I januari kommer min nya lärobok ut. Den utgör del två i en tänkt trilogi om kunskap och lärande. Alla tre böckerna är aktuella och det är min förhoppning att den tredje boken ska bli klar innan valet, som allt mer ser ut att bli ett val där skolan står i centrum. Alla tre böckerna innehåller argument mot marknadsskolan, som är en tanke helt oförenlig med utvecklingen av verkligt viktigt vetande. Idag måste jag fokusera på veckans beting att bli klar med nästa vända av boken om mellanrummen, så dagens bloggpost blir ett utdrag ur inledningen till min första lärobok. Hur blir högre studier högre?
Många söker i dag efter genvägar till kunskap, och landets lärare dignar under krav på att snabbare och mer effektivt producera resultat. Den som letar efter något sådant i denna bok kommer att bli besviken, för utgångspunkten för tankarna som presenteras här går helt på tvärs mot den synen på kunskap och utbildning. Ska studierna verkligen kunna bli högregår det inte att leta efter enkla lösningar och snabba svar. Högskolan har, liksom den engelske premiärministern under andra världskriget, Winston Churchill, inget annat att erbjuda dig som student än blod, svett och tårar. Kunskap är resultatet av envishet, uthållighet och kamp. Ingen kan ge fördjupade insikter åt en, och sina egna intellektuella förmågor måste man utveckla på egen hand. Kunskap uppstår och utvecklas mellan människor, och på högskolan är alla vuxna och måste kunna förväntas ta ett vuxet ansvar. Det gäller både lärare och studenter. Ansvaret för kvaliteten i all utbildning är således delat, och därför är det lika olyckligt om lärarna klagar på studenterna som om studenterna klagar på lärarna.
Det är inte enbart för ens egen skull man studerar på högskolan, utan lika mycket för demokratins skull och samhällets och dess långsiktiga hållbarhet. Kunskap är inget i sig själv och kan inte på egen hand göra skillnad. Det krävs människor som kan, vet och vill agera med utgångspunkt i resultatet av studier och forskning för att samhällets investering i utbildning ska bära frukt. Många glömmer tyvärr bort att studier är både ett privilegium och ett stort ansvar. Att läsa på högskolan i Sverige är gratis, och högskoleväsendet har byggts upp för att säkra samhällets framtida kunskapsförsörjning. Skattebetalarna investerar i dig som student och förväntar sig att du med hjälp av kunskaperna och kompetenserna som utvecklas genom studierna på högskolan ska förvalta och utveckla tidigare generationers förvärvade insikter och uppnådda resultat. Detta skriver jag inte för att skrämma någon, utan för att påminna om varför vi har en skola och en högre utbildning och för att redan tidigt i boken visa var ansvaret för lärandet ligger: hos dig som student.
När USA:s förre president Barack Obama fick frågan hur han såg på presidentämbetet svarade han att han såg på det som ett stafettlopp. Hans uppgift var att göra sitt bästa för landet under den tid han innehade ämbetet, för att sedan lämna över stafettpinnen till nästa president som efter bästa förmåga har att förvalta arvet efter tidigare administrationer arbete. Så ser jag på min roll som lärare också. Jag finns och verkar mellan äldre generationers akademiker och dagens studenter, och mitt uppdrag är att förvalta kunskapen och skapa förutsättningar för lärande samt bidra till den gemensamma kunskapsutveckling som utgör basen i ett vitalt kunskapssamhälle och en fungerande demokrati. Att vara lärare är lika lite som att vara student en soloprestation. Lärande och kunskapsutveckling är resultatet av gemensamma ansträngningar, något man gör tillsammans med andra. Kunskapen uppstår mellan intresserade medskapare – där, när, om och så länge förutsättningarna är gynnsamma. Utbildning på akademisk nivå blir aldrig högre eller mer kvalitativ än vad människorna som engagerar sig i den tillåter den att bli.
Jag ser mig fortfarande som student – alternativt ser jag alla som finns och verkar på högskolan som lärare. På högskolan är och verkar man för att lära, och kunskapen utvecklas genom egna studier och utbyte av tankar med andra. Skillnaden mellan lärarna och studenterna är därför mindre än man i förstone kanske tror. Utbildning på högskolan är något man gör, och resultatet av studierna står i direkt relation till det arbete och den tid och möda som läggs ner i arbetet. Det krävs inga exceptionella förmågor för att lyckas på högskolan. Det märks kanske inte direkt, men med tiden har jag kommit att inse att människorna som läser och arbetar på högskolan inte är finare, annorlunda eller bättre än människorna jag känner och umgås med utanför högskolan. Som student kommer man långt på nyfikenhet, tålamod och förmågan att fortsätta försöka även om man misslyckas ibland.
Förutsättningen för att studierna som bedrivs på högskolan ska kunna sägas vara högre, vilket är vad denna bok handlar om, är att kunskapen placeras i centrum och att man studerar av intresse och inte enbart för att få en examen. Framgång i studierna handlar till stor del om inställning och vart man riktar fokus. Utan ett ärligt intresse och en verklig vilja att faktiskt lära sig saker blir det svårt. Det är dock inget man måste ha med sig från början – har man bara rätt inställning och utrustar sig med tålamod kommer man snart att märka att det oftast finns någon aspekt av det man läser som man kan ta fasta på och intressera sig för, och med tiden och i takt med att man lär sig mer blir det lättare att se nya och spännande aspekter av allt fler olika ämnen, vilket leder till att intresset och viljan att lära sig mer ökar. Ser man vägen framåt som målet kan åren som student mycket väl bli den lyckligaste tiden i ens liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar