En kultur som förnekar sin egen existens

Förändring är en process som pågår samtidigt på många olika plan. Den är å ena sidan materiell och konkret men och å andra sidan mental och subtil, den är personlig och kollektiv. Framförallt är förändringen oundviklig -- allt och alla förändras, om än i olika takt. Kultur är förändring mer än något annat; det går åtminstone inte att förstå kultur utan att ta hänsyn till förändring. Detta vet kulturforskarna, men eftersom forskning om humaniora i allmänhet och kultur i synnerhet betraktas som slöseri med samhällets resurser har kunskapen svårt att haka i det allmänna medvetandet. Vissa betraktar till och med kulturvetenskap som subversiv verksamhet. Det i kombination med att kunskapen allt mer förlorar sitt egenvärde i samhället gör att det växer fram en syn på kultur som går ut på att den utgår ett ovidkommande inslag i tillvaron. Den allmänna uppfattningen är att andra har och präglas av kultur, inte vi som lever i Sverige eller västvärlden. Därför framstår invandringen som så hotfull. Kultur förknippas med allt som är främmande, allt som inte är eller fungerar som "vi", vilket är ett i högsta grad relativt begrepp. 

Kulturen som vuxit fram och som vi alla lever i och både påverkar och påverkas av förnekar sin egen existens, vilket är en kulturellt upprätthållen föreställning. Det går att dra in stödet för forskningen om kultur och det är fullt möjligt att kollektivt bestämma sig för att kunskap är synonymt med fakta som kan produceras enligt samma principer som tillverkning av bilar längs löpande band. Fantasi och föreställningar om hur det är och fungerar påverkar alltid den allmänna uppfattningen mer än vetenskapen eftersom synen på forskning och kunskap är kulturell. Politik handlar om vilja och föreställning och den som har makt kan påverka synen på vad som gäller. Det är lätt att skylla på Donald Trump, men han är inte orsaken till problemen med verklighetsuppfattningen i USA, han är ett offer lika mycket som hans kunskaps- och kulturförnekande supportrar. Och här i Sverige rör vi oss i skrämmande snabb takt i samma riktning.

En kulturförnekande kultur är en farlig kultur, ett utslag för hybris som förr eller senare straffar sig. Det finns nämligen en gräns för hur långe det går att förneka kunskapen och kulturen innan det kommer en motreaktion. Verkligheten kan man ha olika uppfattningar om, men dess inneboende lagar går inte att överträda. Ju starkare och mer spridd föreställningen blir, om att kultur är något som andra har, desto hotfullare kommer det som är annorlunda att uppfattas som och desto mer lockande framstår populistiska partier som talar om hårdare straff och stängda gränser. Kulturförnekande kulturer är destruktiva och vänder sig förr eller senare mot sig själva eftersom föreställningen är narcissistisk.

Förändringen kommer smygande. Det börjar med hemmablindhet som övergår först i förnekelse av kulturen och sedan förnekelse av kunskap som snart ersätts med en växande känsla av rädsla för allt som antas hota den egna tryggheten. "Build that wall" skrek Trumps uppeldade väljare och här hemma kräver SD stoppad invandring. Den sista färden liksom 1984 är fiktion, som idag uppvisar skrämmande likheter med verkligheten. Förnekelse är ett bedrägligt tillstånd eftersom det leder till att problemen som hopar sig skylls på andra, vilket går att tag men aldrig i längden. Förr eller senare slutar det i katastrof.