Ett samhälle måste ha någon form av struktur för att fortsätta vara ett samhälle, och det finns en gräns för hur mycket frihet strukturer kan härbärgera innan de löses upp och försvinner. Kontrollen som växer fram är inte resultatet av någons illvilja utan en konsekvens av helheten, av summan av allt som tänks, görs och händer i samhället. Den dominerande tanken i dagens politisk retorik och förslagen som läggs är (val)frihet, men hur fria är människorna i dagens samhälle egentligen, och vad är det för samhälle som skapats? Dessa frågor är själva motivet för mellanrummens filosofi, och för att kunna bringa reda i och skapa förståelse för den typen av frågor krävs tid för reflektion och eftertanke, analys och förmåga att ställa sig lite vid sidan av både sig själv och kulturen man lever i, vilket blir svårt när jakten på effektivitet ständigt drivs mot sin gräns. Allt fler är idag allt mer upptagna av att välja och vraka i utbudet av varor och tjänster. Systemet är riggat för att individerna ska kunna optimera sina egna chanser att nå personlig framgång, det är löftet och drömmen som kontrollsamhället bygger på. Paradoxalt nog håller friheten att välja på att bli ett tvång. Ökande valfrihet leder enligt systemets inneboende logik till ökad kontroll, för någon verklig frihet finns inte när allt bjuds ut på en marknad med mördande konkurrens. När allt inte bara kan väljas utan måste väljas tvingas alla bevaka sina intressen överallt och hela tiden. Vilket mervärde i livet ger det att välja telefonabonnemang, elavtal eller bank? I relation till att lägga den tiden på att läsa skönlitteratur, ta en promenad i skogen eller samtala om något viktigt med en vän. Det tål att funderas över, men idag finns sällan tid för det. Hur stor är friheten i valfrihetssamhället egentligen? Deleuze ställde den frågan redan 1990 i artikeln ”Postskriptum om kontrollsamhällena” där han reflekterar över likheter och skillnader mellan Foucaults disciplinsamhälle och den valfrihetskultur som då fortfarande låg i sin linda men som idag blommat ut som spridit sig över hela världen.
Det som skiljer disciplinsamhället från kontrollsamhället är att disciplineringen aldrig var total, även om den strävade efter att vara det. Systemet läckte som ett såll, för det fanns alltid möjlighet att agera under radarn, så att säga. Maktens öga såg inte allt och i skuggan av övervakningen fanns alltid ett visst mått av frihet. En fysiskt handgriplig övervakning av kroppar kan aldrig bli total, i alla fall inte så länge övervakningen sker visuellt och med analoga medel. Metoderna och verktygen för disciplinering måste hela tiden anpassa sig och följa efter människorna och ligger därför ständigt minst ett steg efter. Om disciplineringen däremot digitaliseras, ekonomiseras och internaliseras, om människorna själva bejakar och driver på för att öka kontrollen kommer saken i ett helt annat läge. Kontrollsamhället är ett konsumtions- och valfrihetssamhälle där alla med liv och lust engagerar sig i disciplineringen. Dagens företag är organiserade på ett helt annat sätt än fabrikerna som Foucault analyserade. Anställda är idag sällan fastlåsta vid maskiner men avkrävs ofta lojalitet med företagets idé och varumärke ända in i märgen och även på fritiden. Digitaliseringen gör allt fler allt mer nåbara. Räckvidden på dagens kontroll är långt större än verkan av dåtidens disciplinering, för den har flyttat in i kropparna, anammats av individerna och internaliserats i kulturen. Idag är arbetet en livsstil och identitetsmarkör som gör att även tanken kontrolleras. Fast det är inte någon som kontrollerar, kontrollen är en konsekvens av samhället och finns inbyggd i helheten. Det är vi som kontrollerar varandra och oss själva och driver på utvecklingen mot allt mer territorialisering. Individuell lönesättning ger sken av valfrihet, liksom prestationsbaserade bonussystem, och staten är del av samma logik. Jobbskatteavdraget sägs premiera arbete framför bidrag, men blir i själva verket ett slags internaliserad kontroll eftersom ansvaret för den egna tryggheten blir individuell. Pensionssystemet bygger på individens egen förmåga att placera rätt på börsen. Misslyckas man är det upp till en själv. Överallt tävlas det. Inte bara företag konkurrerar, det gör även länder, kommuner och människor. Accepterar man tankefiguren blir strukturella problem personliga. Valfriheten gör att alla hela tiden måste kämpa mer för att inte halka efter i konkurrensen, vilket gör att samhällsklimatet hårdnar och rädslan och osäkerheten ökar. Ingen kan bli en vinnare i detta system. Inte ens vinnarna, det vill säga det hastigt krympande antalet individer som förfogar över hälften av jordens samlade tillgångar, eftersom rikedomen uppnåtts till priset av att man fjärmat sig från resten av mänskligheten och därför blir ensam och isolerad. Alla tvingas på det här sättet och enligt den logiken se till sig själva för att bevaka sina egna intressen. I valfrihetens namn ökar kontrollen (som via digitaliseringen tar sig innanför huden och in i hjärnan), minskar friheten samtidigt som samhället territorialiseras. När Deleuze skrev artikeln befarade han att skolorna skulle överlämnas till företagen, men idag har processen drivits ett steg längre. Skolorna har förvandlats till eller drivs i alla fall som företag. Utbildning styrs idag följaktligen av ägarnas begär efter vinst istället för av samhällets behov av kunskap. Betraktat på detta sätt, med lite distans till och med insikt om att Deleuze text skrevs för många år sedan, är det skrämmande att utvecklingen tillåtits gå så långt. Lika skrämmande är det att vi kollektivt drivit på och gått utvecklingen till mötes genom att bejaka valfriheten som ett slags befrielse. Från vad? För inte var människor i gemen och till vardags olyckligare förr? Det skulle bli så mycket bättre, på arbetsmarknaden, i skolan och samhället utgifterna skulle sänkas och inkomsterna skulle öka, i alla verksamheter och för alla. Det framstår allt mer som att vi kollektivt lurat oss själva att gå på ett klassiskt försäljartrick, trots att det aldrig funnits någon försäljare. Territorialisering fungerar på det sättet och det är därför den är så viktig att uppmärksamma och bryta upp. Längtan efter frihet och rikedom som driver territorialiseringen gör att allt fler medmänniskor förvandlas till potentiella hot när allt och alla jämförs med varandra och kravet på prestation ständigt ökar eftersom kundernas jakt på låga priser förr eller senare leder till lägre löner för anställda.
I kontrollsamhället kan ingen någonsin slå sig till ro, alla måste hela tiden bevaka sina positioner i förhållande till alla andra. Som docent slås jag allt oftare av att jag aldrig blir färdig. Jag blir befordrad, men jag är minst lika kontrollerad nu som när jag var doktorand eller doktor. Och kollegorna som är professorer kontrolleras också, kanske till och med ännu mer än jag. Utbildning ger varken makt eller frihet, den leder till att man tvingas underkasta sig mer kontroll. Högre utbildning söker man sig inte till för att lära sig eller utveckla kunskap utan för att få ett jobb. En examen är inträdesbiljetten till arbetslivets tävlingsarena där det gäller att vara bäst, snabbast och lyckas producera mest. Och ingen blir någonsin färdig eftersom samhället förändras allt snabbare när konkurrensen hårdnar. Deleuze skriver om kontrollsamhällenas eviga förhalning som är en träffande beskrivning på vad vi utsätter oss själva för idag. Eftersom det alltid finns någon eller något som är bättre och som man med lite ytterligare ansträngning kan pressa sig för att uppnå eller ta sig förbi kommer utvecklingen oundvikligen att drivas till sin spets. Valfrihet är en eufemism, och när den lanseras i och får genomslag på skolmarknaden har skiten träffat fläcken, som man säger i USA. När kunskap blir en fråga om makt och valfrihet blir lärande en förhandling och verkligt vetande snarast en belastning. För vem behöver kunskap när man har inflytande och kan kontrollera utbudet av tillgängliga, relevanta fakta? Eftertanke leder i kontrollsamhället till tappad tid och minskad effektivitet, vilket riskerar att man halkar efter i konkurrensen. I disciplinsamhället kunde man tvinga elever och studenter att följa regler, men i kontrollsamhällets marknads- och valfrihetslogik är elever och studenter kunder som investerar tid och resurser och kräver avkastning på insatt kapital. Betyg och examen blir därför produkter som får sitt värde på marknaden, vilket oundvikligen leder till inflation som gör att både kunskapens värde och dess kvalitet minskar. Försök till disciplinering som andra utsätter en för går alltid att utveckla strategier för att värja sig mot. Det finns hela tiden ett utrymme kvar, som inte är någons och som ingen kan kontrollera, mellan disciplineringen och den som disciplineras. För disciplin är en extern kraft som handlar om kroppar, om makt som utövas mot kroppen. Kontrollen tar sig innanför huden på ett helt annat sätt än disciplineringen och den verkar i alla riktningar. De som styr och kontrollerar är själva i lika hög grad kontrollerade. Alla kontrolleras i kontrollsamhället. Ingen kommer undan.
Tankarna som Deleuze satte på pränt 1990 var inte science fiction eftersom förändringsrörelsen påbörjats, och idag är det inte bara verklighet utan vardag. Skiftet mellan disciplinsamhället och kontrollsamhället smög sig på en reform och ett beslut i taget. Territorialiseringen ökar när ny teknik utvecklas och okritiskt välkomnas eftersom den säljs in med löften om bättre kvalitet och större effektivitet. Fast för varje problem som tekniken löser uppstår nya problem, vilket gör att efterfrågan på system, kontroll och styrning hela tiden ökar. Dilemmat är att kontrollen inte uppfattas som kontroll, utan som frihet. Stannar man upp och tänker efter blir jämförelsen mellan hur det var och hur det är en skrämmande påminnelse om hur nära vi är det George Orwell skrev om i sin bok 1984, där kontroll lanserades som frihet. Överallt införs nya system som sägs vara effektivare och göra vardagen enklare, och det stämmer i varje enskilt fall men eftersom systemen blir fler och fler och omfattar fler och fler aspekter av tillvaron blir kontrollen allt mer allomfattande. Systemens utlovade frihet får vi ”betala” för med ökad kontroll. Ju mer som avregleras och ju mer frihet man får som medborgare, desto mer kontrolleras man eftersom allt mer av ansvaret som tidigare låg på samhället idag lämpats över på individen som tvingas lägga allt mer av sin tid och rikta allt mer av sin uppmärksamhet åt att välja. Nu är vi där vi är, och har att förhålla oss till konsekvenserna av tidigare beslut och handlingar. Det faktum att mycket av det som Deleuze hintar om i sin text om kontrollsamhällena faktiskt införts visar på betydelsen av vaksamhet och värdet av marginaler och tid för eftertanke, och visar att allt och alla hänger ihop i kraft av att vara del av samma kulturella tillblivelseprocess. Framförallt visar det att kontrollen, lika lite som fascismen, går att kontrollera. Det går däremot att hantera utmaningarna och skapa förutsättningar som förhindrar en utveckling som pekar i den riktningen. Det är vad filosofin om mellanrummen handlar om och verktygen kan användas till. Lär man sig se och förstå kontrollsamhällets konsekvenser kan man lära sig hantera dess effekter, men det man är mitt uppe i blir svårt att se och förhålla sig objektivt till. Förstår man bara det, inser man hur lite man vet och hur lite man kan veta, är halva utmaningen avklarad. Sedan återstå det arbete, mödosamt och enträget arbete som måste utföras gemensamt. Och det enda man kan vara säker på är att nästa system som införs också kommer att ge upphov till konsekvenser. Ett totalt stopp för alla former av kontroll och disciplinering är ingen lösning, här liksom i fråga om så mycket annat är det balans man måste sträva mot och kämpa för att upprätthålla för att samhället ska bli långsiktigt hållbart.
Innan samhället digitaliserades och ekonomiserades sågs mellanrum som självklara, oundvikliga inslag i tillvaron, inte som uppmaningar att göra något eller en möjlighet att tjäna tid och pengar. Det väntades som den självklaraste sak i världen och marginalerna fanns inbyggda i systemet och gjorde det robust. Därför gick allt långsammare, men med en helt annan driftsäkerhet. Idag går det snabbt och så länge som inget går fel fungerar allt enigt planen. Men ju snabbare hjulen rullar på, desto mer sårbart blir systemet och kostnaden för att uppnå driftsäkerhet ökar. Jakten på kontroll är ett sätt att skydda sig mot riskerna som minskade marginaler ger upphov till, men om man intecknar framtida vinster handlar det inte längre om vinster utan om det nya normala. Det ser ut som en vinst, men när mellanrummen kringskärs krymper tiden för återhämtning, möjligheten att tänka och konsolidera kvaliteten i arbetet. Organiseringen av samhället bygger på att alla är friska, men eftersom mer ska göras på kortare tid tvingas fler att jobba mer och sova mindre, vilket leder till att risken för ohälsa ökar och det leder till mer stress och större rädsla och osäkerhet. Jakten på tidsvinster och effektivisering är på det här sättet ett nollsummespel, alternativt en jakt mot botten. New Public Management är en hänsynslös och rationell produktionsideologi och i en värld där kunskapen inte försvaras, respekteras och anses har ett egenvärde uppstår ett växande glapp mellan nyckeltalen som pekar uppåt samtidigt som vetandet utarmas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar