Lärarnärvaro

Skolans och den högre utbildningens syfte, själva anledningen till att samhället investerar en massa pengar i verksamheten är att arbetet som lärare och elever/studenter utför ska leda till kunskap. Och kunskap är inte något man kan producera enligt principer hämtade från tjänste- eller tillverkningssektorn. Lärande kan  heller inte effektiviseras, målstyras eller kvalitetssäkras. Ändå är det precis vad som sker, och för varje år som går utvecklas nya och allt mer förfinade metoder för kontroll. Mot bättre vetande försämras alltså förutsättningarna för lärare att göra ett bra jobb och för elever och studenter att faktiskt lära.

Lärande kräver uppmärksamhet, omdöme och kritisk medvetenhet. Undervisning handlar inte om att producera resultat. För att undervisning ska kunna leda till att kunskap utvecklas krävs att alla som befinner sig i klassrummet är medvetet närvarande och kan fokusera på det som är här och nu. Om läraren inte får använda sina kunskaper och sin erfarenhet utan tvingas följa en manual som i detalj reglerar arbetet kan läraren inte agera som lärare. Och om eleverna sitter och tänker på eller ännu värre oroar sig över sina betyg riktas deras fokus mot annat än kunskapen, vilket går ut över deras lärande. Alla frågor som studenter ställer som handlar om tentan istället för innehållet i böckerna eller det som behandlats på föreläsningarna går också ut över lärandet.

Kunskap är inte samma som fakta, därför finns inga rättningsmallar som ger en bild av vad elever och studenter faktiskt kan, vet och förstår. Fakta och resultat kan mätas, kontrolleras och konkurreras om, men inte kunskap och lärande. Förutsättningen för kunskapsutveckling är att både läraren och den som ska lära utvecklar bedömningsförmåga, vilket inte är en exakt vetenskap.

Det finns inga genvägar till kunskap och alla försök att finna sådana blir oundvikligen senvägar, precis som i det gamla ordspråket. Skolans verksamhet kan effektiviseras och resultat går att producera, men om det blir målet för arbetet som utförs av lärare och de som ska lära kommer skolan och den högre utbildningen oundvikligen att handla om något annat än kunskap. Och vad är då meningen med att skattebetalarna investerar så mycket pengar i utbildningssystemet? Om skolan blir en enda stor arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att hålla arbetslöshetssiffrorna nere finns det bättre sätt att uppnå det målet, och det vore också ärligare och bättre för alla inblandade.

Lärare måste få och kunna vara NÄRVARANDE, och elever och studenter måste lyssna uppmärksamt och fokusera på kunskapen och lärandet, annars kan ingen förståelse för verkligheten och dess komplexitet uppnås, vilket banar väg för känslor och alternativa fakta i politiken och samhällsförvaltningen. Demokratin är bräcklig och kräver förståelse och respekt för det, annars överlever den inte. Därför är kunskap och demokrati varandras absoluta förutsättningar. Det är alltså ingen liten sak, inget särintresse som reflekteras över här; det handlar om allas vår gemensamma överlevnad.

Om inte skolan och den högre utbildningen bygger på lärares kunskaper och erfarenheter samt elevernas och studenternas intresse för lärande och om undervisningen bygger mer på manualer och regler än på kunskap är det ingen skola och inget universitet längre.