Kontrollera inte det okontrollerbara

Alla försök att kontrollera det okontrollerbara är dömda att misslyckas, men det är inte för att det är meningslöst att försöka som man ska låta bli. Framhärdar man och inför hårdare kontroller av det som per definition är okontrollerbart vänds nämligen kontrollen mot den som kontrollerar. Virus är ett aktuellt exempel på ett okontrollerbart fenomen som politiker och andra mot bättre vetande försöker kontrollera, framförallt för att visa handlingskraft. Eftersom virus är äldre än både människorna och vår kultur har vi ingenting att sätta emot, så det enda som händer när politiker inför drakoniska åtgärder är att kontrollerna blir det nya normala, vilket tvingar politikerna som väljer den vägen att kräva ännu hårdare kontroll nästa gång ett virus sprider sig, vilket det oundvikligen kommer att göra. Eftersom det saknas stöd i forskning och beprövad erfarenhet för att den här typen av åtgärder fungerar, kommer politikernas framhärdande och påståenden om att munskydd och lock-down fungerar att handla om spridande av osanning, vilket upphöjer lögn och okunskap till norm. Och skyddet mot kontrollens lockelser urholkas därigenom ytterligare och den destruktiva processen påskyndas.

Kontroll och krav på hårdare tag mot, till exempel, kriminalitet, som är ett annat okontrollerbart fenomen, leder oundvikligen till att allas frihet kringskärs och att demokratin urholkas. Enda sättet att undvika smitta och minska kriminaliteten är att hålla avstånd och göra det mer attraktivt att inte syssla med brott, även om det saknas garantier för att det blir som man önskar. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Krav på mer kontroll är en populistisk tankefigur, det är känslorna som talar, inte förnuftet. Den typen av åtgärder lanseras som "medicin" men förvärrar i själva verket sjukdomen som populisterna säger sig kunna bota, vilket tragiskt nog leder till att efterfrågan på populistiska lösningar ökar ju sämre lösningar som införs. Paradoxalt nog kan man alltså nå politisk makt genom att lova hårdare straff och starkare kontroll trots att det är ett omöjligt löfte, och makten kan dessutom stärkas genom att skylla på andra om resultatet uteblir. Populism banar därför alltid väg för totalitarism -- det är i princip en drog lika farlig som heroin eftersom den tenderar att bli sitt eget självförbrännande syfte. Har tanken på kontroll och hårdare straff väl slagit rot är det oerhört svårt att bryta trenden, och den som investerat sin ära i den typen av förslag kommer att göra allt för att slippa erkänna att hen hade fel.  Det blir förfärande lätt ett ond cirkel.

Som tur är finns det ett botemedel: Kunskap! Fast den fungerar bara om, när och där den förstås och respekteras. Kunskap är själva antitesen till kontroll och hårdare straff. Kunskap kan upplösa grunden för problemen, men den tar tid att tillägna sig. Lärande går inte att stressa fram. Kunskap består av både fakta- och bildningsaspekter, av såväl det man kan återkalla med hjälp minnet och det som finns kvar när man glömt vad man en gång lärt sig. Kunskap är en komplex och dynamisk helhet, inte en lista på fakta eller något slags kanon. Eftersom kultur och samhällen är komplexa är det inte mer eller bättre fakta som behövs, utan förståelse för och kompetens att hantera kunskap, bildning och vishet.