Kontrollera inte det okontrollerbara

Alla försök att kontrollera det okontrollerbara är dömda att misslyckas, men det är inte för att det är meningslöst att försöka som man ska låta bli. Framhärdar man och inför hårdare kontroller av det som per definition är okontrollerbart vänds nämligen kontrollen mot den som kontrollerar. Virus är ett aktuellt exempel på ett okontrollerbart fenomen som politiker och andra mot bättre vetande försöker kontrollera, framförallt för att visa handlingskraft. Eftersom virus är äldre än både människorna och vår kultur har vi ingenting att sätta emot, så det enda som händer när politiker inför drakoniska åtgärder är att kontrollerna blir det nya normala, vilket tvingar politikerna som väljer den vägen att kräva ännu hårdare kontroll nästa gång ett virus sprider sig, vilket det oundvikligen kommer att göra. Eftersom det saknas stöd i forskning och beprövad erfarenhet för att den här typen av åtgärder fungerar, kommer politikernas framhärdande och påståenden om att munskydd och lock-down fungerar att handla om spridande av osanning, vilket upphöjer lögn och okunskap till norm. Och skyddet mot kontrollens lockelser urholkas därigenom ytterligare och den destruktiva processen påskyndas.

Kontroll och krav på hårdare tag mot, till exempel, kriminalitet, som är ett annat okontrollerbart fenomen, leder oundvikligen till att allas frihet kringskärs och att demokratin urholkas. Enda sättet att undvika smitta och minska kriminaliteten är att hålla avstånd och göra det mer attraktivt att inte syssla med brott, även om det saknas garantier för att det blir som man önskar. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Krav på mer kontroll är en populistisk tankefigur, det är känslorna som talar, inte förnuftet. Den typen av åtgärder lanseras som "medicin" men förvärrar i själva verket sjukdomen som populisterna säger sig kunna bota, vilket tragiskt nog leder till att efterfrågan på populistiska lösningar ökar ju sämre lösningar som införs. Paradoxalt nog kan man alltså nå politisk makt genom att lova hårdare straff och starkare kontroll trots att det är ett omöjligt löfte, och makten kan dessutom stärkas genom att skylla på andra om resultatet uteblir. Populism banar därför alltid väg för totalitarism -- det är i princip en drog lika farlig som heroin eftersom den tenderar att bli sitt eget självförbrännande syfte. Har tanken på kontroll och hårdare straff väl slagit rot är det oerhört svårt att bryta trenden, och den som investerat sin ära i den typen av förslag kommer att göra allt för att slippa erkänna att hen hade fel.  Det blir förfärande lätt ett ond cirkel.

Som tur är finns det ett botemedel: Kunskap! Fast den fungerar bara om, när och där den förstås och respekteras. Kunskap är själva antitesen till kontroll och hårdare straff. Kunskap kan upplösa grunden för problemen, men den tar tid att tillägna sig. Lärande går inte att stressa fram. Kunskap består av både fakta- och bildningsaspekter, av såväl det man kan återkalla med hjälp minnet och det som finns kvar när man glömt vad man en gång lärt sig. Kunskap är en komplex och dynamisk helhet, inte en lista på fakta eller något slags kanon. Eftersom kultur och samhällen är komplexa är det inte mer eller bättre fakta som behövs, utan förståelse för och kompetens att hantera kunskap, bildning och vishet. 

Min publiceringsstrategi är att inte ha någon

I dagens akademiska värld förväntas man ha en publiceringsstrategi. Det anses vara en kvalitetsindikator. Trots att det står i högskolelagen att forskaren är fri att välja syfte, metod och sätt att sprida resultaten av forskningen avkrävs den som vill göra akademisk karriär en strategi för publicering. Om man verkligen var fri att tänka och handla som man vill vore det oproblematiskt, men så är det inte. Man förväntas tala om vilka tidskrifter man siktar på och hur många artiklar man planerar att skriva. Ju fler publikationer desto bättre, i så högt rankade tidskrifter som möjligt, är principen. Min publiceringsstrategi är att inte hålla mig med någon sådan. Jag är forskare och kunskap är mitt mål. Först när jag utarbetat ett resultat som jag anser värt att sprida väljer jag form för publicering och börjar söka efter en lämplig utgivare. Jag valde Under Strecket som medium för att sprida mina tankar om etnologins (problematiska) framtid, och mina tre inledande försök rörande mellanrummets filosofi valde jag att publicera open access på nätet. Bloggar gör jag för att komma vidare i mitt tänkande och för att jag lär mig massor om hur kultur fungerar genom att publicera hugskott och även mindre genomtänkta tankar här på Flyktlinjer. Artiklar skriver jag, om jag skriver några, efter att boken, som är det medium som passar bäst för kunskapen jag producerar, publicerats, eller om jag blir inbjuden. På samma sätt som syftet alltid avgör vilken metod man ska använda är det kunskapen som styr vilket medium som är bäst.

Just nu står jag i begrepp att kontakta några utvalda förlag för eventuell utgivning av min bok om mellanrummen som blir färdig inom de närmaste veckorna. Blir den antagen blir det mitt tredje steg upp på den akademiska trappan, eller snarare min egen intellektuella utveckling (eftersom detta idag är två olika saker). Första steget tog jag i och med avhandlingen som gjorde mig till filosofie doktor. Andra steget tog jag med min bok om alkohol och droger som låg till grund för ansökan om docent. Boken om mellanrummen ser jag som mitt bidrag till kulturforskningen. Ska jag någon gång bli professor kommer den boken att ligga utgöra basen i ansökan, tillsammans med mina tre läroböcker. Här nedan ska jag försöka visa hur den boken hänger ihop med övriga böcker. Vid en ytlig betraktelse ser det ut som min forskargärning saknar röd tråd, men det är inte så jag ser på saken.

När jag arbetade med avhandlingen visste jag inte riktigt själv vad och varför jag gjorde som jag valde att göra. Som doktorand var jag fortfarande student och gick en utbildning. Jag följde konventionerna och mina handledares kloka råd och tog tacksamt till mig deras förslag. Det blev en konventionell, empiritung avhandling. Jag samlade underlag till analysen med hjälp av metoderna deltagande observation, livsloppsintervjuer och samlade därutöver även in en massa olika typer av skriftligt material. Syftet var att undersöka förutsättningar för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och teorin hämtade jag från maskulinitets- och genusforskningen. Även om jag som sagt inte riktigt hade koll på vad det innebär att uttala sig som forskare med stöd i resultatet av en empirisk undersökning lärde jag mig enormt mycket under åren som doktorand. Arbetet med avhandlingen gjorde mig till forskare.

När jag efter disputationen fick en anställning på Högskolan Väst, på institutionen för Omvårdnad, hälsa och kultur, tog jag upp ett gammalt intresse för alkohol och droger. Jag skrev min C-uppsats i etnologi om nyktra alkoholisters strävan efter nykterhet i Länken och AA. Tanken var i början av projektet att jag skulle använda samma metod som i avhandlingen, det vill säga göra ännu en klassisk etnologisk studie av ett vardagligt (sic) fenomen, men mitt intresse för teori (och min önskan om att bli bättre på att förstå och hantera den) tog överhanden och studien om alkoholen och drogerna i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna blev en i princip helt teoretisk studie. Jag samlade i alla fall inte in någon egen empiri som analyserades på något systematiskt sätt, mycket beroende på att jag under arbetet med boken Kung Alkohol. Och andra drogaktörer, allt mer kom till insikt om hur problematiskt det är, utifrån ett kunskapsperspektiv, att tänka och agera så. Verkligheten går inte att dela upp i mindre, avgränsade delar eftersom det inte finns några vattentäta skott inom kulturen och mellan olika fenomen. Teorin som jag använde och studien som helhet handlar inte om att bekräfta eller förkasta en hypotes, det handlar om en uppsättning verktyg jag använder för att skapa kunskap om ämnet. Verktygen är dock inte bara något jag använder i analysen, de förklaras på sätt som är tänkta att göra det möjligt även för en bred och intresserad allmänhet att själv använda verktygen för att bygga upp förståelse för alkoholens och drogernas roll i vardagen och tillvaron, vilket jag under arbetet med den boken allt mer kom att inse är viktigare än det resultat som studien resulterade i.

