Att lära sig älska ödet

För att kunna vinna kunskap och nå kvalitet samt arbeta tillitsbaserat måste man inse att det aldrig finns några garantier för att lyckas, och man måste förstå att framtiden är öppen och historien är oöverblickbar. Drömmar och visioner om hur det ska bli samspelar här och nu med ett selektivt minne om hur det var förr. Mellan då och sedan, i det föränderliga nu som är ett möjligheternas mellanrum, lever vi människor våra liv tillsammans. Nu är en upprepad serie av dynamiska tankar och handlingar som formar upplevelsen av det som varit och synen på vad som är önskvärt och möjligt i framtiden. Målet är aldrig det viktiga, det är vägen dit som rymmer all mening för oss människor. Fokuserar man för mycket på målet påverkas resan dit. Målstyrning och strikt kontroll av det som måste vara öppet och levande leder till alienation och växande känslor av tomhet eftersom mening aldrig går att fixera. I samma stund som man når sina mål måste man formulera nya. Minnet av gårdagens segrar kan man bara leva på en kort tid; det är drömmen om lycka framöver som gör dagen uthärdlig. Meningen med livet uppstår här och nu när minnena av det som varit slipas mot visionerna om det som kommer sedan. Nu är en upprepning, en evig återkomst av det samma, men det som upprepas i nuet är förändringen av perspektiv på såväl historien som framtiden. Allt är sig likt men inget är någonsin det samma eftersom upplevelsen både av det som varit och det som kommer att hända förändras i ljuset av vartannat.

Jag finner tröst i och tror vi behöver ta begreppet Amor fati, vilket är den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches uttryck för kärleken till det öde som rymmer tillvarons alla nyckfulla inslag av slump och tillfällighet, till heders igen. Att älska ödet är en livshållning, ett sätt att leva här och nu, mellan ett föränderligt då och ett öppet sedan. Närvaro handlar det om, om att minnas det som varit för att kunna dra lärdom och få inspiration i framtiden, och om att vara medveten om vad man gör samtidigt som man är öppen för att det kanske inte blir som man tror, men ändå vara övertygad om att det trots allt kan bli bra. Amor fati kan ses som motsatsen till NPM eftersom hela det tankebygget handlar om att bortse från slumpens oundviklighet; därför kommer det sättet att förvalta samhället förr eller senare att vändas mot människorna som verkar inom det. Den mänskliga faktorn handlar inte om mänskliga tillkortakommanden, utan om slumpens skördar. Och slumpen går inte att kontrollera, den är en interagerad del av den komplexa helhet som tillvaron utgör (se Taleb 2012). Därför är det så viktigt att inte bara acceptera utan även omfamna ödet och lära sig älska tillvarons fundamentala öppenhet. Ödet handlar om slump, inte om något slags gudomlig och outgrundlig ordning som styr tillblivelseprocessen utifrån. Ödet är en integrerad del av den helhet som livet utgör. Slumpen verkar på insidan och mellan; den gör livet levande. Utan slumpen vore livet, kulturen och samhället en linjär process; fast alla vet att det inte är så. Många vill dock att det ska vara så, att det ska gå att målstyra, kontrollera och därmed undgå ödet. Och viljan kan försätta berg, även om det i praktiken ofta handlar om att man i praktiken använder sig av fantasin för att skapa och upprätthålla föreställningen om att berget inte existerar.

Människans förmåga att föreställa sig saker, både om det som varit och det som skulle kunna bli, liksom om det som är och hur saker och ting verkligen fungerar, är en av många unikt mänskliga egenskaper som behöver förstås bättre. Föreställningarna om hur det var, hur det är och hur det kommer att bli spelar roll för tillblivelsens riktning och förändringens utfall. Tro och övertygelse är mäktiga krafter som kan styra samhället i olika riktningar och som under lång tid kan bortse från hur verkligheten verkligen fungerar. Det är fullt möjligt att bygga en politisk karriär på alternativa fakta och vinna många väljares stöd på en politik som bygger på känsla; fast det är aldrig någonsin långsiktigt hållbart. Det går också att under en tid sänka löner och öka vinster i enskilda företag, liksom det går att sänka skatten och öka statens utgifter. Ett tag går det, och det går att ytterligare en tid ge sken av att allt är frid och fröjd. Genom att skylla på utifrån kommande hot kan man tänja lite mer på gränsen. Förr eller senare kommer man dock till en punkt när det inte går att hålla det oundvikliga stången längre. Och då tvingas man hantera situationen vare sig man vill det eller ej.

Amor fati är en överlevnadsstrategi och ett sätt att vara i världen; en teknik för att uppnå varaktig tillfredsställelse. Det är ett aktivt sätt att vara och verka i världen och handlar inte om att uppgivet acceptera allt som sker eller ge upp alla drömmar om alternativa framtider. Ödmjukhet är ett annat ord. Amor fati handlar om att acceptera det man måste och förändra det man kan. Det är ett långsiktigt hållbart sätt att se på världen och att leva sitt liv, ensam och tillsammans med andra. Ett sätt att öka chansen till varaktig lycka och tillfredsställelse, liksom ett sätt att finna både tid och ro att dels fundera över vad som är viktigt och vad som fyller livet med mening, dels ett sätt att frigöra tid för att ägna sig åt dessa saker. Amor fati är en förutsättning för tillitsbaserat ledarskap. Amor fati är vägen fram och en belöning i sig, inte ett mål. Det handlar om en inställning till livet och tillvaron, om ett sätt att leva och se på sig själv och andra. Kan man lära sig älska och omfamna ödet och om den inställningen kan spridas i verksamheten eller organisationen växer en annan kultur fram än om man satsar på målstyrning och kvalitetskontroll.

NPM är en dödsdans kring en fiktiv guldkalv; en naken kejsare som regerar våra liv eller en magiker som förvrider synen på oss och får oss att jaga något som bara finns i fantasin; ett tomt löfte om lycka i framtiden. Det är en fåfäng förhoppning som bevisligen leder till mänskligt lidande idag eftersom livet hela tiden pågår här och nu. Det finns inga garantier för något och ju mer preciserade mål man försöker nå och ju snabbare man vill nå målen, desto större är risken att man misslyckas. Amor fati skulle kunna fungera som ledstjärna för politiken och samhällsbyggandet. Amor fati handlar om att lära sig se mer till möjligheterna än till hindren i tillvaron. Det handlar om att lära sig förstå hur människor fungerar och anpassa samhället efter det, istället för att driva upp förväntningarna och söka efter en lycka som även om man finner den ändå bara blir kortvarig.