Skratt smittar mellan människor, liksom jäspningar. Det sker omedelbart och går inte att styra. Panik och rädsla fungerar på samma sätt. Vi är sociala av biologiska skäl och det finns ingen möjlighet att skilja det ena från det andra. Ensam och autonom är bara ord och önskningar; det är inte så vi människor fungerar.
Corona visar upp sidor hos oss, både som individer och grupp, som inte alltid är så smickrande. Var och en hanterar sina reaktioner på covid-19 på sitt eget sätt, både själva sjukdomen och föreställningarna om den, men reaktionerna sprider sig i samhället och är därmed inga personliga angelägenheter. Facebook och Google lever på känslor och sprider både glädje och gör det möjligt att dela sorg, men rädsla är en urkraft som genererar trafik på ett helt annat sätt. Liksom hatarna tidigare dominerade nätet tar nu människorna som inte kan hantera sin rädsla över corona och därför nojar offentligt över och smittar andra med sin rädsla.
Rädslan för covid-19 är lika smittsam som viruset och den sprids lika snabbt i samhället och över världen som smittan. Viruset påverkar både kropp och knopp, det är både reellt och virtuellt. Corona har liksom kultur ingen egen agenda, det uppstår och förändras mellan människor. Nyckeln till förståelse för pandemin är insikt om att virus inte är något i kraft av sig själva. Svaren på frågorna och lösningen på problemen handlar inte om corona eller något annat virus, utan om vad vi gör med och mot varandra.
Inför virus är människan maktlös och kunskapen om corona och covid-19 är en karta med massor av vita fläckar. Att skylla på FHM eller utse Anders Tegnell till syndabock må vara mänskligt, men det är allt annat än klokt. Den typen av tankar, som sprids parallellt med viruset är en lika allvarlig smitta och potentiellt farlig sjukdom. I backspegeln och med facit i hand är allting självklart och enkelt. Här och nu kan man alltid peka på vad som borde gjorts där och då. Ansvariga för hanteringen av pandemin arbetar dock i ett öppet och föränderligt nu och befinner sig dessutom under en enorm press. Hade någon annan haft ansvar för Sveriges strategi hade den kanske sett annorlunda ut, men kunskapsläget hade varit lika osäkert och föränderligt, och viruset hade fortfarande varit lika smittsamt. Konsekvenserna hade varit andra, men INGEN vet här och nu vad som är bäst!
Det som oroar mig mest är att ödmjukhet, förståelse och kunskap inte smittar lika lätt som virus och rädsla.
Tekniken gör att man kan utöva praktisk rädsla på olika sätt. Är det självklart att jobba hemma när det råder epidemi och man är rädd för att smittas (eller att andra är rädda för att man skall smitta)? - Tja, inte för några årtionden sedan, de här möjligheterna fanns inte då, så var man någorlunda frisk knallade man till jobbet vare sig flunsan härjade eller inte. Eller var vi av en äldre och tuffare generation då? Varför skall rädslan öka när möjligheterna att bekämpa ex.vis sjukdomar ökar? Den här pandemin är ju hittills småttig jämfört med "spanska" sjukan (som väl kom från USA, för övrigt).
SvaraRaderaRädsla är märkligt på det sättet. Den tenderar att öka ju fler möjligheter det finns att skydda sig. Den går inte att utrota, tänker jag, den kan man bara som enskild och samhälle lära sig at bli bättre på att hantera.
SvaraRadera