Klassresenärens resa mellan olika världar

Att jag skulle börja studera på högskolan var allt annat än självklart. Det var inte ens något jag drömde om. Önskan växte fram sakta under tiden på KomVux, men jag var skräckslagen ända fram till uppropet och hölls länge tillbaka av en förlamande respekt för akademin. Ingen i min familj har läst på universitetet. De enda i släkten som hade studerat var två av pappas halvsyskon och en kusin till mamma. Jag var även den förste (och är fortfarande en av ytterst få) bland mina barndomskompisar som läst på högskolan. Känslan av utanförskap och upplevelsen av ensamhet under de första åren var stor. Egentligen levde jag med den ända tills jag blev antagen som doktorand i Umeå. 

Även om inget hölls hemligt levde jag ett slags dubbelliv. Mellan högskolevärlden och vardagen hemma var skotten vattentäta. Under mina sex år som student på Göteborgs universitet växlade jag mellan olika roller. På högskolan var jag student och hemma var jag pappa och bagare. Den ena världen visste i princip ingenting om den andra. Och jag hade ingen att tala om mina upplevelser med, ingen jag kände eller ens visste om hade gjort samma resa. Visst var det jobbigt, men på inget sätt plågsamt. 

Med tiden vande jag mig vid känslan och under doktorandåren, särskilt efter skilsmässan, klippte jag allt fler av banden med mitt gamla liv. 1997 skilde jag mig och 1998 jobbade jag min sista natt i bageriet och i samma veva blev jag ihop med en doktorandkollega som hade gjort en liknande resa som jag. Med möda flyttade jag in i identiteten som akademiker och medelklass, men känslan av ensamhet och utanförskap finns fortfarande kvar; den får jag troligen leva med tills jag dör. 

Det kanske låter som jag klagar, men jag är oerhört tacksam över allt jag fått vara med om genom åren, i båda världarna. Jag har lärt mig enormt mycket, inte bara av studierna och forskningen. Minst lika mycket har jag lärt mig av att röra mig mellan världarna. Från bageriperspektivet har jag kunnat studera akademin och vise versa. Utan att veta det fick jag ett moment av förfrämligande inympat i mig. Jag har aldrig känt mig riktigt hemma, varken före eller efter att jag började studera. Jag har vant mig vid att leva ett liv i utanförskap; utan att på något sätt jämföra det med flyktingarnas situation! Mitt utanförskap är privilegierat och jag har kunnat använda det i kulturforskningen.

Jag vet allt om hur man passar in, men har svårt att känna mig hemma. Om jag ska sätta ord på känslan jag bär på är det sorgsenhet. Även om jag känner mig älskad och omtyckt finns en längtan efter tillhörighet djupt där inne, som jag allt mer inser att jag kommer att få leva med. Och det gör jag med tacksamhet. Faktum är att jag inte skulle vilja vara utan den där känslan, för den gör det lättare att acceptera tillvaron som den är och hjälper mig uppskatta vardagens små glädjeämnen. Livet blir helt enkelt lättare att finna sig tillrätta med när man vet att man aldrig riktigt kan ta det som är bra för givet. Jag vet att mina föräldrar gjorde vad de kunde för att jag skulle slippa uppleva deras respektive uppväxter på banhem och med stöd från fattigvården, och det är jag tacksam för. Och jag är glad att mina barn verkar vara trygga och landade i sina liv. Deras mamma är kvar i världen jag lämnade och jag har visat dem vägen till och hjälpt dem förstå högskolan och inse möjligheterna med högre utbildning. Även där befinner jag mig alltså mellan. 

Intresset för mellanrummen bottnar säkert i erfarenheterna av att ha gjort en klassresa. Långt innan jag lärde mig ordet klassresa förstod jag skillnaden mellan den akademiska världen och bagerivärlden. Jag insåg också att det fanns en plats mellan som inte går att överbrygga eftersom det då vore meningslöst att tala om en resa. Mellan den värld jag kom ifrån och akademin finns ett tomrum. Där kan man inte uppehålla sig, men det är en högst verklig plats som bara den som gjort resan inser till fullo. Och det där mellanrummet är viktigt för att förstå samhället och dess dynamik. Jag har ingen aning om hur det är att befinna sig på flykt, men med utgångspunkt i mina egna upplevelser kan jag inte annat än känna med dem som tvingas ut i den där tomheten som tillvaron i transit innebär. Min resa företogs inom landets gränser och min status som medborgare och människa har aldrig ifrågasatts. Jag har dessutom alltid känt mig välkommen i världarna jag rört mig mellan. Vi lever alla i samma samhälle och förväntas finna oss tillrätta där på samma premisser, men det är alldeles uppenbart att förutsättningarna skiljer sig åt mellan olika människor. Utan förståelse och respekt för det går det inte att bygga ett samhälle. Betraktade utifrån är vi alla mer eller mindre lika, men inom oss alla finns tankar, kunskaper och minnen av erfarenheterna som livet etsat in i kroppen och som aldrig går att frigöra sig från. 

Problemet är att kunskaper inte syns på utsidan. Den som kommer från ett sammanhang där bildningens värde är lågt, vilket i och för sig inte gäller i mitt fall, ser ut som den samme när hen återvänder, men ingen talar om för en att det inte finns någon väg tillbaka.