Mitt akademiska skrivande har alltid handlat om både kunskapen jag sökt och min egen intellektuella utveckling. Jag har alltid tyckt att det är mitt ansvar att inte bara leverera svar på olika frågor, och absolut inte att producera resultat för resultatproduktionens skull, utan hela tiden lära mig mer. Strävan efter bildning är absolut personlig, men eftersom det är en förutsättning för kunskapsutvecklingen i samhället är min kunskapsutveckling inte bara ett personligt projekt. När jag blev docent tänkte jag att jag har ett ansvar att inte bara fortsätta producera texter för min egen meriterings skull. Jag bestämde mig för att syftet med mitt nästa projekt skulle vara att skapa ett substantiellt bidrag till kunskapsutvecklingen inom etnologin i synnerhet och kulturforskningen i allmänhet. Och för att kunna utveckla teorin om mellanrummen, som min nästa bok handlar om, var bildning och förmågan att tänka utanför ramarna en förutsättning. Bildning är inget man någonsin blir färdig med, vilket passar mig perfekt. Jag ser inte mina egna studier eller forskningen som ett mål, det är vägen som är målet och även förutsättningen för att kunskapen inte ska gå i stå och den akademiska världen ska bli en självrefererande bubbla utan kontakt med omvärlden.

Jag har ingen aning om ifall boken om mellanrummen blir antagen på något förlag eller ens om jag har något viktigt att säga, men min ambition har varit att skapa verktyg som kan användas för att utveckla förståelse för kulturen som alla lever i och både påverkar och påverkas av. Både arbetet med att utforma teorin -- som jag ser som ett verktyg som alla ska kunna (och även behöver) använda för att lära sig se och förstå tillvarons komplexitet -- och skrivandet har varit enormt utvecklande och lärorikt. Dilemmat med denna bok är samma som med förra boken, innehållet riskerar att uppfattas som lite för trivialt för akademiker och lite för abstrakt för allmänheten. Boken om mellanrummen riskerar alltså att hamna mellan stolarna. Så kan det mycket väl bli, men jag gick in i projektet med öppna ögon och med siktet inställt på ny kunskap, och nu är jag där jag är. Hade jag tagit kravet på en publiceringsstrategi på allvar hade jag varken vågat ge mig i kast med eller sett värdet med ett så pass osäkert och långvarigt projekt som arbetet med boken visat sig vara. Söker man kunskap finns nämligen aldrig några garantier för någonting, det arbetet är intellektuellt och går inte att styra mot några på förhand definierade mål. 

Det var för kunskapens skull jag sökte mig till akademin och som jag ser det är det för kunskapens skull som skattebetalarna investerar i forskning, och därför är min publiceringsstrategi att inte ha någon.

Är din uppfattning verkligen din?

Det är förförande enkelt och rikligen belönande att överta någon annans uppfattning, särskilt om den vars tankar man gör till sina är respekterad. Och både svårt och otacksamt att utveckla en egen syn på saker och ting. Men är det kunskap och intellektuell utveckling man söker finns bara en väg att gå — den smala, svåra och osäkra vägen mot fördjupad förståelse för tillvaron eller någon delaspekt av den. Vilken väg man väljer är delvis en samvetsfråga: Är det för att faktiskt lära, eller för att göra karriär eller imponera på andra? Var och en får naturligtvis gör som den vill, men ger man sig in i ett intellektuellt samtal borde det vara ett krav att man är öppen med vad man vill, var man står och hur man ser på det man tar med sig in i samtalet. Kanske är man inte själv medveten om dessa saker, men det är ingen legitim ursäkt för att inte försöka vara så ärlig man kan. Kunskap är viktigt, särskilt i ett så pass specialiserat samhälle som vårt.

Tar man till sig en ansedd tänkares syn på saker och ting och lär sig den utantill kommer man att kunna skörda framgångar. Men det blir inget intellektuellt utbyte om den ene tänker själv och den andre okritiskt upprepar något hen lärt sig. Vill jag samtala med Foucault, bara för att peka på ett exempel på en tänkare som många inspirerats av, är det honom jag vill möta, inte någon som försvarar (sin uppfattning om) hans filosofi. Även om verk och person är två olika saker så finns det ändå ett tydligt samband. Bara Foucault kan förklara hur man tänkte, vad han ville och varför han valde att skriva som han gjorde. Inte så att jag menar att han skulle ha monopol på tolkningen av hans filosofi, det är han själv tydlig med att han inte anser sig ha. Man kan absolut använda sig av hans verktyg på olika sätt, och dessa olika tolkningar och användningar går att samtala om, men bara om den man talar med är medveten om att det är just en tolkning man samtalar om. Problemet med människor som okritiskt tar över andras tankar är att de ofta inte är medvetna om det, eller att de inte vill erkänna det. Jag skulle vilja tala med Foucault om hans filosofi, men samtalar jag med andra om honom vill jag veta hur de ser på hans filosofi och varför de tolkar den som de gör, inte lyssna på deras utläggningar om hur det är.

Det blir närmast komiskt om två människor möts i ett samtal och båda kommer dit med en uppfattning de övertagit av någon annan, särskilt om tänkarna man övertagit sina tankar från utgår från olika grundpremisser -- då kan det bli så att parterna som samtalar blir ovänner trots att de egentligen är överens. Ett annat scenario är mötet mellan en senior forskare som gjort sig en karriär med utgångspunkt i någon berömd filosofs arbeten som möter en osäker doktorand som försöker utveckla ett eget tänkande. Om den äldre och etablerade forskaren sätter doktoranden på plats med stöd i argument hämtade från filosofen vars tankar hen övertagit förlorar doktoranden debatten, trots att dennes tankar mycket väl kan vara unika och långt mer användbara än den etablerade forskarens, som inte ens tänker själv. Risken är att ett sådan akademiskt (eller egentligen oakademiskt) möte dödar en potentiellt lysande karriär i sin linda, vilket i förlängningen leder till att utvecklingen av tänkandet och kunskapen går i stå.

Om ingen vågar tänka själv eller om det motarbetas kommer akademin att avakademiseras och när den kritiskt analyserande, argumentativa förmågan utarmas och allt fler därför granskar andras påståenden allt mindre utarmas samhällets skydd mot det oväntat oväntade. Här under pandemin har det blivit uppenbart att höjden i det akademiska samtalet är oroväckande lågt och respekten för komplexitet i många fall är närmast obefintlig, vilket oroar. Flera debatter om Corona och covid-19 är parodier på ett intellektuellt samtal där olika hobbyepidemiologer säger emot varandra, med hänvisning till olika studier som de hävdar visar att just de har rätt. Konsekvensen blir att kunskapen om virus smittspridning minskar i samhället, vilket riskerar att bli det nya normala som bidrar till ett urholkat skydd för nästa problem som det bara är en tidsfråga innan vi står inför och tvingas hantera.

Är kunskap ett substantiv, ett verb eller ett adjektiv?

Nedanstående tankar är i mångt och mycket ett hugskott. Det är ett försök att väcka intresset för kunskapsteori hos den som är ovan vid att tänka analytiskt. Tankarna här är tänka att fungera som inspiration till och inledning på det fördjupade arbete som krävs för att förstå. Kunskapsteori kan upplevas som något nästan oöverstigligt svårt om man är ovan, men följande tankar och exempel fungerar förhoppningsvis som inspiration till arbetet med mer teoretiska texter om epistemologi. Frågan är viktig för hur man definierar begreppet kunskap spelar en avgörande roll för förståelsen av världen och verkligheten, eftersom förförståelsen alltid styr hur saker och ting uppfattas. Olika definitioner leder till olika resultat och för att diskussioner om kunskap ska bli meningsfulla och leda till fördjupad förståelse, både för kunskapen som sådan och verkligheten som den ytterst handlar om, är det viktigt att man först bildar sig en egen uppfattning i frågan och sedan diskuterar sin förståelse med andra. Ska ett samtal om kunskap leda till fördjupad insikt är dock det avgörande att man är medveten om både sina egna och andras förgivettaganden, annars finns en uppenbar risk att man talar förbi varandra eller blir oense i onödan. 

Jag föreställer mig att alla som gått grundskolan har åtminstone basala kunskaper i grammatik och vet skillnaden mellan subjekt, verb och adjektiv, och det räcker en lång väg i arbetet med att bygga upp en egen förståelse för vad kunskap är och hur vetande fungerar. Här är tanken att de grammatiska termerna ska fungera som ett slags teori, och kunskapen blir då empirin som man försöker förstå. Tankegången haltar en del, men detta är som sagt en introduktion till kunskapsteori, inte ett försök att leda något i bevis.

Det vanligaste sättet att se på kunskap är att utgå från att det handlar om ett substantiv och betrakta kunskapen som ett subjekt, som någonting i kraft av sig själv, fristående från det den handlar om och människorna som söker efter kunskapen. Kunskap blir då något man söker efter, något som är oföränderligt och som går att samla in. Det här sättet att se på kunskap bygger på tanken att det finns original och kopior som uppvisar mer eller mindre likhet, och att kunskapen är en mer eller mindre välliknande kopia av verkligheten. Ser man så på kunskap är det som upplagt för kamp om vem som har den bästa kunskapen och vilken kunskap som liknar det den handlar om mest. Man kan också få för sig att kunskap är något man äger och kan kontrollera.

Ett annat sätt att se på kunskap är att betrakta den som ett verb, alltså inte något i kraft av sig själv utan någonting som utförs och vars värde bestäms av hur väl kunskapen fungerar för ändamålet. Den här typen av definition utgår från tanken att kunskap är ett slags verktyg vars värde kommer an på hur ändamålsenlig den är. Och eftersom det krävs handling för att kunskapen ska kunna utvärderas tas även hänsyn till den som har och använder kunskapen. Tänker man blir det möjligt att förstå hur bra kunskap som används på ett dåligt sätt kan vara sämre än dålig kunskap som används på ett konstruktivt sätt. Kunskap blir även en förkroppsligad egenskap, vilket kräver en annan förståelse än kunskap som ett subjektiv.  

Kunskap kan också ses som ett adjektiv, även om den tanken haltar lite. Här handlar det inte om vad kunskapen är utan snarare hur man kan förhålla sig till och bedöma den. Utgår man från detta perspektiv när man försöker förstå riktas blicken mot kunskapens inneboende egenskaper och kvaliteter. När man talar om hårda och mjuka kunskaper eller ser Einsteins ekvation E = MC2 (energi är lika med massa gånger ljusets hastighet, i kvadrat) som poesi ser man kunskap som ett slags adjektiv.

Förstår man att ett och samma ord kan betyda olika saker och användas på olika sätt inser man förhoppningsvis hur viktigt det är att inte slarva över frågan. Vill man verkligen lära sig saker och få ut så mycket som möjligt av studierna på högskolan behöver man bildar sig en egen uppfattning om vad kunskap är och hur vetande fungerar. Utan insikt om och respekt för det faktum att ingen kan ställa sig utanför och bilda sig en objektiv bild av kunskapen och verkligheten som den handlar om, för att på det sättet avgöra vilken kunskap som är bäst, blir det dock svårt och därför är förmågan att använda analytiska verktyg så viktig.