Alla inser att spädbarn inte kan bära sina egna kostnader, men det glöms konsekvent bort när frågan om storleken på skatteuttaget diskuteras. Då är det faktum att samhället under hela uppväxten stått för sjukvård, tandvård, skola och allt annat som krävs för att den uppväxande generationen ska överleva och få en bra start i livet som bortblåst. Efter (minst) arton år går dock alla ut i livet och samhället med en gigantisk skuld. Och skatt är det sätt vi betalar av på den skulden. Vill vi ha en anständig pension från staten när arbetslivet är över vill det till att vi först betalar tillbaka vad vi är skyldiga, och sen betalar in vad vi ska leva för som pensionärer, annars går samhället back. Dessutom finns det en massa saker som behövs under åren då vi jobbar, som bekostas av skattebetalarna: vägar, tågspår, sjukhus, polis, domstolar, försvaret och så vidare. Vill man skaffa sig en högre utbildning kostar det också pengar, liksom studiemedlen som delvis är lån, delvis bidrag. Dessutom skjuts inträdet på arbetsmarknaden framåt i tiden. Och de flesta vill inte jobba ens enda fram till 67. Så ska var och en uppbära sina egna samhällskostnader vill det till att man har en hög lön och betalar rejält med skatt för att kalkylen ska gå ihop.
Det kanske känns som mycket pengar som "försvinner" i skatt, men eftersom anständiga samhällen som medborgarna trivs i och är stolta över kostar pengar är den känslan ovidkommande. Skatt handlar lite lite som den där Teslan eller drömlägenheten på Söder i Stockholm om vad man vill betala. Att det finns politiker som påstår det och söker mandat från väljarna med löftet om att sänka skatten utan att det påverkar kvaliteten i vården, skolan och resten av samhällsförvaltningen gör inte påståendet sannare. Antingen går samhällskalkylen ihop eller också inte, det kommer inte an på vad man tycker.
Om de egna kostnaderna glöms bort talas det desto mer om kostnaderna för invandringen, trots att en stor andel av de som flyttar från ett land till ett annat är vuxna och i många fall till och med färdigutbildade, vilket gör att de omgående kan börja arbeta och betala skatt och moms. Invandrarna tar dessutom i högre grad lågbetalda arbeten i yrken som utgör själva fundamentet av samhället, till exempel i vården.
Det minsta man kan begära av någon som luftar åsikten att hen betalar för mycket i skatt är att den personen ligger på plus och har avsatt tillräckligt med pengar för en anständig pension från 65 till minst 100 eftersom det är så länge de flesta vuxna människor faktiskt lever idag. Räknar man på det skulle de allra flesta inse att de får vara glada om de faktiskt bär sina egna kostnader över livet, ens om de är friska och har turen att inte kastas ut i arbetslöshet. Att födas in i en välbärgad familj som faktiskt betalar mer än vad man kostar är ingen merit och inget man kan slå sig för bröstet för.
Många av de som säger sig vara stolta svenskar är påfallande ofta kritiska till vårt land. De skulle knappast bli mer stolta om de får igenom sina krav på sänkt skatt, för det skulle innebära att pengarna som går till skolan, vården och allt annat som gör ett anständigt, öppet och demokratiskt samhälle möjligt oundvikligen skulle minska. Och att de som faktiskt lyckats och blivit rika inte är tacksamma över allt de fått visar vad rikedom och privilegier gör med människor. Antingen anser man att alla ska bära sina egna kostnader, och är konsekvent med det. Eller också accepterar man att samhällen kostar pengar och kräver ekonomiska uppoffringar. Frågan är inte vad fan vi får för pengarna, hur mycket som är rimligt att betala eller hur det känns, utan vad var och en av oss kostar samhället och vem som ska betala för det som är gemensamt, samt, ytterst vilket samhälle vi vill leva i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar