Bildad uppfattning

Häromdagen återknöt jag bekantskapen med begreppet bildad uppfattning. Ordet och vad det står för tog sig in, väckte tankar som fick mig att vilja stanna kvar känslan. Ingen säger bildad uppfattning längre, slår det mig. Synen på kunskap har förändrats. Jag flyttas tillbaka till min barndom, till den tid när respekten för lärda människor och kunskapen var stor och bildning var högt värderat. I tyskan finns ett ord liknande ord lehrmeinung, och det var när jag fångade upp frågan på FB om vad den svenska motsvarigheten skulle vara som bildad uppfattning dök upp i huvudet. Först tänkte jag beprövad erfarenhet, men det väcker inte alls samma associationer och minnen. Lehrmeinung uttrycker rådande vetenskapliga uppfattning inom ett område, och dess innebörd förändras i takt med att kunskapen förändras. Beprövad erfarenhet och bildad uppfattning är också dynamiska ord som bygger på den för tillfället bästa kunskapen. Det handlar om en akademisk inställning till vetande som kräver intellektuell förmåga både för att uttrycka uppfattningen och för att förstå svaret.

Tankarna på ordet fyller mig med vemod, för det blir smärtsamt tydligt att synen på kunskap idag är helt annorlunda. När det uppstår frågor bjuds det in experter som får debattera, och den som vinner debatten får förklara hur det ligger till. Eller så hänvisas till evidens eller pekas på vetenskapliga artiklar. Svaren som experterna ger är tvärsäkra och förs fram med universella, eviga anspråk -- som om forskare vore något slags mänskliga varianter av Google. Respekten för kunskapen och det vetenskapliga hantverket finns inte. Allmänheten lyssnar inte på forskarna, har inte tålamod med lite längre utläggningar -- dag kräver folket och politikerna tydliga svar på sina frågor, och den som visar osäkerhet eller visar på ämnets komplexitet avfärdas. Tiden att tänka och gå på djupet finns inte. Nätet som svämmar över av snabbt åtkomliga svar får alla att känna sig som experter. Idag mer än kanske någonsin tidigare behövs det där orden, bildad och uppfattning som är motsatsen till ett snabbt och källkritiskt granskat, tydligt svar.

Skillnaden mellan då och nu är påtaglig, men det är svårt att uttala som om orsakerna. Det är lätt att skylla på Trump och Åkesson, men det är en alldeles för enkel förklaring. Min bildade uppfattning är att förändringen inleddes eller i alla fall tog fart när skolan först kommunaliserades och sedan överlämnades till marknaden, och dessa politiska beslut bottnade ytterst i väljarnas önskan om att betala mindre i skatt. Det finns naturligtvis inte en förklaring och det är heller ingen enskilds fel eftersom sambanden är komplexa, och respekten för lärare och kunskap redan var på väg att utarmas. Jag minns hur mina kollegor i bageriet tyckte det var orättvist att lärarna skulle vara lediga "hela" sommaren och på loven, vilket var tankar som luftades långt innan utbildningssystemet reformerades. Kulturella förändringar kommer glidande och märks först inte; sedan är det ofta försent. Björklund ville återupprätta lärarnas status, men det var ett hopplöst uppdrag eftersom skadan redan var skedd, och när möjligheten att välja skola väl etablerat sig i människors medvetande blir det svårt att återgå till hur det var. Bildning är inget man bara inför i läroplanen och en radikalt minskad administrativ börda, färre elever i klasserna och mer tid för återhämtning och fortbildning för lärarna skulle kosta massor med pengar. Om viljan och förståelsen finns så går det givetvis, men det är nu inte riktigt så det ser ut.

Det gör mig som sagt ledsen att tänka på dessa saker, för mitt minne av Vi i feman som prime time, lördagsunderhållning, är fortfarande starkt. När Sverige sågs som ett föredöme i världen togs kunskapen på största allvar och frågorna som ställdes till femteklassarna mötte både dem och deras kunskaper med respekt. Det var på riktigt. Bildningen hade på 1970- och 80-talen ett egenvärde på ett helt annat sätt än idag, vilket blir smärtsamt tydligt när man jämför innehållet och upplägget av programmet Fråga Lund då och nu. Idag får tittarna tydliga svar på sina frågor och det uppstår sällan några lärda samtal mellan deltagarna i panelen, vilket var själva syftet med en klassiska upplagan av programmet, som anspelar på uttrycket: de lärde i Lund. Den klassiska panelen gav uttryck för sina respektive bildade uppfattningar och delade med sig av sina kunskaper, idag besvaras fler frågor snabbare och man hastar raskt vidare till nästa inslag, som gärna får innehålla explosioner för att hålla tittarnas intresse vid liv. Kunskapen och politiken har blivit underhållning och forskarna ställs till svars eller ifrågasätts när pandemin tar fart igen. Allmänheten kräver svar och politikerna tävlar i vem som kan föreslå de mest drastiska åtgärderna.

Idag är efterfrågan på svar och tillgången på fakta och information större än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, medan förståelsen för och värdet av bildning är mindre än på länge. Bildning kräver tålamod och ett uppmärksamhetsspann som är längre än ett videoklipp på YouTube. För att förstå någons bildade uppfattning krävs det allmänbildning, vilket får mig att tänka på Sverker Sörlins bok, Till bildningens försvar, där han talar om den förlorade förmågan att veta tillsammans. För varje gång en forskare ställs mot väggen i Rapport eller Aktuellt och behandlas som en misstänkt brottsling rör vi oss ännu ett steg bort från det kunskapssamhälle vi är i desperat behov av idag.

Det är sorgligt men nyttigt att stanna upp och reflektera ibland, men det kan också vara plågsamt.