För varje dag som går tar jag ytterligare ett steg närmare fullbordandet av min bok om mellanrummen. Det är nära nu, men det återstår en hel del arbete med detaljerna, logiken i upplägget och språket. Innan jul bör jag kunna vara klar, men jag arbetar inte mot någon deadline. Jag ser boken som mitt livsverk; för mig är det så, det är med den inställningen jag griper mig an texten och dess innehåll. Men det är inte upp till mig att avgöra, i andras ögon och i den akademiska världen kan arbetet mycket väl komma att uppfattas som ett lönlöst slöseri med tid och energi. Så ser spelreglerna ut och det är på dessa villkor jag skriver. För mig är det viktigast att vara sann mot mig själv, att följa kunskapen dit den tar mig. Ambitionen är att lämna ett substantiellt bidrag till forskningen i allmänhet och till etnologin och fältet kulturstudier i synnerhet. När jag känner att boken lever upp till mina egna, högt ställda krav tar jag kontakt med lämpliga förlag, inte förrän dess.
Det går att skriva artiklar genom att följa regler och anpassa sig efter granskarnas synpunkter, alltså utan att bottna i kunskapen. Vill man bara bli publicerad är det enkelt att göra karriär, och med en kombination av tur och strategiskt tänkande kan ens ansökningar om medel mycket väl vinna bifall. Sen är det bara att utrusta sig med tålamod. När man fått ett visst antal artiklar publicerade blir man först doktor, sedan docent och därefter professor. Jag har tvingats välja en annan väg. Sedan dag ett på högskolan har jag följt principer och sökt kunskap, men det var först efter att jag blev docent som jag på allvar vågade leva i enlighet med min livsfilosofi. Ska jag göra något som ska bli bra måste jag få göra det på mina egna villkor och dessutom fullt ut, och det tycker jag både att jag har mandat och ett ansvar att göra som docent. Där jag är nu i livet och karriären kan det inte vara meningen att jag ska följa regler, ska det finnas någon mening med titeln docent måste uppgiften vara att skapa nya principer och bättre regler. Det är i alla fall så jag ser på saken och det vad jag ägnar mig åt i boken.
Skrivandet är både en intre och en yttre, intellektuell resa. Jag har lärt mig enormt mycket här under det senaste året och skriver idag med ett helt annat självförtroende, vilket medför att jag ser svagheterna och problemen i en del av det jag tidigare varit nöjd med. Ett genombrott i ett avsnitt i boken leder till att andra passager och tankegångar framstår som platta och intetsägande. Några gånger på senaste tiden har jag kommit till insikt om att jag missuppfattat saker jag tidigare trott jag förstått. Skrivandet handlar alltså inte bara om att producera ny text, den mesta tiden går åt till redigering och anpassning av tidigare avsnitt. Ett tecken på att boken börjar bli klar är att jag inte längre flyttar stycken och byter plats på rubriker och kapitel. Formen framträder allt tydligare för mig, vilket gör det lättare att inse vad som saknas, vad som ska strykas och vad som behöver ändras. Mina skrivrutiner har ändrats också. Nu går jag up tidigt, vid fem halv sex och jobbar varje dag. Så har jag inte gjort tidigare, då arbetade jag bara på boken när jag hade möjlighet att sitta hela dagar. Nu behöver jag kontinuitet och även om det är frustrerande att behöva bryta koncentrationen efter bara ett par timmar är det bättre än att tvingas vänta med att få utlopp och avsättning för tankarna som hela tiden bubblar upp i huvudet.
Jag lever just nu nästan helt i och med boken. Jag satsar allt jag har och skriver på toppen av min intellektuella förmåga. Därför är det, oavsett vad någon annan anser om resultatet, mitt livsverk jag arbetar på. Och just eftersom jag skriver på dessa premisser och framförallt för att jag finner glädje i varje minut framför datorn och läsandet av de olika varianterna av manuset, kan jag ta eventuell kritik och möjliga refuseringar. Jag har lärt mig och lär mig fortfarande massor och det vill jag fortsätta göra. Min utbildning och lön bekostas av skattebetalarna och jag har ett ansvar att bidra med kunskap till samhället. Alla kan och kommer inte att uppskatta det jag skriver, men just därför är det viktigt för mig att inte göra vad andra anser att jag ska göra. Där jag är i livet måste jag kunna stå för det jag gör och tro fullt ut på det jag skriver om, annars agerar jag som student och visar i akt och mening att samhällets investering i mig är ett slöseri med pengar, vilket vore förkastligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar