd för ett beslut betyder det inte att forskningen som helhet visar att beslutet är rimligt.
Kunskapen håller på olika sätt och i allt fler sammanhang på att reducerats till en åsikt, vilket upphöjer känslan till auktoritet och gör det omöjligt att föra ett intellektuellt samtal med målet att lära sig något om världen och verkligheten. Alla tycker och känner något, men det går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på känslor och åsikter. Kriminaliteten minskar inte för att man indignerat står i TV och kräver hårdare straff eller för att man anklagar sossarna för att göra för lite försent i alla frågor. Bara för att någon annan har fel betyder heller inte att man själv har rätt, och bara för att det inte är bra idag betyder varken att det var bättre förr eller att det finns en enkel lösning på problemen.
På högskolan betraktas lärarna idag av allt fler studenter som ett hinder på vägen mot en utlovad examen. Det blir så när kunskapen förvandlas till en måttbeställd vara eller en tjänst upphandlad i konkurrens. Jakten på effektiviseringar och kostnadssänkningar gör att fler vill få examen snabbare, det vill säga att tiden man befinner sig i studier ska kortas. Men kunskap går inte att tvinga fram. Kvaliteten i lärandet står i direkt relation till den tid som faktiskt läggs ner på studierna. Tyvärr bryr sig allt fler allt mindre om dessa saker, kanske eftersom högskolans verksamhet så tydligt fokuserar på betyg, examen och genomströmning.
Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar, alltså den kunskap vi bryr oss om, tar oss tid att utveckla och vårda samt betalar för. Det finns inga genvägar till verkligt viktigt och användbart vetande; bara hårt, gemensamt arbete och respekt för det faktum att ingen äger kunskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar